| |
|
INDIENS HUNDAR
Enbart i Indiens huvudstad, New Dehli, finns mer än 50.000 vilda herrelösa hundar som springer fritt omkring i staden. De är uppdelade på små gäng om fyra till åtta djur och håller mest till vid stadens sopstationer som inte töms varje dag precis. De vilda hundarna får sköta sin försörjning själv och ingen bryr sig om dem. Hunden har ingen speciell ställning i den indiska religionen och behandlas i regel illa av befolkningen. Jag har sett indiska män som har sparkat på en hund som har kommit för nära.
På nätterna smyger tusentals schakaler in i stadens ytterområden på jakt efter något att äta. Det har hänt att schakaler har tagit ett barn från den del av befolkningen som bor på gatorna och ätit upp det. Antingen blir det slagsmål mellan de vilda hundarna och schakalerna, eller så parar dom sig. Alla Indiens hundar är mer eller mindre hybrider mellan hund och schakal.
Det är schakalerna som för med sig den fruktade sjukdomen rabies (vattuskräck) överför smittan till hundarna, som inte själv drabbas av sjukdomen, och för den vidare till människan. Det räcker att man klappar eller blir slickad en rabiessmittad hund för man skall bli smittad och dödligt sjuk.
Jag blev själv angripen vid två tillfällen mitt inne i Calcutta och New Dehli av ett gäng vilda hundar när jag promenerade på gatorna. Vid båda tillfällena bar jag all min packning på ryggen och hade två axelväskor som jag höll i med båda händerna och jag tror att det har betydelse för att dom skulle våga sig på ett angrepp. Den tunga packningen gjorde mina rörelser långsammare och mina händer var upptagna med att hålla fast väskorna. Jag vet inte varför dom anföll mig, kanske vacklade jag till, kanske kunde dom lukta eller ana att jag avvek från mängden.
Jag såg aldrig när dom samlades bakom mig. Jag promenerade längs gatan och tittade på folket och i nästa sekund svävade jag i uppenbar livsfara. Plötsligt hörde jag ett förfärligt oväsen bakom mig och vände mig automatiskt om för att se vad som orsakade oväsendet. Då fick jag se en skräckinjagande syn. Ett helt gäng hundar kom springande, så fort som kunde så att gruset sprätte, och alla kämpade för att komma först fram. Dom uppträdde mycket hotfullt mot mig, morrade och skällde och visade sina framtänder.
Alltihop gick så snabbt att jag aldrig hann bli riktigt rädd. Jag handlade helt reflexmässig utan att hinna tänka. Jag förstod att jag hade små chanser att undvika att bli hundbiten men jag tänkte undvika det in i det sista.
Jag hade inte haft en chans mot de sex sju vilda hundarna. Dom hade slitit mig i stycken om jag hade blivit rädd och försökt pringa därifrån.
Jag fullföljde min helomvändning automatiskt och släppte de båda axelväslorna till marken och satte upp mina armar framför mig som ett skydd. Jag koncentrerade mig på ledarhunden som sprang först och det såg han.
Dramat upplöstes lika snabbt som det hade uppstått. När ledarhunden såg att jag koncentrerade mig på honom svek modet honom och han och de andra hundrana tvärnitade och kasade i gruset fram emot mig med svansen mellan benen. Ledarhunden gav upp ett högt ylande som om jag hade slagit eller sparkat på honom och de andra följde hans exempel. Hundarna kröp ut från mitt synfält och sprang därifrån.
Det hördes ett sus från folket på gatan som hade bevittnat händelsen och det fick mig att undra om dom hade hjälp mig ifall hundarna hade fullföljt sitt anfall. Jag ville gärna tro det men jag var inte säker.
Stadsborna borde ju vara vana vid sådana överfall och visste kanske att hundarna inte vågade fullfölja. Men om jag hade visat rädsla kanske dom hade anfallit mig på riktigt. Jag har själv haft många hundar i mitt liv och har aldrig blivit hundbiten. Jag var därför inte rädd för hundar i allmänhet. Jag visste att hundar älskar att skrämma människor om dom kan och dom försöker gärna.
Bägge attackerna liknade varandra och det kändes bra för min självkänsla att jag reagerade så blixtsnabbt och utan att tveka.
Lars Erlandsson, 2007-09-14
|
|
