Att nu i läsandets stund ryckas ur mitt nu
av några små små ord
som någon skrivit i en annan tid
– “agustilöven prasslar i björken”.
Inte björklöven som prasslar i augusti
– dom hade med största sannoloikhet
inte ryckt mej ur nån tid alls
för dom hade fullt upp att prassla i sin egen.
Att ett lite block fullt med flertalsförmågorsfunderingar
som i sej lätt leder tanken vart som helst,
och säkert i sej är orsaken till nödvändigheten
att se upp för tidens öppna “gateways”
eller som jag gjorde nyss
utan skyddsnät kliva rakt igenom
är en gåva från små ord
som nu prasslar väldigt tyst
under vita täckets
mjuka kyla.
