Kategorier

Va fiint, tänk vad man kan uppleva på en liten promenad och nu har det kommit lite snö här också.

Visa artikel

---

En liten sköldpadda

Den här lilla historien har jag hittat på nätet

vet inte vem som skrivit den men jag tycker

den kan passa här.







Det var en gång en liten sköldpadda som klättrade uppför ett träd djupt inne i skogen. Efter flera timmars ansträngande klättring nådde den lilla sköldpaddan till slut toppen av trädet. Han kastade sig ut, flaxade med frambenen för att slutligen kraschlanda på marken. När han hade återhämtat sig något sånär, kämpade han sig upp i trädet igen. Efter flera timmar nådde han toppen, hoppade ut, flaxade med fram- benen och kraschlandade. Men den lilla sköldpaddan gav inte upp. Han försökte och försökte, men kraschade hela tiden. Ett par fåglar satt på en gren och tittade på den lilles misslyckanden. Till slut vände sig honfågeln till sin hanne. - Älskling, jag tror det börjar bli dags att vi talar om för honom att han är adopterad.

Visa artikel

---

Forts. pastorsexpeditionen

Den där lappen som jag gömt i garderoben tog jag sedan fram då och då, tittade en stund på den och funderade väl lite men stoppade snart tillbaka den igen. Det fanns ju ändå ingen att fråga, det var tabubelagt, men jag hade ju förstått att min mamma inte var min mamma och min pappa inte min pappa. Så småningom etsade sej namnen på lappen fast i minnet, jag behövde inte lappen längre men kunde inte slänga den. Den följde mej på mina färder under åren och mina undringar växte. Stundom tyckte jag mig kunna se förklaringar till alla olikheter som fanns i familjen, tyckte att jag hade något att skylla på när jag inte riktigt ville passa in i det för mej mer och mer förljugna liv som skulle visas upp. Jag tyckte på något sätt att jag hade en ursäkt för att jag inte kunde leva upp till alla förväntningar som fanns. Jag visste nu också att även min äldre bror var adopterad men vi talade aldrig om det.



Själv hade jag adopterat en av mammas äldsta väninnor som min moster och hon kom under många år att betyda väldigt mycket för mej. Deras vänskap kan man säga hade ebbat ut men vi fortsatte att umgås genom åren. Jag förstog att hon nog visste en del om hur det låg till men det var inte förrän jag var i 25-årsåldern som jag vågade fråga,

kanske var jag rädd för att få svar.



Så sa hon: Nej Stintan jag vet faktiskt inte så mycket annat än att din riktiga mamma kommer från Dalarna och att hon åkte ner till Stockholm för att föda. Det är därför jag kallar dej Stintan. (hon hade alltid kallat mej det, ingen annan gjorde det).



Hon berättade också att båda parter hade fått skriva på papper med löfte om att aldrig ta kontakt i framtiden. Så var det då. Och så sa hon att hon inte riktigt förstått varför mamma och pappa skaffat ytterligare ett adoptivbarn då hon visste att deras äktenskap vid den tiden var ganska komplicerat.



Det var först några år senare när jag väntade mitt första barn som jag kände att jag var tvungen att ta reda på mitt ursprung. Detta kunde jag göra med hjälp av oändligt många samtal med olika pastorsexpeditioner och lokala skattemyndigheter. Det var ett riktigt detektivarbete men till slut fick jag veta att min pappa hade bott på söder i Stockholm,

att han hade levt ett ganska struligt liv och att han avlidit redan 1965.



Min mamma däremot levde fortfarande, bodde i Dalarna, hade två barn ett som var äldre och ett som var betydligt yngre än jag. Jag hade alltså en storasyster och en lillebror om än bara till hälften. Och jag som alltid hade önskat mej en storasyster blev ju än mer nyfiken. Jag hade nu lyckats få tag på adresser och telefonnummer till både min mamma och min storasyster. Nu sviktade mitt mod, hur skulle jag våga ta kontakt och på vilket sätt.



Det gick en tid men när min egen dotter var ett halvår gammal tänkte jag att nu får det bära eller brista. Jag skrev ett brev till min syster för jag fick för mej att det var den bästa vägen att gå, jag lade i ett gulligt foto av min dotter skrev mitt telefonnummer och min adress så att hon kunde ta kontakt med mej om hon ville. Sen gick jag till brevlådan

men tvekade en stund innan jag stoppade ner kuvertet. Nu hade jag gjort mitt, nu kunde jag bara vänta.



Några dagar senare ringde telefonen. - Hej, det är Anita.

Jag var nog tyst en ganska lång stund innan jag fick fram "va kul".



Sen skrev vi till varann och ringde ibland och efter ett tag bestämde vi att hon skulle komma på besök. Jag hämtade upp henne i Bagarmossen dit hon åkt med en bekant sen åkte vi hem till mej. Vi sa inte många ord under resan men jag tror att vi båda hade många tankar i huvudet just då. Hon såg inte alls ut som jag föreställt mej, hade på något fånigt sätt inbillat mej att vi skulle vara lite lika men det fanns inga som helst likheter. Hon hade med sej ett paket innehållandes en massa hemstickade barnkläder och en hälsning från min mamma.



Jag bjöd på en god middag, korkade upp en flaska vin som vi delade medan vi pratade och berättade. Ändå var det lite stelt och konstigt, vi kände ju inte alls varann, men jag fick svar på en del frågor på gott och ont kan man säga. Jag fick också veta att min mamma helst inte ville träffa mej och det var nog det svåraste att ta till sej.



Dagen därpå skjutsade jag min syster till tåget. Detta var första och enda gången jag träffade henne. Vi skrev några ytterligare brev innan kontakten rann ut i sanden.



Jag tror det berodde på att min mamma inte ville ha kontakt. Det blev för svårt helt enkelt och min besvikelse var enorm. Jag hade så gärna själv velat fråga henne: VARFÖR?



Jag hade ett stort behov av att söka och finna mina rötter men jag fann dom aldrig riktigt, fick bara veta lite grann.

Visa artikel

---

Glömde logga in :( :)

Visa artikel

---

Jaa den är bara såå bra!

Visa artikel

---

Korpen anför den lilla skaran som håller hårt om sina ämbar.

Han har ju sitt verktyg och det behövs i avgörandets stund. Men korpen

har också bett Sinja hålla amuletten framför sig. Han har givit den kraft, en kraft att förblinda den ondska som dom ska möta bland alla pyrande små eldar på vandringen. En kraft som kan förgöra alla onda ting som

står i deras väg.



Korpen kan från sin position se hur skaran ska förflytta sig för att från

rätt håll kunna attackera det onda. Sinja vädjar till alla som befinner sig runt omkring henne att lita på korpen. Dom följer hennes råd och vandrar beväpnade med sina ämbar mot ondskan.

Visa artikel

---

DET stampar o stampar o förbannar dom små eldarna. För varje eld han lyckas släcka blossar det upp en ny både framför och bakom honom.Han inser att han behöver hjälp.



Flickan håller ett hårt tag om kuskbockens ryggstöd . Hennes smutsiga hår fladdrar i fartvinden när hon ser sej omkring. Bakom dom syns bara ett hotfullt mörker men där nere, under dom ser hon något som liknar ett långt blinkande pärlband.

-följ det blinkande ljuset därnere, säger hon stilla till korpen och korpen vänder sig om, ser mörkret närma sig, och säger:

-som du vill min vän men nu är det bråttom

Visa artikel

---