| |
|
Oskyldiga själar.
Där ute går flickan, hon som ingen ser.
Inne i värmen är hon inte välkommen.
henne fötter domnar bort i kylan som biter tag i henne och för henne
längre bort från verkligheten.
Hennes hår dansar med den viskande vinden.
Henne ögon kan inte längre fästa sig, hon fumlar fram i mörkret.
Kaoset vi skapat.
En oskyldig själ, som förtryckts av våra hårda ord.
Som ett hårt knytnäveslag faller flickan mot marken,
svag som en fjäder och blir liggandes.
Hennes svaga kropp kryper ihop.
Flickan vet nu att hon aldrig kommer att återvända.
Hon sluter ögonen en sista gång, tills rättvisan visar henne
vägen där evigheten inte har ett slut.
|
|
