| |
|
H
Din närhet har jag med mej nu när jag åter igen går genom dödens dal, fullt av mörker med dig som ända värme och lykta,
med dig i mina tankar fortsätter jag min vandring.
Den tunga skavande ryggsäck jag bär, vore det inte för dig, skulle jag redan ligga ner.
Ty det är du som bär säcken, åt mej. Låt mej inte falla tillbaka.
Natten alltid fullt av mörker, ångest. Vart är felet någonstanns.
Detta vrack i natten, så ensam, sjunkande. Aldrig mer kommer nått någonsin bli bra.
Alla lögner, alla svek, aldrig någonsin mer kommer jag betro någon.
Det är vit ute av all snö, ändå är jag förblindad av mörker, ingen lykta eller värme finns där jag går själv i dödensdal,
den packning jag bär, bär jag själv. Finns ingen längre med en hjälpande hand i mörkret. När slutar dödensdal?
|
|
