| |
|
Hunden
..måste skynda mej. Bara försöka springa så fort som möjligt. Så ont i tassarna och kroppen. Hoppas hitta någon annan som förstår. Där. Äntligen någon som tittar på mej. Nej! Inte nu igen. Tänk att ingen ser mej. Den trötte, ledsne mannen sjasade också iväg mej.
Så hemskt allting är. Det är ju inte så många timmar sedan jag låg i min korg bredvid kökssoffan och sov som jag brukar på morgonen, med nosen på tassarna, ihoprullad. Så skönt. Husse satt vid bordet och läste tidningen medan han drack sitt morgonkaffe. Först kändes det nästan inte alls, bara en liten darrning. Sedan blev det värre hela tiden. Husse satt kvar vid bordet fast jag försökte dra i honom och få honom att förstå att vi skulle gå ut. Jag trodde att det var bättre att vara ute när det kändes så otäckt inomhus. Golvet rörde sig hela tiden och det var så svårt att hålla balansen.
..den lilla flickan tittar rakt på mej. Hon kanske verkligen ser mej. Jag försöker. Upp med tassen och puffar med nosen. Hon verkar förstå. Jag vänder och springer tillbaka lite. Nej! Hon går ju. Snälla, jag är så trött. Måste försöka igen.
Äntligen reste sej husse men ramlade omkull direkt för nu lutade ju hela golvet. Jag flög också omkull och såg då att taket hade delat sig från väggen. Allt som stod på bordet har ju fallit ner nu och bordet har vält. Alla möbler, allting härinne rör sej ju. Det hörs likadant i de andra rummen. Husse försöker ställa sig upp men det går inte så bra. Jag drar i honom och försöker få honom mot dörren. Måste ju vara bättre utomhus, eller…..
..där stannade flickan hos en kvinna. Jag haltar fram och provar med tassen och nosen igen. Slickar lite på hennes hand. Hon lutar sej över mej. Hur ska jag få henne att förstå. Jag tar försiktigt med tänderna runt hennes handled och försöker få henne att följa med mej. Nu vänder hon och börjar gå med mej men, nej. Kvinnan tar tag i hennes arm och säger ifrån.
Flickan börjar gråta och vill följa mej. Jag provar samma sak med kvinnan. Tassen och nosen. Försöker be allt jag kan med mina ögon. Snälla, jag orkar snart inte, men måste fortsätta……
Vi hann inte ut och det hade nog inte spelat någon roll. Hela väggen, hela huset, naturligtvis husse och jag, allt bara försvann rakt ner. Det lät förskräckligt. Hela huset skrek, husse skrek. Själv tjöt jag antagligen men minns det inte. Jag höll fortfarande tag i husses byxor med mina tänder medan vi föll och stötte mot allt som var i vägen. Sedan blev allt alldeles tyst hos oss. Jag försökte resa mej och efter flera försök så kunde jag men det var sådant litet utrymme. Undrade var vi hade hamnat.
..nu äntligen. Nu följer kvinnan och flickan efter mej. Jag springer före men vänder hela tiden tillbaka för att de säkert ska följa med. Snälla, stanna inte nu. Ni måste följa mej hela vägen. Inte så långt kvar nu, snälla.
Jag puffade på husse, slickade, försökte få honom att prata med mej. Det var något salt i hans ansikte och på händerna. Smakade som när jag hade gjort illa tassen för några år sedan. Han låg så konstigt. Såg fel ut. Halva han var på väg åt ett håll och den andra halvan åt det andra. Jag förstod att skulle husse komma sej ut härifrån så var det bara jag som kunde hämta hjälp.
..bara en bit kvar men det är så många hinder i vägen. Så mycket som har förstörts. Ingenting är sej likt. Kvinnan har ökat farten och springer bredvid mej nu. Hon verkar förstå att det är viktigt.
Jag slickade husse igen och försökte berätta att jag skulle hämta hjälp. Sedan kröp jag, ålade mig genom smala öppningar tills jag var ute i luften igen. Det såg förfärligt ut. Allt var helt förändrat. Jag slickade lite där det gjorde mest ont och igen kände jag den där konstiga smaken. Så ont, så ont men måste skaffa hjälp nu. Bara jag som kan…
..här… nu är vi framme. Jag tränger mej ner mellan brädorna och min nos blir full av allt damm. Det ser likadant ut som när jag sprang iväg. Inget mer har ramlat ner.
Jag vänder om igen för att säkert se att kvinnan och flickan är kvar. Men hur ska de komma ner, kanske flickan kan. Hon kryper efter mej nu men kan inte komma ända ner. Jag viftar på svansen när hon krypande på alla fyra tränger sej ner mellan betong, brädor och allt annat skräp. Nu ropar hon upp till kvinnan att hon måste skynda sej att hämta hjälp. Det ligger en farbror här nere under huset.
Så många olika personer som jag har försökt få att förstå men inte lyckats. Alla är ju lika chockade och ledsna. Vi är ju så många djur som irrar omkring och söker. Ingen har tid att se eller lyssna till en liten hund som har svårt att göra sej förstådd. Hoppas bara att det inte har tagit för lång tid. Hoppas att min husse finns kvar på riktigt och inte bara är ett kallt skal. Hoppas att allt kan bli som förr. Hoppas att jag orkar….
..jag kryper fram till min husse och slickar honom på kinden. Han försöker visst viska något men nu får min husse snart hjälp….. det var ju bara jag som visste och kunde försöka………..
|
|
