| |
|
Historier från fronten / Fantasy
Tja jag har fått mod nog att börja skriva saker på nätet. Och jag hoppas att jag inte blir allt för sågad. Jag har inte skrivit länge och jag har bara gått någon enstaka kurs... Med andra ord jag är inte en van skrivare. Jag hoppas ni har förståelse för detta och att ni gillar prologen för min novell. Jag kommer avakta lite med att kommentera andras värk eftersom jag inte är säker på andras men jag kommer nog läsa de flesta.
Historier från fronten
Prolog:
Magi
Infected Mushroom – ‘Elevation’ – (5:15min)
”Det är sagt att för varje god gärning finns det en ond gärning. Det är sagt för varje god människa finns det en ond människa.
Det onda följer det goda och kompletterar det. För vad vore glädje om du inte kunde jämföra den med sorg? Vad vore kärlek ifall hat inte fanns?”
(Cornelius Adern, Student vid Magai)
I världen finns det tre kategorier av magi: elementarisk manteia, livets manteia och dödens manteia. De tre kategorierna kallas även naturlig magi, de levandes magi och dödens magi. Av barn som föds har ungefär ett av tusen en chans att ärva möjligheten att kontrollera en av mantior. Chansen ökar om någon av föräldrarna kontrollerar en av dessa kategorier. Kan båda föräldrarna behärska en kategori kommer barnet ha möjlighet att behärska den.
(Ur magi och dess former för nybörjare, Gathé Gaston)
. . .
I det klara månskenet blänkte de nyöppnade blå ögonen klart. Efter ett tag började de vänja sig vid det svaga ljuset och han började se konturerna av ett rum i mörkret. Den enda ljuskällan var en glögg där månskenet silade igenom och träffade han i ansiktet. Han hade varit här förut, men han kunde inte sätta fingret på när. Långsamt reste han sig ur stolen han satt i och letade efter en dörr.
I rummet fanns det en stol, ett bord och en glugg som var så liten att det var omöjligt att ta sig ut genom det, men ingen dörr in. Framme vid bordet drog han fingrarna från den ena sidan till den andra. Fingertopparna urskiljde hack och fukt. Men vätskan saknade en doft. Det var alltså inte sprit som var den första tanken. Ljuset var för svagt för att urskilja någon färg på vätskan. Det blänkte till mot mitten av bordet, eggen av en kniv kastade tillbaka månskenet.
Formen liknade en ovanligt lång brödkniv, men den tandade eggen var skadad. Stora hack syntes. De var utspridda på olika ställen som om den använts som en påk för att slå köttbitar. Men bladet var för långt för att vara en vanlig brödkniv. Det måste vara ett svärd, insåg han. Ett besynnerligt utformat svärd. Parerstången var en del av bladet och hela formen kändes som ett skämt. Greppet var fuktigt och halt. Han slöt fingrarna runt svärdet och försökte förgäves att bända loss den. Snart gav han upp, och drog fingret utefter eggen, den var mycket bra slipad och kunde skära igenom det mesta.
Han gick och satte sig ner på stolen igen.
Varför är jag här? frågade han sig själv. Hur hade han hamnat här? Ett vagt minne och svaga röster dök upp i huvudet och för ett ögonblick stod folk omkring honom. Han spände ögonen medan alla hastigt försvann igen. En kraftig smärta spred sig i huvudet.
”Du hör inte hemma här!” sa rösten bakom honom. Efter att ha vänt sig om stirrade ett vitt ljus tillbaka. Det tog ett tag innan han uppfattade att det var månen. Det brände när hans ögon mötte den knappt helt klot runda figur som börjat försvinna över bergen. Värken som en stund försvunnit hittade sin väg tillbaka och han tog sig för pannan och suckade. Ett nytt försök att hitta något som kunde hjälpa började, någonting som kunde hjälpa honom komma ihåg var han var. Eller en väg ut. Det fanns dock inget sådant i detta rum.
”Du hör inte hemma här!” sa samma röst till honom igen. Den här gången brydde han sig inte om att leta efter den som sagt det.
”Hur kommer jag ut?” Inget svar kom och vinden gjorde sig påmind genom att dra en iskall svepande susning runt i rummet.
”Hur kommer jag ut?” Den kalla vintervinden fortsatte att blåsa och pojken huttrade.
Vid gluggen försökte han titta ner men det svaga ljuset gjorde att det var svårt att se hur högt upp han var. Stenväggarna påminde om ett fort eller slott. Ögonen fästes igen på månen som långsamt försvann bakom bergen. Det närmade sig gryning. Efter stirrat besatt på månen slets blicken bort och vände sig inåt mot rummet. Om det var möjligt så var det mörkare nu. Han vände sig för att försöka med svärdet en gång till, det var bara ett problem.
Det var inte kvar längre. Man kunde bara urskilja att det tidigare stod något där av det djupa hacket i bordet. Han förde åter fingrarna över bordet bara för att konstatera att det fortfarande var fuktigt.
”Du hör inte hämma här!” sa återigen någon bakom honom, och han vände sig på nytt. Halvvägs runt såg han skymten av en skugga i ögonvrån.
Det var prologen det. Hoppas ni gillade den, annars sorry att jag slösade bort eran tid :) Ha det så bra.
//McCraft
|
|
