Vi talade om vargars gång och om ömma tassar
vi dryftade jordens skönhet och dess lidande
vi kände sorgen av all mänsklig skuld i värden
kände det hårda oket tyngde våra skuldror
drog vårt mod mot mullen
Skuldrorna får bära skulden
skuldrorna får känna tyngden
av vår mänsklighet
skuldrorna är det skuldens fundament
varunder benen stapplar
Så mörka dystra tankar, men också lusta
för på skuldrorna det lilla barnet rider
så även minnen om en tid i ungdom
när bördorna var lätta
och kraften i vår kropp var ny och tycktes outsinlig.
Vi lär oss sakta i den takt som kroppen tömmer sin förmåga
men minnet om den tid som flytt är efterhängset nog
Kroppen nödgas ge ett litet tecken då glädjeskutten blir för höga
vi får linka till något stadigt för att vila oss en stund
tills glädjen bjuder oss att åter skutta
