The Legacy of the Dragon Knights, del I (fantasy)

okej, jag har precis blivit medlem och detta är första delen av en novell jag skriver just nu. Det är egentligen en ''spelidé'' jag har så det krävs lite av en spelares fantasi för att förstå vissa saker. Kommentrer är välkommna! Enjoy

’’ När ondskan hotar världsfreden. Skall fem utvalda hjältar träda fram. Tillsammans med landets mäktigaste varelser skall de befria världen från den hotande faran…’’
Den gamle mannens röst ekade mellan kyrkans väggar. Han fortsatte sin predikan om den uråldriga sägnen. Den berättelse som de allra flesta redan kände till och så många gånger hade hört då de var unga. Hur världen uppkom, och hur de fem gudarna, så godhjärtat, vakade över folket som levde i den. Ritcher suckade högt, och ställde sig upp. Trots att tiden snart var dags för ödet att välja ut de fem utvalda krigarna var han alldeles för uppslukad av sina egna bekymmer för att ens orka bry sig. Han smög sig sakta ut genom kyrkans stora portar. Även där ute hörde han prästen som så känslosamt och poetiskt läste ur Deus vocis. Ritcher såg ut över den lilla byn Riverspring. Riverspring låg i den östra delen av landet Ossyria, som även kallades för gudarnas land.Från kyrkplatsen kunde man se över alla de små hyddorna som låg så tätt tillsammans, och hela vägen ner till åkrarna på andra sidan. Solen lyste starkt över honom. Skogen som låg omkring byn var fylld med kvittrande fåglar och andra pipande smådjur. Sakta satte Ritcher sig i rörelse nerför den branta vägen. Anledningen till att han först hade gått uppför den, var endast för att få tiden att gå aningen fortare. Han hade ett stort problem framför sig. En väldigt viktig händelse som skulle påverka hans framtid på alla sätt. Kungarikets riddare hade kommit till byn, och det var dags för honom att ansöka sig till armén. Men endast ett fåtal skulle bli antagna, och av de flera dussin andra sextonåringar som skulle ta ’’riddarexamen’’ skulle Ritcher vara en utav dem. Det gällde att prestera sitt allra bästa, och för det måste man vara i god form. Både kroppsligt och själsligt. Trots att det skulle vara väldigt svårt, kunde han inte låta bli att längta till den stunden. Det ögonblick då de ropade upp hans namn. Det var hans enda stora dröm. Att bli en sann riddare, som sin far. Ritcher stannade. Han såg sig omkring ett tag. Byns stridsskola låg endast ett antal fotsteg ifrån honom. Utanför stod det en fullt utrustad riddare med rikets fana i hand. Trots att det var hans mål, kunde han bara inte se åt det hållet. För att få tankarna på annat, vände han sig om och fick syn på ett bekant ansikte. Det var en vitklädd flicka som log överdrivet där hon gick emot honom. Solen fick hennes kläder att riktigt skina med hennes blonda hår. Riktigt vackert.
- Aerith… suckade Ritcher.
- Du suckar alldeles för mycket, fick han till svar av en menande blick. Men det fick honom bara att sucka en gång till.
- Jag vet inte om jag klarar det, sa Ritcher med nervositeten uppe i strupen.
Aerith dunkade honom lättsamt på ryggen.
- Du klarar det, sa hon med en lugn röst. ’’Jag vet det’’
Ritcher log. Aerith Silversong var i samma ålder som han själv, och även hon skulle bli riddare idag. Det var i varje fall så de hade sagt. Tillsammans gick de långsamt mot stridsskolan. De hälsade till vakten som stod utanför innan de klev innanför byggnadens väggar. Ritcher fascinerades varenda gång han klev in dit. För att vara en liten obetydlig by, så hade de en väldigt stor stridsskola. De hade till och med en minst lika stor skola för magiker på andra sidan. Ritcher och Aerith såg sig omkring. Det var inte en själ i närheten. Ritcher kände hur klumpen i halsen nästan for ut genom hans mun. Han drog sig sakta till baksidan av byggnaden. Det var där all träningsredskap fanns, och det var där de skulle visa upp sina kunskaper. Han slängde en blick på Aerith och märkte att hon var minst lika nervös som honom. Det lugnade honom en aning. De gick förbi ett flertal dörrar. Det var förråd, kontorer och klassrum. Den sortens rum som minst sagt alla som gick i denna skola avskydde mest. Men de visste även att en riddare inte endast bestod utav muskler, hjärnan måste också visa styrka. Hastigt öppnade de portarna som ledde ut till träningsområdet. På gräsplanen stod det unga män och kvinnor i led. Ritcher tog ett djupt andetag, såg sakta på Aerith och ställde sig med bestämda steg längst bak i ett led. Han kikade förbi sina kamrater mot kaptenen som stod längst fram. Mannen var fullt rustad och stod ståtligt på sina ben. Det var sammanlagt fem led, där varje led bestod utav sex personer. Ritcher såg sig fundersamt omkring. Trettio personer från Riverspring var en omöjlighet. Till sin förväntan Kaptenen såg ut att vara redo och började med en snabb namnuppropning. Ritcher väntade spännt på sitt eget namn. Detta var dagen han så länge hade väntat på. Dagen då hans största dröm äntligen skulle gå i uppfyllelse.
- Ritcher Kross! Mannens röst ekade innanför Ritchers huvud. Han visste att han hade blivit uppropad, men han kunde inte få fram några ord. Han kände hur svetten började rinna nerför hans panna. Solens starka strålar fick honom att kisa med ögonen då han såg mot kaptenen.
-Här! Lyckades han få fram.
Han kände hur kaptenen fortsatte att stirra. Ritcher försökte få ögonkontakt med honom, men insåg att det inte var hans ansikte som kaptenen så stint stirrade på, det var hans högra arm. Ritcher märkte hur även de andra började se åt hans håll. Han började höra viskningar, och kände hur några kallla blickar stirrade mot honom. Han sträckte sin arm mot himlen. Det svarta drakfjället skimrade av solens starka dagsljus. Kaptenen harklade sig högt. Ritcher såg hur varenda en utan en blinkning vände sig mot kaptenen igen. Han kunde äntligen andas ut. Kaptenen hade lett in fem ledare för grupperna. Riddarexamen bestod av tre moment. Fäktning, bågskytte och taktiskt tänkande. När man strider i armén är man alltid tillsammans. Därför måste man även kunna röra sig och slåss som en enhet. Det gäller för var och en att tänka taktiskt ur en viss situation, och alltid finna den bästa lösningen under kort tid. En ensam soldat kan inte göra mycket, men många kan tillsammans skapa stor förödelse. Ritcher följde sin grupp i ett led bakom deras ledare. Han slängde en blick mot Aerith som var på väg mot bågskytte fältet. Han själv skulle duellera mot någon okänd kämpe. Han kände hur adrenalinet pumpades ut i hans blod. Hans motståndare var en lång man. Det var svårt att förstå hur denne kunde vara sexton år. Ritcher kunde inte på klädseln se vilken by han kom ifrån. Den förste som kunde få den andre att ge upp, var vinnaren. Det var inte en kriterie att vinna duellen för att bli antagen till armén, men Ritcher visste att det var ett stort plus. Han observerade sin omgivning noggrant. Det fanns inga hinder runt om den lilla sandplanen de hade. Ritcher hade duellerat mot stridsskolans ledare Cain på dessa planer förut. Det var sammanlagt sex stycken, och de låg noggrant placerade bredvid varandra vid skolans lilla innemur. Varje person i gruppen skulle duellera mot varandra, en mot en. Ritcher visste inte hur bra hans motståndare var. Men han själv var ändå den bästa byn hade. Med självsäkerheten i ryggraden drog han sitt svärd ur skidan.

- Jag är hemma!
Ritcher steg in och ställde ned sina grejer vid dörren. Han stod stilla och lyssnade. Ingen var där. Han funderade en stund, vände sig sedan om och gick ut igen. Just utanför stod byns stolthet. Ett frö från det stora manaträdet, hade planterats i mitten av något som annars var en fontän. Det var manaträdet som försåg hela världen med den energi med samma namn. Det var denna energi som magiker använde sig av för att utföra sina mirakel. Från ett frö till ett tre meter högt träd på så lång tid, var en underskattelse. Det var ändå väldigt beundransvärt. Solen sken fortfarande sina starka värmestrålar. Ritcher såg mot andra sidan av fontänen. Där stod Riversprings värdshus. Ägaren var Luis Udenar, och var far till Ritchers barndomsvän Jaina. Det var en sorts mötesplats för deras grupp. Men istället för att gå dit och se efter, följde Ritcher vägen söderut mot åkrarna. Det var mest troligt att hans mor befann sig där, och det skulle inte skada om de fick en extra hand, med skördandet. Åkrarna låg vid en flod , en bit utanför byn. På vägen dit stötte Ritcher på ett par arbetare som red med en bit av skörden i släp. De gav honom stora leenden. Det märktes kanske på honom att han var glad, och det spreds nog till folket han mötte. Han kände en längtan att få se sin mors min när hon fått reda på vad som hänt. Ritcher kände doften av de nya växterna. Han stod uppe på den kulle som vägen annars ledde runt. Men han tyckte bättre om att stå där, man kunde se över alla åkrarna. Det var en skön känsla. Att se hela byn samarbeta för att kunna överleva. Ritcher spanade efter sin mor, men kunde inte urskilja någon alls från det avståndet. Solen lyste fortfarande starkt, och han fick kisa med ögonen för att se. Plötsligt tyckte han sig kunna se sin mor, i fullt arbete mitt i fältet. Han blinkade till, men i nästa såg han hur marken sakta närmade sig hans ansikte. Han föll hårt ner i riset nedanför kullen, och hörde stolta skratt och fnitter ovanför sig. Ritcher suckade så högt han kunde då han satt sig upprätt. Uppe på kullen kunde han se alla sina vänner samlade. Den blonda killen Hector var helt klart den som knuffat honom. Det var uppenbart, med hans stolta ansiktsuttryck.
-Förlåt, vi han inte stoppa honom, sa Aerith som trängt sig framför Hector. ’’Min bror är som han är’’
Ritcher skrattade. Det hade hon rätt i. Det fanns ingen som kunde ta Hectors plats. Aerith och Hector var syskon med ett års skillnad, och hade tillsammans rymt från sina liv som rikemansbarn. Efter lång tids flykt, hade de av en slump tagit sig till Riverspring. Där hade de stött på Ritcher och barndomsvännen Jaina, när de bad om gratis övernattning i värdshuset. Till en början verkade det lovande. Men Hector hamnade i ett bråk och skrämde iväg ett par gäster, vilket ledde till att han blev utslängd. Ritcher tyckte synd om honom och lät dem sova inne hos honom. Aerith hade redan då blivit bra vän med Jaina, och fick självklart stanna i värdshuset. Dagen därpå var det bestämmt att de skulle bo kvar i byn. De fick varsinna rum i värdshuset, men de skulle arbeta varje dag i gengäld.
- Ska ni inte hjälpa till?
Jaina stod bakom Ritcher och såg kyligt på de tre andra. Hector och Aerith tog sig ner från kullen och sattes genast i arbete, inte utan klagomål förstås.
- Din mor är där borta, sade hon nu med en vänligare röst och pekade.
Ritcher ställde sig upp och tackade.
- Var är Zero förresten? Frågade han innan han gick iväg.
- Ute och jagar med de andra männen.
Ritcher fick en obehaglig känsla av att han blivit förolämpad, men lät det passera med vinden. Zero var adopterad av Jainas far. Han var en hemlös pojke som de hittade ute i skogen. Ingen visste vem han var eller var han kom ifrån. Pojken själv visste inte heller någonting om sig själv. Bara att hans namn var Zero. Det samtalades länge mellan byns råd om vad de skulle göra med honom. De trodde först att han skulle leda till dåliga saker, han kunde vara jagad av någon som de definitivt inte ville ha att göra med. Men pojken visade otroliga saker dagen då han följde med ut på jakt. Hans sinnen var skarpare än någon annans, och hans fysiska styrka var monstruös. Så bestämdes det att Jainas far fick ta hand om pojken. Luis som redan hade blivit fäst i honom ansökte om adoption direkt. Zero var femton vid det här laget, ett år yngre än Jaina. Ritcher gick försiktigt över fältet mot sin mor. Det var som att gå mot ett oändligt slut. Det kändes som om han inte ens kom framåt överhuvudtaget. Som från ingenstans kände han en kylig vind. Han såg upp mot himlen samtidigt som han gick. Stora svarta moln var på väg, och det dröjde inte länge innan stormen var här. Plötsligt snubblade han på något som kändes som en sten. Han föll rätt ner i potatisplantorna. Två gånger på en dag var ändå att ta i. Han satte sig sakta upp och märkte nu att det inte var en sten han snubblat på. Det var en människa, och ingen annan än hans egna mor. Ritcher bad hastigt om ursäkt då han hjälpte henne upp.
- Du måste se dig för, sa hon med sin oskyldiga röst.
Ritcher spenderade resten av tiden med solljus tillsammans med sin mor. Men det gick inte många timmar innan stormen väl kom, och fick byborna att stänga in sig i sina hus.

Regnet piskade på glasföntret när Ritcher och hans mor åt kvällsmaten. Vinden blåste hårt, och man kunde tro att blixtarna slog ned alldeles vid huset. Ritcher satt tyst och såg ut mot trädet som stod utanför. Han hade precis tagit riddarexamen, men hans mor hade inte nämnt ett ord om det. Han förstod inte varför. Han slängde försiktigt en blick mot henne, och kände direkt att hon visste att något inte stod rätt till. Han tog tveksamt ett djupt andetag.
- Varför har du inte frågat? Ritcher kände att han lätt irriterad, men han kunde inte hjälpa det. Hon borde vara lycklig för honom.
Hans mor bara skakade på huvudet.
- Jag behöver inte fråga min son vad som hänt, jag ser det tydligt på honom.
Hon log oskyldigt åt honom. Ritcher kände sig som en idiot. Han tackade för maten, och gick sedan ut. Han hade hört att Jaina tagit reda på någonting viktigt genom sin far, och de skulle träffas ute i skogen. De hade sedan länge haft en särskild samlingsplats där. Ritcher gick dit helt automatiskt. Regnet fortsatte att forsa ner i hans svarta hår. Han ångrade att han inte tagit med en kappa. Han gick genom snår och buskar för att ta sig till mötesplatsen. Han hade aldrig tänkt på det förut, men skogen var väldigt tyst när det var stormigt väder. Ritcher hann bli lagomt irriterad på kylan och regnet innan han kom fram. Han andades ut. Mötesplatsen var en samling ruiner som låg mitt i skogen. Ruinerna hade innan varit ett tempel, men till vilken gud visste man inte. Hur som helst var det aldrig någon där, och gruppen kunde lätt samlas där för att tala hemligheter utan att oroa sig för att någon skulle höra. De andra hade tagit skydd för regnet under det som tidigare var en spiraltrappa. De hälsade med så vänliga röster de kunde. Det var iskallt, och den hemska åskan gjorde det inte bättre. Ritcher satte sig i den lilla cirkel de skapat. Nu när alla var samlade satte Jaina igång.
- Okej, jag vet inte om det är helt sant, men jag hörde från pappa att de fem utvalda ska utses om två dagar. Jainas röst lät riktigt spänd, och alla andra lyssnade noggrant. De väntade på att hon skulle fortsätta, men hon sade ingenting.
- Ja? Fortsätt! Hector gungade med huvudet fram och tillbaka.
- Som sagt… jag vet inte om det är sant, men det sägs att alla fem kommer från Riverspring.
-VAD!? Utbrast alla fyra samtidgit.
Jaina fick hålla för öronen för att inte bli allvarligt skadad.
- Jag vet inte om det är sant, upprepade hon.
Ritcher ställde sig upp.
- Så länge jag inte är inblandad är jag glad. Han vände sig om, och gick iväg utan ett ord till.
De fyra som var kvar såg ner i marken.
- Skulle inte det vara något riktigt häftigt? sa Hector med sin vanliga glada stämma.
De andra nickade. Aerith såg åt det håll Ritcher hade gått.
- Men jag förstår att han känner så…
Ett hemskt minne som alltid skulle vara kvar. Ett minne som han helst bara ville glömma bort. Det sista minna han hade från sin far, och den svarta draken.