Det var trollkarlens tur att vara värd igen

Det var trollkarlens tur att vara värd igen, vilket alltid var en upplevelse. De träffades ungefär en gång i veckan, för att diskutera politik, nya magiska upptäckter och filosofi. Och skvallra såklart, för ju äldre man blir desto svårare är det att inte lägga näsan i blöt. Värden stod för kaffe och te. Trollkarlen hade sällan te hemma och bjöd till de två andras förtvivlan oftast på blaskigt snabbkaffe. Var och en av de tre tog med sig fikabröd att bjuda på. Häxan hade dagen till ära med sig bullar formade som ugglor med russin som ögon. De var lite brända i kanterna men hon mumsade glatt på dem ändå. Trollkarlen hade som vanligt tomma skåp och hade sprungit till pressbyrån och köpt lite torra kakor. Magikern hade teleporterat till Frankrike och tagit med sig en låda med hors d'oeuvres, fylld med bland annat escargot, brandade de morue canapés och nånting-nånting med en reduktion av någonting annat. Vanligtvis slutade det med att de artigt nickade åt de andras kontrubitioner för att sedan äta vad de själva tagit med. Denna dag var inte annorlunda.

Eftermiddagen och samtalet fortlöpte som vanligt och avslutades efter en särskilt hettad diskussion mellan magikern och häxan om huruvida att rengöra sin egen kittel hörde till trollkonsten eller inte. Magikern insisterade på att absolut ingen nuförtiden hade tid att rengöra sin egen kittel och att sådant hörde till medeltiden. Häxan däremot var totalt ointresserad av vad tidningen ”Modern Soucrcer Biweekly” hade att säga om ämnet och hävdade bestämt att om man inte kan ta sig tid att städa upp sin egen oreda så hade man totalt tappat kontakten med vad trolldom faktiskt handlar om. Trollkarlen hade vid den här punkten helt tappat intresset för diskussionen och tittade ut genom fönstret där en ung flicka iklädd spetsig hatt, röd mantel och en isblå tröja med någon tecknad prinssessa på gick förbi. Flickan hade hamnat efter sin mamma eftersom hon stannade stup i kvarten för att rädda sniglar från att bli krossade på trottoaren. Efter flickan hade räddat tre och en halv snigel[1] och försvunnit ur synhåll återvände trollkarlens förvirrade sinne till nuet och insåg att diskussionen nu eskalerat till en punkt där magikern argsint googlade fram statistik och häxan högljutt och felaktigt citerade Sybil Leek, Moder Shipton och Esmeralda Weatherwax för att bevisa sin poäng. Trollkarlen harklade sig artigt. När det inte fungerade harklade han sig oartigt. När det inte fungerade hostade han först artigt och sedan oartigt vilket startade igång en lång harang av väsande rökhosta vilket tillslut fungerade för att få tyst på de två andra. Efter han druckit lite vatten och blivit dunkad i ryggen av häxan lyckades han tillslut få fram att det började bli sent. De avslutade sitt möte och gick hem.

Häxan vandrade hem till sin gula lilla stuga med den övervuxna trädgården och det knotiga trädet. Hon muttrade för sig själv. Nästa gång hon var värd måste hon se till att ha en kittel framme med skrurborsten bredvid. Även om hon för ett par år sedan hade insvesterat i en diskmaskinsvänlig kittel, men det hörde inte till poängen och var absolut ingenting hon tänkte ta upp med Magikern. Magikern låste upp sin dörr till sin enplanshus från 70-talet och steg in i vad som uppenbarligen var ett modernt penthouse, omöjligt stort och med utsikt över Manhattan. Trollkarlen stannade i sin sekelskiftsvilla som en gång i tiden varit i vacker nyromatisk stil men nu var så påbyggt och vulgärt renoverat att man kunde tro att det var byggt för fem år sedan av någon som använde frasen ”bohochic” var och varannan minut. Den lilla flickan hann rädda 10 och en halv snigel på vägen från hemköp till sitt hus och spenderade kvällen med att äta middag och låtsas lära sig multiplikatiosntabellen. Där var de, alla fyra uppe på öster i Växjö, en allmänt pretantiös liten stad. I sina egna hem, lyckligt ovetande om att de snart skulle behöva ut på nya äventyr. Äventyr som tre av dem ärligt talat började vara för gamla för.

[1] Den halva var tyvärr redan milt krossad