| |
|
För evigt ung
För evigt ung
Novell av
Robert Neufeld
Martin Wahlström vinkade mot vakten, och körde långsamt genom grinden. Volvo Skövdeverken var ett avslutat kapitel för tillfället. Nu väntade en god middag på Billingen, och sedan en lika god natts sömn. I morgon skulle han iväg på en sedan länge planerad bilsemester.
Martin var civilingenjör. Det var inte vad han hade velat bli, men faderskapets påtryckningar, och det icke föraktliga underhåll som han utlovades för studietiden fick honom att acceptera. Martin hade redan som ung en viss känsla för realiteter.
Han klarade sig igenom Chalmers med fullt godkända betyg. Det var under det glada sextiotalet. Unga revolutionärer med bockskägg ockuperade kårhus och lägrade medockupanter av det motsatta könet i samma andetag. Martin var en av dem. Efter avlagt examen fick han jobb vid Torslandaverken, där han stannade i femton år. Han gifte sig i början av åttiotalet, skilde sig barnlös åtta år senare, ungefär samtidigt som han tyckte att tiden var inne för att starta eget. Den första tiden blev svår. I början av nittiotalet var besparingar nyckelord hos storföretagen, konsulter åkte ut på löpande band. Men så småningom blev det bättre.
Martin hade inget stadigt sällskap. Efter sitt misslyckade äktenskap kände han inte för några fastare förbindelser. Inte så att tillfällen saknades. Kvinnor med aptit på äktenskap fanns en del, och en eller annan semesterresa hade också slutat löftesrikt. Men han hade blivit osäker ifråga om varaktiga förbindelser, han bröt alltid upp innan saker och ting hunnit gå för långt.
*
Vägen uppför kullen till hotellet First Resort var en serpentinliknande historia. Martin fick ratta så att armarna värkte, och det var en lättnad att äntligen få parkera. Inne i restaurangen stannade han. Från hovmästarens pulpet såg stället ut att vara fullbokat. Borden stod ställda i långa rader, dukade för ett stort antal gäster. En kongress förstås, tänkte Martin medan hans min surnade. Och just i kväll.
- Kan jag hjälpa till?
Martin vände sig. Han hade inte märkt hovmästaren, som plötsligt bara stod framför honom.
- Kan man få sig något till livs i kväll? Eller är det abonnerat?
- Ja, tyvärr. Vi har två kongresser i helgen.
- Synd. Det här är mitt absoluta favoritställe här i stan.
- Det var roligt att höra. Men tyvärr. Hovmästaren ryckte på axlarna medan han log ursäktande. Förresten, sa han sedan och höll upp en hand. Vänta ett ögonblick, skall jag se om de har en plats ledig på Intim där borta.
Martin tittade efter hovmästaren som försvann in i restaurangens lilla annex. Där hade Martin varit förut. Ett enda litet rum med bara ett tiotal små bord. Knappast något hopp om en plats där i kväll, tänkte han. Alternativen i staden var alla av klart sämre klass, men han skulle nog bli tvungen att acceptera något av dem ändå. Martin gjorde en grimas, just som han fick syn på hovmästaren som vinkade åt honom. Han skyndade sig dit.
- Det finns ett ledigt bord där borta vid fönstret.
- Tusen tack. Ni har räddat min kväll. Martin halade upp en tjugokronorssedel ur plånboken och tryckte den vikt i handen på hovmästaren, som bugade sig medan han höll upp dörren.
Intim var nästan full, men två små bord vid det stora panoramafönstret var lediga. Mitt på det ena lyste ett rött reservationskort, så Martin slog sig ner vid det andra. Han lutade sig belåtet tillbaka. Från bordet hade han en hänförande utsikt över staden och dess gröna omgivningar.
Han såg sig omkring. Det satt mest par vid borden runt omkring, med undantag för ett långt bord med ett större sällskap och två flaggor i mitten, en blågul och en med de tyska färgerna. Tonen vid bordet var uppsluppen. Martin tittade försynt, men vände sedan blicken åter mot sceneriet nedanför.
Det hördes ett svagt gnissel, och en ung kypare kom in genom svängdörren till köket, Han bar på ett fruktfat. Martin lyfte en hand men kyparen vände sig just för att servera ett par som satt intill. Sedan gick han ut i köket igen, utan att titta åt hans håll.
Efter en liten stund slogs svängdörren upp igen. Martin tittade till, med handen på väg upp igen. Men han hejdade sig. För genom dörren kom det en servitris, en medelålders kvinna, och Martins hjärta slog ett dubbelslag. Den vackraste, mest attraktiva kvinna han hade sett på år och dag stod där, med armarna belamrade av tallrikar, och det älskligaste av leenden över ett ansikte som var så betagande att det nästan tog andan ur honom. Martin kom på sig med att glo som en unge i en godisbutik, och till sist måste han tvinga sig att titta bort. Men efter bara ett par sekunder vändes hans blick åter mot kvinnan, som om den hade blivit dragen av en magnet.
Hon hade inte märkt något, för hon hade fullt upp med att servera sällskapet vid det långa bordet. Martin fortsatte att glo, helt betagen av hennes skönhet, hennes gracila hållning och hennes vackra leende som var både inbjudande och självsäker på samma gång. Vilken fulländad skönhet. Martin suckade.
Plötsligt lade han pannan i veck, och frågade sig vad han höll på med. Kärlek vid första ögonkastet hade han bara hört talas om, och då han bara såg ut som en på dussinet, hade ingen någonsin blivit blixtkär i honom. Och inte heller hade han blivit blixtförälskad för egen del. Visserligen har det hänt att han kastat trånsjuka blickar efter någon på en restaurang eller på någon badstrand. Eller klätt av någon med ögonen. Men att bli förälskad på ett ögonblick så som det stod i böckerna, det låg inte för honom. Så vad var det fråga om nu då? Vid pass femtiotre? Efter alla brutna förbindelser? Efter alla brustna illusioner? Hade livet ännu någon överraskning att bjuda på? Martin skrattade till. Ja, kanske det. Det vore på tiden att även jag fick uppleva det någon gång, inte bara det vackra folket i dessa såpor som visas på TV.
Den unge servitören kom in igen, men denna gång avhöll sig Martin från att teckna åt honom. Han hoppades i stället att hans bord tillhörde servitrisens revir. Han tittade på henne igen. Hon hade ställt ifrån sig tallrikarna och kontrollerade nu att allt stod väl till på bordet. Så som hon stod, med sidan vänd mot honom, kunde Martin betrakta henne utan att hon lade märke till det. Han formligen sög in kvinnans väsen, varje millimeter av henne. Han gjorde det med samma intensitet som man ser på ett ryktbart konstverk för första gången eller, ja just det, på en kvinna som tilltalar en på alla sätt.
Hennes tjocka hår var alldeles vitt, och hon bar det kortklippt. Som en ung flicka. Det passade perfekt, och Martin kunde tänka sig att hon var fullt medveten om det. Liksom att hon inte behövde försöka göra sig yngre genom att färga det. Hon tycktes också i övrigt veta vad som var till hennes fördel, för hon bar nästan ingen smink alls. Där hon stod, kunde Martin beundra hennes profil. Så underbart skön, tyckte han. Hög panna, långa ögonfransar, rak näsa, och som kronan på verket en överläpp så aptitlig, att Martins vildaste lustar kom till liv. Han skulle ha velat gå fram till denna Venus från Milo, ta hennes huvud mellan händerna och trycka in den där överläppen i sin mun, för att känna dess lena insida, njuta av den, mjukt och lustfyllt. För en lång stund glömde han bort att andas och plötsligt var han tvungen att ta ett djupt andetag. Men hans ögon glänste och han fortsatte att glo.
Kvinnan bar en svart, nästan fotsid kjol av något tjockt tyg, och ett litet, vitt förkläde med spetskant utanpå. Upptill var hon klädd i en vit, kortärmad blus med öppen krage. Underarmarna var aningen solbrända och ungdomligt fasta. Hon bar på en av dessa trendiga armbandsklockor, en Gucci. Eller kanske var det en Cartier. Martin lät ögonen åter vila på den vackra profilen. Gud vilken skapelse! Hoppas för allt i världen att det här är hennes bord. Jag måste få hit henne mumlade han, jag måste få tala med henne!
Servitrisen hade sett nog. Gästerna vid det långa bordet höll på att hugga i med maten. Hon vände på klacken och kom fram till Martins bord. Hon hälsade med ett litet leende.
- Välkommen. Jag kommer strax.
Rösten var mjuk och melodisk, aningen beslöjad. Sänkt en aning, skulle den låta som en ljuv viskning i ett intimare sammanhang, tänkte Martin och lät fantasin segla iväg med honom, medan hans ögon formligen lyste mot kvinnan.
Plötsligt föreföll det mycket viktigt att titta sig i spegeln. Att gå ut nu var inte att tänka på. Vilket ögonblick som helst kunde ju skönheten komma tillbaka. Efter en snabb blick runt om i lokalen, i hopp om att ingen skulle notera etikettsbrottet, tog Martin förstulet upp en kam och drog den hastigt genom håret. Han borstade av axlarna med servetten och rättade till slipsen. Till sist drog han fram manschetterna, så att de blev synliga någon centimeter nedanför kavajärmen. Idiot, bannade han sig medan han höll på, men fortsatte ändå att bättra på fasaden likt en tjädertupp, innan han burrar upp sig för parningsdansen. Sen lutade han sig tillbaka i stolen med en suck.
Vad skulle han göra härnäst? Det var den stora frågan. Skulle han uppträda som den välartade gästen som visar sin uppskattning för ett trevligt bemötande och god service men inte mer? Skulle han visa sig avmätt och medveten om sin ställning? Eller skulle han våga sig på att följa upp allt det han kände och rätt och slätt stöta på kvinnan? Hur skulle han i så fall bli bemött? Skulle han bli avsnäst inför öppen ridå? Nej, för allt i världen! Det skulle verkligen vara pinsamt. Han kunde ju bli ombedd att lämna stället, ifall denna Venus tog anstöt och kallade på hovmästaren. Nej, ve och fasa! Bli avvisad inför alla dessa gäster? Usch! Blotta tanken avskräckte ju! Martin hade svårt att bestämma sig? Det här hade ju aldrig hänt tidigare. Kärlek vid första ögonkastet. Nej, inte kärlek. Det här var likt en havsvåg. En tsunami, tjugo meter hög. En sak var säker. Det här var den stora chansen. Något liknande skulle aldrig inträffa mer, om han så levde i hundra år. Martin tittade ner mot stan. Den storslagna utsikten lugnade hans sinnen en smula.
- Varsågod. Här är matsedeln. Får det vara en aperitif?
- Nej tack. Men ett gott vin till maten. Något ni kan rekommendera?
- Det tror jag nog. Skall ni ha kött eller fisk?
- Ja, säg det. Låt mig titta. Det måste bli något riktigt gott i kväll, lade han till sotto voce.
- Vi har en del gott att bjuda på. Jag kommer tillbaka om en stund.
Martin satt med matsedeln i knät och tittade trånsjukt efter kvinnan, där hon gick med svikt i stegen.
Matsedeln erbjöd faktiskt inte något större urval. Kött eller fisk? Fisk? Kall som en fisk. Hal som en fisk. Nej. Inga bra associationer. Vad finns det i köttväg då? Aha! En oxfilé Oscar. Blodig. Hett blod! Hett temperament! Det lät bättre. Martin lade ifrån sig matsedeln.
Hans hjärtas förälskelse dök upp i dörren och kom fram, medan hans blick satt som fastnaglad på henne. Han såg in i ett par vackra, ljusgrå ögon som tycktes hålla fast hans egna. Mätte de kanske upp honom? Kan hända. Hon kan ju ha märkt hur han hade stirrat på henne förut? Kvinnan hade en endaste liten antydan till leende på läpparna, inte så olikt Mona Lisas.
- Har ni bestämt er?
- Ja. Jag tar oxfilén.
- Ett utmärkt val. Hur vill ni ha den?
- Medium rare, tack.
- Tack. Har ni valt något vin?
- Ni får rekommendera.
- Låt mig se.
Servitrisen gick runt och ställde sig bakom honom. Hon lutade sig fram och bläddrade i matsedeln i hans hand. Hennes ansikte kom i höjd med hans. Han vände en aning på huvudet och kände en svag men eggande doft av parfym. Hennes andetag smekte hans kind, han behövde bara vända på huvudet en aning, så kunde han ha kysst henne. Just som tanken tog form i hans huvud, sträckte kvinnan hastigt på sig med en kvick sidoblick, precis som om hon hade gissat alltsammans. Sen satte hon ett finger på ett av vinerna i listan.
- Le Cardinal. Mjukt och fruktigt. Prisvärt också. Bara 40 kronor glaset. Sen har vi det här. Ett nytt vin hos oss men med ett gott rykte på andra håll. Chateau Musar. Mustigt och tungt. Lite dyrare men bättre.
- Jag tror jag tar det.
- Ja, tack. Kvinnan log mot honom lika älskligt som förut, och tog matsedeln ur hans hand. Han tyckte att hennes blick dröjde sig kvar i hans en extra liten sekund, men det kunde ha varit en inbillning.
*
Det började mörkna. Nere i staden hade ljusen börjat tändas och mitt emot såg skogen inte längre ut som skog, utan som en mörkgrön, nästan helsvart siluett. Det här ser ut att kunna gå bra, tänkte Martin. Vi pratar ju redan som gamla bekanta. Nu skall jag bara äta, så får vi se.
Vinet kom in först och inte så långt efter kom också maten. Ett obligatoriskt ”smaklig måltid” och drömkvinnan var redan på väg till ett annat bord. Martin klarade med nöd och näppe att inte glo efter henne denna gång. Steken var precis så blodig inuti som han ville ha den, vinet visade sig vara ett utmärkt komplement. Och när porslinet hade dukats ut, kom drömkvinnan fram igen, med ena handen bakom ryggen och den andra lätt böjd nedanför brösten.
- Skall det vara någon dessert?
- Tack, bara kaffe. Martin kände hjärtat slå volter. Nu eller aldrig. Han tog ett djupt andetag. Säg. Vad heter ni?
Kvinnan stelnade till, och rynkade pannan. Hennes blick mörknade.
- Förlåt. Vad sa ni?
- Jag frågade efter ert namn. Jag skulle vilja veta vad ni heter.
- Varför det? Kvinnan gav till ett litet, nervöst skratt. Det är inte brukligt att fråga efter servitrisens namn.
- Nej, men det här är lite speciellt. Den här kvällen alltså. Den har blivit speciell menar jag. Martin kände sig plötsligt generad. Kvinnans forskande blick och hennes tydliga indignation hade gjort honom osäker. Men nu fanns det ingen återvändo. Han hade gett sig in i en lek och gjorde nog bäst i att också tåla den, kosta vad det kosta ville.
- Speciellt på vilket sätt? Kvinnan hade sänkt rösten och kastade en snabb blick mot de andra gästerna.
- Ni har gjort den speciell. Ni är den mest attraktiva kvinna som jag nånsin mött i mitt liv. Det har aldrig hänt mig förut, men tror mig eller inte, så är det här kärlek vid första ögonkastet. Det är det enda möjliga svaret på frågan. Räcker det?
Efter att ha lyckats haspla ur sig allt det där i ett enda andetag, kände Martin att händerna skakade. Han lade dom på knäna, inunder bordsduken där de inte syntes, men i övrigt klarade han på något sätt att se ut som vanligt. Han och kvinnan tittade stadigt på varandra i några sekunder, långa som en evighet. Hennes kinder intog sakta en rosa färg, ungefär som hos en ung flicka som blir uppvaktad för första gången. Hon lade pannan i veck på nytt, bet sig lätt i underläppen och såg ut att bara vilja vända på klacken och gå. Men så mjuknade blicken och vecken i pannan slätades ut. Med blossande kinder kostade hon på sig det där Mona Lisa leendet igen, medan hon med en hand slog bort några smulor från bordsduken.
- Maud, sa hon tyst. Jag heter Maud. Jag kommer strax med kaffet.
*
I köket lutade hon sig mot diskbänken. Hon slöt ögonen och tryckte händerna mot kinderna, som brände som eld. Hon försökte samla tankarna. Hennes huvud kändes som en bikupa, tankarna virvlade likt en malström. En enda tanke, en fråga i själva verket lyckades hon ta tag i. Vad var det här för något? Vad var det här för något? Med en skakig hand öppnade hon vattenkranen och plaskade lite kallt vatten över kinderna och pannan. Bättre. Hon tog ett djupt andetag, och sedan ett till. Skönt. De andra i köket hade fullt upp, ingen hade märkt något. Den unga servitörkollegan Sixten kom in och ropade fyra starköl och en sexa konjak.
Vad var det här för något? Hon frågade sig för femtielfte gånger. Jag är ju sextitvå år! Herregud! Karln är inte klok! Vad är han ute efter? Ett äventyr? Vadå? Med en gammal kärring? Det är ju fullt med kvinnor överallt. Kärlek vid första ögonkastet. Pyttsan! Idiotiskt. Sånt hör hemma i böckerna. Han har säkert läst om det någonstans och så tycker han att det går bra att försöka fånga en gammal kvinna med det. Han har väl lyckats förut, kan jag tänka mig. Och så försöker han med mig. Eller? Kan det vara sant? Finns det en chans att det kan vara sant?
Med tankarna alltjämt virvlande i skallen, plockade hon ihop tillbehören till mannens kaffe. Hon gick förbi köksspegeln. Hon kastade en snabb blick. Javars. Inte så illa. För min ålder. Hon rättade till håret en aning. Hon väntade lite innanför dörren, innan hon gick ut med brickan. Hennes kinder var fortfarande rosiga, och hon hoppades att det inte skulle märkas. Efter hand återvann hon det mesta av sitt lugn i alla fall. Ansiktet återfick också något av sin vanliga färg. Hon tog sats och stötte upp dörren.
*
På väg mot hans bord tittade hon på mannen. Han såg ut att vara av medellängd. Ganska smärt. Tunnhårig. Ansiktet och ögonen kom hon ihåg sen tidigare. Dragen var tämligen intetsägande, men ögonen såg snälla ut. Milda, mörka ögon. Mellan femtio och femtiofem. Kostymen satt väl. Ingen hylla nedanför kragen. Måttsydd? Kanske. Hon fnyste åt sig själv. Sluta människa! Det där är en gäst som alla andra. Men när hon var framme vid bordet och mannen vände sig mot henne med ett leende, kände hon en underlig rysning invärtes i alla fall.
- Varsågod. Var det något mer?
Hon höll på att bita av sig tungan. Den annars så vanliga frasen kunde ju misstolkas. Hon blev inte besviken.
- Åja. Visst vill jag ha något mer. Är det inte alldeles uppenbart?
Maud bara stirrade. Hon andades in djupt och skakade på huvudet. Sen vände hon på klacken och gick sin väg utan ett ord.
Ute i köket kände hon åter hur det hettade om kinderna. En blick i spegeln räckte. Hennes ansikte var blossande rött nerifrån halsen ända upp till hårfästet. Kocken kom fram till henne och frågade om hon inte mådde riktigt bra. Jodå, svarade hon, det var bara så varmt i köket. Hon skulle gå ut och svalka sig lite om en stund.
Hon satte sig vid ett litet bord där kökspersonalen brukade ta igen sig. Hon var skakad ända in i sitt innersta. Något sådant som det här hade hon aldrig upplevt. Jovisst. För trettio, fyrtio år sen. Då kom det erbjudanden på löpande band, både av den försynta sorten och av den fräcka. En del var till och med spännande. En gång föll hon också. Pladask. Hon kom ihåg det nu och drog lite på mun. Ja, ja. Det var då det. Men åren hade runnit iväg och livet med dom. Hon skötte sig fortfarande, mån om sitt utseende. Arbetet krävde ju det. Men det var också en fråga om självrespekt. Eller en aning fåfänga kanske. Desperation? Nej, inte desperation. Visst var hon rädd för att åldras, visst blev hon förfärad ibland. Av att se alla tecknen på förfall. Påsarna under ögonen, ytådrorna på låren, små, mörka fläckar på armarna. Men desperat? Nej, desperat var hon inte.
Fram tills dess att hon fyllde femtio, var hon riktigt medveten om sin skönhet. Lade ner både arbete och kostnader på att bevara den. Då, på den tiden kunde hennes man ännu visa upp henne med stolthet. Kunde till och med få en eller annan klapp på axeln för hennes skull. Vilken karlakarl att fånga en skönhet som Maud, och sedan kunna behålla henne! Så kunde det heta då. Suck. Those were the days my friend. Gud vad hon längtade efter dom ibland! Längtade så att det gjorde ont. Du har en ung själ i en åldrande kropp du Maud, brukade hon säga till sin spegelbild ibland. Och jagade sen bort tankarna på förfallet under några minuter, genom att tillfredsställa sig själv. En gång i tiden verkade tanken på en lyftning intressant. Kanske, tänkte hon. Om en överraskning ännu väntade på henne någonstans, var det kanske inte något fel att hjälpa den på traven. Men tiden gick, och så såg hon en film om en skönhetsoperation, och såg vad som följde. Det räckte för att avskräcka henne. Bävan inför åldrandet var en sak, att låta sig strimlas och flås och låta främmande substanser förgifta kroppen, var en helt annan.
Hennes tankar gick tillbaka till mannen där ute. Hon lät fantasin skena iväg. Jämförde en natt med mannen, med en tillsammans med sin man. Hon och Arne har varit gifta i fyrtio år nu, och det var inte mycket bevänt med deras äktenskap. Det bjöd inte på så värst mycket roligt nu för tiden, och vad romantiken eller det sexuella beträffade, bjöd det inte på något alls. Och detta sedan så pass länge, att Maud inte längre brydde sig om att ens tänka på det. Arne hade varit en bra man, men nuförtiden mådde han inte så bra. Han hade passerat de sjuttio, och om han inte tittade på TV eller påtade i jorden framför huset, då läste han tidningen eller också sov han i sin fåtölj. De gick nästan aldrig ut för annat än en eller annan kort promenad, träffade nästan aldrig några människor, utom någon enstaka gång då någon av sönerna råkade komma förbi vid tillfälle. Hon själv var frisk, sånär som på ett envist förmaksflimmer. Inget allvarligt, sa doktorerna, bara man höll efter och inte hetsade upp sig. Hennes umgänge begränsade sig nästan bara till Tula, barndomsvännen som satt i rullstol, sedan en olycka för många år sen. Det var allt. Inga möjligheter att få känna sig som kvinna, eller bara få känna att hennes kvarvarande skönhet ännu var till någon glädje. Tyvärr. Men hon hade jobbet förstås. Några vänliga leenden, hyggligt med dricks. Så livet hade ändå ett innehåll. Om än torftigt så det förslog.
Vad skulle hon göra nu? Det enda hon behövde göra var att ge ett litet tecken till den där mannen där ute. Hon tänkte på vad det skulle kunna föra med sig, och med ens hettade det till i hennes kinder på nytt. Hon såg sig själv och mannen tillsammans i en hotellkorridor. Sedan i ett rum försänkt i halvmörker. Hon kände mannen gripa efter henne, hålla om henne, smeka hennes hår, hennes kropp. Hon kände hans andetag blandas med hennes, hans mun finna hennes, och såg sig själv och honom falla ner på sängen, famlande efter knappar att knäppa upp, kläder att slita av.
För ett ögonblick glömde hon bort var hon befann sig, men kom plötsligt till sans. Herre gud! Är jag så illa däran? Att bara tanken på en man får mig att tappa koncepterna så här? Hon kände att hon var tvungen att gå ut i det fria. Hon reste sig från stolen och tog sig kvickt förbi kocken. Framme vid den bakre utgången ropade hon att hon skulle vara tillbaka på minuten.
Utanför ställde hon sig med ryggen mot väggen, och tog några djupa andetag med slutna ögon. Hon var tillbaka i det där halvmörkret, i famnen på den där mannen, naken, med armar och ben slingrande om hans kropp, famlande, flämtande, medan alla hennes sinnen tog in honom, medan hon föll förlorad i en växande extas, i en sorts fullkomnadens paroxysm. Hon kom ihåg nu. Kom ihåg de bästa gångerna, hur det var att bli påtänd, att bli tagen, att öppna sig, att ge och ta emot, att bli förintad och sedan återuppstånden. Å Gud! Det var så länge sen. Tänk att få bli ung på nytt så här sent i livet. Att ta emot en man, en älskare, som brann så av passion som mannen därute verkade göra. Ja, varför inte? Hon var väl värd det. Med allt hon har försakat under alla dessa år. Med det här snustorra livet som hon numera tvingades leva. Visst var hon värd det. Om så bara en enda gång till. Nej! Inte bara en gång. Så länge det gick. Så länge den där mannen kunde se henne på samma sätt som i dag, uppfatta henne så vacker och så ung som hon kände sig nu, så länge hennes blod kunde forsa så här vilt i hennes ådror. Just det. Hon var värd en belöning. För sin skönhet som hon hade vårdat och bevarat så väl att den där mannen föll för den i samma ögonblick som han fick se den. Ja visst! Visst hade hon förtjänat en sådan belöning! Varför skulle hon inte ta emot den nu, när den erbjöds med en sådan spontanitet? Arne kommer ju aldrig att få veta något. Och ingen annan heller. Hennes Gud, ja. Men det får bli en senare fråga. Nu gällde att lyda sina instinkter, och dessa talade om för henne precis vad hon skulle göra.
Hon tog upp en näsduk ur fickan under förklädet och baddade ansiktet. Hon lade en hand över sitt bultande hjärta. Rättade sedan till håret en aning och därefter kläderna. Så fuktade hon munnen med tungan och vände sig för att gå fram till den där mannen, för att ge honom tecknet som han väntade på. Förväntningarna och tankarna inför det som förestod, fick hennes hjärta att gå upp i varv ytterligare några steg. Glädjen, hennes iver inför denna sin nya debut och allt det vansinnigt spännande och ljuvliga som omgav den, fick henne att andas häftigt. Det drev ut våg efter våg av vibrationer i hennes kropp, större och intensivare för varje steg hon tog. På sin väg genom köket kände hon som om världen plötsligt började virvla och dansa kring henne. Hon tyckte att hon lyfte som en fågel, hon nästan flög fram, hennes kropp kändes lätt som en fjäder. För sig såg hon mannen därute, såg hans siluett, hans leende som sakta vändes mot henne. Några steg bara och hon skulle vara där.
Svängdörren försvann på något sätt, och i dess ställe såg hon plötsligt ett underligt, starkt ljus. Hon blev lite konfunderad men fortsatte ändå, fast hon inte kunde se något bortom ljuset. Men hon ville ändå inte stanna. Inte nu när allt kändes så riktigt, när hon var så ung, så vacker och så lycklig på nytt, precis som när hon en gång, för länge sen gick till sin första träff, med både förälskelsen och den där hemlighetsfulla längtan efter det där andra sjungande sin höga visa i hennes hjärta.
Hon ville trycka svängdörren utåt som vanligt men den fanns inte där, så hon bara tog steget fram, tog ett litet språng rakt igenom, ett glädjefyllt språng som skulle få henne att landa alldeles bredvid den där mannen. Och så kände hon sig ännu lättare än förut, flytande, svävande, fylld av en oerhörd glädje, full av förväntan, omgiven endast av detta varma, starka ljus, och med bara ett svagt sus i öronen, som sakta dog bort, medan hennes hjärta stannade.
*
Vid fönstret satt Martin Wahlström och väntade. Staden nedanför låg försänkt i mörker, endast dess ljus glittrade som stjärnor på en mörk himmel. Någon vid tyskarnas bord drog en historia och sällskapet brast ut i skratt. En av dem tittade just på klockan när Martin tittade dit. Han tittade på sin egen. Oj då! Nästan halv tolv. Han vände sig om. Den lilla restaurangen var tom så när som på honom själv och tyskarna. Vart hade tiden tagit vägen? Och Maud? Han insåg plötsligt att hon aldrig hade återvänt. Nej, det förstås. Varför skulle hon göra det? För en flirt med en man i medelåldern?
Martin räknade ut vad notan skulle gå på och lade pengarna på bordet, medan han reste sig. Halvvägs in under vinglaset lade han en femtilapp. Kanske skulle gesten uppskattas. Han tittade på sedeln. Han önskade att Jenny Lind skulle titta på honom, i stället för att se mot något avlägset mål i fjärran. Men han hade inte lycka med henne heller.
I Stockholm 2007
Copyright Robert Neufeld
|
|
