| |
|
Nog
Han hade fått nog, eller mer än nog. Det han såg, var så fånigt, så fyllt av plast, yta och rigida vanföreställningar (eller, förutfattade meningar, som någon mindre nogräknad skulle uttrycka sig) att han kväljdes vid närmsta tanke på spelen som försigick runt om honom. Han hade ett hat, så hett och innerligt att brännskadorna hos dem som stod honom närmast hade skapat ett nät av ärrig hy som hindrade honom att komma dem så nära som han egentligen önskade.
Han var tvingad att leta sig en väg närmare ett eget välmående, att göra ett arbete där han själv stod som råvara redo att bearbetas. Allt, för att själv undvika sträv bitterhet, glatt ytlighet eller dement upprepande.
Hur var det egentligen? Var det hans egna tankar om tingens ordning som behövde ifrågasättas för att överleva utan smärta och våld? Vad var det egentligen han såg? Hur kunde han vara säker på att han såg det han upplevde sig se och att det var så det var? Var det sant det som han tyckte sig se? Han skulle behöva börja sin resa genom att smälta det som tidigare var "han" i en degel av tystnad upphettad av tillsynes eldiga frågor.
Det var det värt.
|
|
