| |
|
Dockhuset
Dockhuset
Erland låg i sin säng och vilade. Han hade lagt sig efter maten. Erland var
33 år gammal. Han bodde med sin mamma som skötte om honom.
Man kan inte säga att Erland var som alla andra, nej ,man sa att han var lite udda.
Väldigt noga med siffror, för han sa alltid:
- Tänk om en nolla kommer fel.
Genom sitt intresse för siffror så arbetade han på en revisionsbyrå.
Arbetskamraterna tyckte att han var en lustig sälle. Han satt jämt för sig själv och tycktes tycka om det.
Grabbarna hade frågar honom:
- Vill du inte hänga med ut någon gång på stan?
Erland hade då sagt:
- Nej, tyvärr jag måste vara hemma och ta hand om min sjuka mamma.
Så var inte fallet utan hans mamma var väldigt orolig, vad det skulle bli av Erland. Men ändå så passade hon upp honom, med att ta av hans skor och gulla med honom.
Erland skulle naturligtvis vilja träffa någon av det andra könet och den önskan slog in. För när han kom hem från arbetet, var hans syster där med sin man.
Marion sa:
- Erland jag har en väninna på jobbet som gärna skulle vilja träffa dig.
Du behöver inte ringa eller något utan du bara knallar dit och hämtar upp henne.
Du kan få adressen av mig.
Erland tittade väldigt konstigt på sin syster ett tag, men tänkte ändå, att han kunde ge det här en chans.
Sagt och gjort så knallade Erland upp och bjöd ut sin systers väninna på lite mat.
Efteråt satt de i parken och tittade bara upp på stjärnorna.
Plötsligt säger hon:
- Tycker du lite mig?
Erland tittade blygt ner i marken och mumlade något.
- Ja, tycker du om mig!
Erland försökte att säga något och till slut sa han, ja.
- Vad bra, då kan du väl bevisa det och ge mig en liten kyss?
Erland blev överraskad när hon nästan klängde på honom. Han reste sig upp medan kvinna föll i marken.
Hon kravlade sig upp var mycket arg och sa:
- Vem i Herrans namn vill gå ut med en sådan idiot? I alla fall inte jag!
Sedan gick hon där ifrån med raska steg, medan hon muttrade något.
På lunchrasten nästa dag tänkte Erland att han skulle faktiskt äta ute.
Han gick till ett museum, där dem hade miniatyrer. Ni vet dockhus och små saker
fast de föreställde ju stora. När han kom fram stod det på en skylt.
Kafeterian är stängd på grund av renovering.
- Det var ju inte bra tänkte Erland men när jag ändå är här, så kan jag titta in på miniatyr museet.
Det stod en vaktmästare i dörren och Erland frågade.
- Kostar det något?
Vaktmästaren sa:
- Nej, det är gratis.
Erland han tog sin tillflykt till några miniatyrer av bilar som han tyckte mycket om.
Han gick förbi det ena och det andra och tyckte att detta var väldigt roligt.
Till slut kom han fram till en monter där det stod ett dockhus. Han tittade in i dockhuset och tänkte.
- Så väldigt små figurerna är. Men hon som sitter vid pianot är väldigt vacker.
När han skulle gå där ifrån, började plötsligt den lilla figuren att spela på pianot.
En väldigt fin och melodiöst stycke.
- Är det möjligen Mozart frågade han kvinnan bakom pianot i dockhuset?
Men kvinna fortsatte bara att spela. Han stod där länge och väl och den melodin hade han nu i huvudet.
För första gången i sitt liv kom han för sent och det var inte lite heller.
Det låg en lapp på hans skrivbord där det stod.
- Kan du komma in till ett tag, Erland?
Han gick med lite tunga steg mot chefens dörr och knackade på.
- Stig en sa chefen.
Erland stod som en liten skrämd skolgosse och undrade vad det var han ville.
- Du passar inte in här sa chefen. Du jobbar förträffligt, men man måste vara ett lag och det tycks som om du helst vill vara för dig själv.
Erland protesterade inte utan han skulle få en månadslön som kompensation.
När han kom hem bjöd hans mamma honom på chokladmjölk. Som han tyckte så mycket om. Samma procedur, han fick vila efter maten och mamman tog av hans skor.
Den natten ville han ,att den skulle gå väldigt fort, För han ville tillbaka till
museet. Så han kom hålögd till frukosten och hans mamma sa:
- Ät nu så du inte kommer för sent till arbetet. Erland var då tvungen att framföra:
- Jag har inget jobb mamma, jag fick sparken i dag.
- Varför det frågade hans mamma?
- Jag passade helt enkelt inte in.
- Vad är det för dumheter, jag ska då ringa honom!
- Snälla mamma gör inte det, för jag tror han har rätt.
Dockhuset stod där på montern och Erland tittade in i det med stora ögon.
Jodå, hon var kvar, men till Erlands besvikelse så spelade hon inte på pianot.
Det kom in en man som var mycket berusad, som gestikulerade med armarna och
efter stor möda och besvär kom han in i vardagsrummet.
Han kom fram till kvinnan som tyckes skrika på hjälp.
Erland blev förskräckt och skrek:
- Låt bli henne, sätt ner henne! Annars ringer jag polisen!
Erland rusar fram till vaktmästaren och är helt upprörd:
- Vad är det för slags miniatyrer ni har här? Den idioten tänker ju misshandla den vackra kvinnan!
- Vad pratar du om sa, vaktmästaren?
- Kom då och titta själv, skriker nästan Erland.
Vaktmästare blir dragen i rockärmen och när han kommer fram så sitter kvinnan vid pianot precis som hon hade alltid gjort.
Erland sa:
- Det var konstigt, för jag såg ju det själv med egna ögon!
Vaktmästaren lugnade honom och Erland gick där ifrån.
Han kunde inte glömma det här utan viljan var så stark att han ville tillbaka till
museet.
Så nästa dag hängde han nästan på låset. Vaktmästaren tittade nästan förskräckt på honom.
Erland tittade in i dockhuset såg då mannen ta en kniv och lyfta den mot kvinnan.
Då tog Erland en sten och krossade rutan till dockhuset. Skrek i förtvivlan:
- Du kommer att dödat den kvinna jag älskar!
Erland blev intagen på en ett mentalsjukhus där det konstaterade att Erland led av hallucinationer. Men Erland hävdade att han såg det han såg.
Men som sagt psykologerna hade alltid en förklaring till detta, som Erland inte riktigt förstod.
Men han tänkte att om han var dem till lags så kanske de tycker att han har frisknat till.
Erland brukade tänkte så här.
- Vadå hallucinationer, det är bara för att dem inte kan se det, och att jag kan det.
Veckorna gick och Erland anordnande sig det ena och det andra. Terapin gick väldigt bra. När plötsligt hans mamma kom dit.
Erland sa.
- Mamma vad gör du här? Vad glad jag blev.
- Du ska skrivas ut i dag för du är frisk nu, Erland.
- Är jag det doktorn, sa Erland.
- Ja, du är frisk, för nu vet du att det var bara hallucinationer.
Hemma fick Erland sin älskade chokladmjölk. Efteråt skulle Erland vila sig och så var fallet nu också.
Erland gjorde något han aldrig bruka göra. Han låste helt sonika dörren.
Han ställde sig framför spegeln och visslade tyst den melodi som kvinnan hade spelat i dockhuset på pianot.
Mamman ropade på honom, för nu hade det gått två timmar. Men han svarade inte.
Mamman tog i dörrhandtaget men dörren var låst.
Hon hade en reservnyckel öppnade dörren, men ingen Erland.
Hon ringde till hans läkare som kom ut och han sa med en gång.
- Jag undrar om inte han är på museet.
- Jag ringde dit men de har stängt, sa hans mamma.
- Kanske han har dröjt sig kvar, när de låste för dagen?
Vaktmästaren till museet öppnade dörrarna och de kom in i det stora rummet.
Dockhuset stod där nu reparerat och det var ju den, de alla var intresserade av.
Men ingen Erland. De letade överallt, men kunde inte hitta Erland.
Vaktmästaren gick fram och böjde sig lite ner och tittade in i dockhuset.
Där satt Erland med kvinnan och de spelade på pianot. Han hörde också en melodi som han hade hört förut.
- Var inte det av Mozart, tänkte han?
Han skulle just säga till de andra när han hesiterade sig.
- Nej, det kan jag ju inte säga, att han sitter där inne och spelar piano med en kvinna gjord av en träbit.
Vad skulle dem tro om mig?
Medan de andra sökte i alla vrår, satt nu Erland och spelade med sin älskade dam och de nynnande deras melodi.
Vaktmästaren hörde tonerna högt och klart. Han såg nu att Erland kysste sin älskade vän i dockhuset.
Bo Grapenskog
|
|
