| |
|
På slutet av gatan
På slutet av gatan står ett hus. Det har en mörk fasad och några av fönsterna är täckta av neddragna persienner. Gräset är grönt och långt. Träden omringar huset med sina grenar, som om de sträcker sig efter det. På utsidan ser det ut att vara vilket hus som helst, men sedan den 8 juni har det burit på en mörk hemlighet, eller snarare dess ägare. Han kliver in genom dörren med sina leriga stövlar och ställer sig i köket. Några trappsteg nedåt sitter hon, Olivia. Hennes tårar rinner nedför kinderna och hennes kropp värker av smärta. Inne i rummet ligger en madrass, som är lika tunn som en matta. Den är det enda som skiljer stengolvet från hennes kropp. Kroppen där revbenen börjar synas, samt de sköra benen som knappt orkar bära henne. Hennes ansikte blir bara smalare och smalare för varje dag som går och det blir allt svårare att känna igen henne från hur hon en gång såg ut. Stearinljuset som står på sittpallen, brinner lika svagt som hennes hopp om att komma därifrån. Olivia sträcker fram sina blå händer, som har inslag av lila ute på fingertopparna. Hon håller de framför ljusets lågor. Värmen pulserar på ett och samma ställe. Huden blir röd och hon rycker undan händerna för att undvika ännu fler brännmärken än vad hon redan har. Hon drar upp sina knän upp till hakan, låter huvudet luta sig mot knäskålarna samtidigt som hon sveper armarna om dem. Hon låter kroppen gunga från sida till sida, medan hennes blick vandrar över sprickorna i golvet. “Now take me home, take me home where I belong. I cant take it anymore”, sjunger hon tills luften och rösten inte längre räcker till. Hennes ögon svider av de salta tårarna. Hon lägger sig ned på madrassen för att försöka lindra smärtan hon känner. Hon ligger på sidan med knäna böjda och låren mot hennes bröstkorg. Ögonen är inte lätta att hålla öppna, men hon gör sitt bästa. Tröttheten segrar och hon sjunker sakta in i drömmarnas värld, eller snarare mardrömmarnas. Hennes sömn blir bara några minuter lång, innan hon hör hans steg i trappan. Läpparna skakar i takt med hjärtats dunkande och om orken funnits där hade hon inte legat kvar i samma position som hon gör nu. Hon har fortfarande ögonen stängda. Om han tror att jag sover brukar han gå fortare, tänker hon i ett tappert försök att behålla lugnet. Dörren gnisslar till och han uppenbaras i dörröppningen. Mannen som skrämmer henne, mannen som håller henne inlåst. Han är alldeles tyst, precis som han alltid brukar vara när han stiger in i det rum han vill att hon ska kalla sitt hem. I sin högra hand håller han ett glas med ljummet vatten och i den andra handen en tallrik med mat. Varken fatet eller glaset ser ut att vara diskat. Istället är de fyllda med fläckar lite här och där. Vattnet är grumligt och maten är inte mat. Det är en tunn brödskiva med ett lager smör, som knappt syns. Han ställer ner det på golvet medan hans blick är fäst på henne. Olivia har fortfarande ögonen stängda och lyssnar efter varje rörelse han gör. Kommer han närmare så hör hon det, även fast det inte skulle göra någon skillnad. Hon är ingen match för honom. Han lägger huvudet på sned och låter mungiporna vidgas. “Min vackra dotter, Johanna”, viskar han. Av någon konstig anledning envisas han med att kalla henne Johanna. Han vänder sig sedan om och kliver ut genom dörröppningen, ger henne en övervakande blick och stänger efter sig. Han vrider sedan om låset och trycker ner handtaget. Hon slår upp ögonen och kryper till ett av rummets hörn. Det bränner av golvet som rispar mot hennes knän. Ut ur munnen kommer det som liknar gårdagens mat. Rummet fylls av den sura stanken och smaken av de sura uppstötningarna blandas med det syrliga från hennes tårar. Hennes huvud snurrar när hon reser sig upp för att ta sig till vattenglaset. Väggarna hjälper henne fram till den stängda dörren där glaset står. Hon sätter motvilligt läpparna mot det hårda materialet och tar en klunk, och en till och sen ännu en till. Den vidriga smaken börjar att avta och tillslut är glaset tomt på vätska. Smörgåsen tittar hånfullt på henne och hon måste vända bort blicken för att förhindra att vattnet ska lämna kroppen. Magen släpper lös ett kurrande som påminner henne om den runda gråspräckliga katten där hemma, Tiger. Hon tänker på hur han brukade rulla sig i gruset när familjens bil körde in på uppfarten. Hur han brukade stryka sig mot hennes ben och hur han brukade älska att sova inne i hennes rum. Tanken på honom får illamåendet att passera. Innan hon försöker ta sig tillbaka till madrassen, tar hon en tugga av den torra skivan. När hon väl tagit en tugga, fortsätter hon att äta den tills hela smörgåsen är borta. Benen är inte lika skakiga som innan, när hon stapplar tillbaka till madrassen. Hennes rygg lutar hon mot rummets kala skal och kylan sprider sig längs efter ryggraden. Uppifrån hör hon hur hans steg vankar av och an, något han tenderar att göra sent på kvällarna. Nu skulle det alltså inte dröja länge förrän han skulle komma ner igen. En tår lämnar hennes ögon och landar på hennes bara ben. Kvällarna är alltid värst, rummet blir som mörkare, han blir mörkare. På dagen vet hon att han kommer in, ger mat och sedan går ut. Allt inom några sekunder och utan att prata. Men kvällarna. Hon orkar inte ens tänka på dem, utan att börja kippa efter luft. Det första steget i trappan hörs. Hon stänger sina ögon och håller händerna för öronen i ett försök att stänga ljudet ute. Olivia står upp sina ögon i panik. Där står han, i dörröppningen med ett leende på läpparna. Hon vet mycket väl vad han ska göra. Han tar ett steg närmare utan att släppa blicken från henne. Hans skor smäller i golvet. Hon hör hans steg så tydligt. Nu står han precis framför madrassens ände. Istället för att lägga sig bredvid henne som han brukar, tar han tag i hennes arm och sliter upp henne. Hennes hjärta slår snabbare. Det finns någon slags trygghet i att hon brukar veta vad han ska göra, men nu tar han ifrån henne den tryggheten. Det låter dumt att säga det, trygghet. Där finns ingen trygghet, inte ens i närheten av det. Ur hans bakficka tar han fram ett buntband. Han trär igenom hennes händer och drar ihop det vid handlederna. Den hårda plasten skär in i hennes hud. Hans steg leder ut från rummet tillsammans med henne, som han har i ett fast grepp. Ett uns av hopp träder fram hos henne, ska han äntligen släppa henne fri, ska hon få komma hem? Hon tittar ner på trappan, trappan som har fått henne på helspänn varje gång hans fötter har nuddat den. Han leder henne upp för trappstegen, ett i taget. Om hon inte hade haft hoppet att slutet på mardrömmen var nära, så skulle hon inte klara av hans beröring som hon gör nu. Hans ena hand ligger stillsamt runt hennes midja och den andra håller henne i armen. De tar det sista trappsteget upp och han för henne vidare till vardagsrummet. Mörkläggningsgardinerna hänger för fönsterna och det är omöjligt att se ut, eller se in för den delen. “Nu ska du lyssna på mig utan att säga någonting, förrän jag säger till dig att du får”, säger han medan hans blick är fäst på henne. Hon nickar i takt till skakningarna i kroppen. “Du är min dotter och jag älskar dig“, är det enda han säger. Hon hör att hans tonläget är förändrat. Övertygelsen i hans röst talar för att han själv tror på det han säger. Hon nickar motvilligt med huvudet, samtidigt som hennes ögon vattnar sig. Allt hon vill göra är att fly. Fly från honom och fly från denna mardröm. “Johanna, du ska inte vara rädd. Jag är ju här nu, han är borta och du är i säkerhet“, säger han. Där var det igen, Johanna. Hon vill rätta honom, säga åt honom att det inte är henne namn, men rädslan över hans reaktion tar över. “ Vi ska leva som en lycklig familj, du och jag. Bara du och jag”, fortsätter han. Hon höjer huvudet från marken och ser in i hans ögon, djävulens ögon. Tankarna snurrar i hennes huvud och hon har svårt att behålla balansen. Hon hör hans ord, de ekar i henne som om de stod inuti en grotta. Men de är inte i en grotta, de är i ett hus, ett helt vanligt hus och framför henne har hon en motbjudande och desperat man. Hon tappar fattningen och faller mot golvet. Innan hennes ögon sluts, ser hon hur han närmar sig i periferin. Mardrömmen upphör och hennes ögonlock fladdrar till innan de öppnas. Hon ligger i en renbäddad säng och hennes hår luktar blommor. Nattens svett har lämnat avtryck på madrassen. När hon ser sig omkring i rummet, ser allt ut att vara i sin ordning. Tiger ligger och spinner bredvid hennes ben. Hon sträcker sig efter sin mobil. Den visar 09:00 i stor text. 8 Juni, bara några dagar kvar till lovet, tänker hon. Rummet är mörkt, men ljuset försöker tränga sig in bakom gardinerna. Katten sträcker på hela kroppen och närmar sig henne. Den lägger sig i hennes öppna famn och sträcker fram huvudet, redo för hennes hands strykningar. Hon drar handen över den mjuka pälsen och ögonlocken blir allt tyngre igen. Ett ljud nerifrån köket hörs och katten hoppar ner från sängen och lämnar rummet. Nu är det väl dags att stiga upp, tänker hon och kastar av sig täcket. Hon tar på sig morgonrocken som är hängd på kroken bakom dörren. Den sveper hon om sig och kylan från när hon gick upp, är genast borta. Hon öppnar dörren och börjar gå mot trappan, som vilken morgon som helst. Stegen är tunga av morgontröttheten och vetskapen om att hon kommer möta sin morgonpigga styvpappa, gör inte saken bättre. Där står han, mannen som lyckades ta hennes mamma med storm. Hon fnyser åt tanken. Hela köket doftar pannkaka och det ligger lite mjöl utspritt här och där. “Godmorgon”, säger han samtidigt som han vänder på pannkakan med en stekspade. “Godmorgon”, svarar hon tillbaka och drar ut en stol. “Sovit gott?”, frågar han. Hon svarar inte på frågan, utan väljer istället att ta för sig av de nygräddade pannkakorna. “Okej, hugg in istället!” Hon ger honom en trött blick som svar och slevar in maten i munnen. “Tack. Det var gott”, säger hon och lämnar bordet. Hon går upp på sitt rum och sätter sig framför spegeln. På med foundation, puder och mascara. Efter det drar hon på sig en kjol och en t-shirt. Skolan börjar om en halvtimme när hon stiger ut genom ytterdörren en sista gång. “Vill du ha skjuts?” Det är styvpappan som ropar från sin bil som står parkerad på uppfarten. “Visst”, säger hon och rör sig mot den svartfärgade Volvon. Idag spelar han ingen musik som han brukar göra och tystnaden ligger som ett moln på himmelen. Hon gör ett försök att drar ner kjolen en bit, men den är alldeles för kort. “Den här vägen till skolan har jag aldrig tagit förut”, säger hon. “Jag tyckte att det kunde vara kul med lite omväxling”. Han tittar inte på henne medan han säger det, utan håller hela tiden ögonen fästa på vägen. Han svänger upp på uppfarten till ett hus på slutet av gatan. “Vad gör vi här?” frågar hon medan hon tittar på honom. “Det är ett hus till salu. Vi ska bara titta på den lite snabbt”. Frågorna växer inom henne. Varför skulle hon titta på huset innan skolan? tänkte hon medan hon knäppte upp säkerhetsbältet. Huset har en mörk fasad och några av fönsterna är täckta av neddragna persienner. Gräset är sådär grönt att man skulle vilja lägga sig ner på en filt, men gräset är långt, nästan för långt. Träden omringar huset med sina grenar och det ser ut som att de sträcker sig efter det. Huset ser annars ut att vara som vilket hus som helst. “Jag tror det här huset blir perfekt, eller hur Johanna?” säger han innan de båda kliver in. Jag heter inte Johanna är hennes sista tanke, innan dörren slår igen bakom henne - dörren till huset på slutet av gatan
|
|
