| |
|
Madame Bovary av Gustave Flaubert
”Madame Bovary – det är jag” så lyder det ofta citerade utrop som Gustave Flaubert (1821-1880) skrev på tal om sin första roman och tillika litterära genombrott ”Madame Bovary” (1857), ett verk som kommit att placera sin upphovsman bland de främsta i den franska realismens skola. Vid sidan av verk som ”Don Quijote”, ”Brott och Straff” och ”Ulysses” räknas ”Madame Bovary” som ett av de viktigaste verken i den moderna romanens historia och bland fransk litteratur är det troligtvis endast Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, som kan mäta sig med Flauberts debut.
Stilistiskt är Flaubert utan tvekan den främste i fransk litteratur och få författare har med samma noggrannhet och uthållighet format sina texter. Han formulerade själv en mängd regler för sitt skrivande och förutom högt ställda stilistiska krav var även berättartekniken, objektiviteten och exaktheten i beskrivningen av detaljer, av stor vikt. Som ett exempel införskaffade Flaubert mer än 1500 vetenskapliga verk, inom vitt skilda områden, såsom matematik, filosofi, medicin och religion, inför sitt arbete med det som skulle komma att bli hans sista roman ”Den Eviga Dumheten”, ett bokprojekt han arbetade med på heltid under 8 år, men ändock inte han avsluta före sin död.
Gustave Flaubert föddes i en läkarfamilj i Rouen. Vid 18 år ålder reste han till Paris för att studera juridik emedan det enda som intresserade honom var litteraturen och det är vid den här tiden främst romantiken, representerad av författare som Byron, Hugo, Chateaubriand och Gautier, som fascinerar honom. Redan i unga år upptar skrivandet en stor del av hans liv och efter bara några få år hoppar han av studierna och återvände till sin hemtrakt för att på heltid ägna sig åt sitt författande. Han bosätter sig på en gård i Croisset och kommer att, endast med avbrott för olika studieresor, stanna där resten av sitt liv, uteslutande sysselsatt med studier och romanskrivande.
”Madame Bovary” Flauberts första stora litterära verk, ett verk för vilket, parentetiskt kan sägas, författaren blev åtalad för sedeslöshet, är berättelsen om en kvinna vid namn Emma Bovary, som under sin ungdomstid vistas mer i romanernas värld än i det verkliga livet. Denna verklighetsflykt får till följd att hon skapar sig storslagna drömmar om livet och kärleken, drömmar vilka knappast kan förverkligas i den borgerliga småstad där hon är född att leva och ännu mindre i det äktenskap hon ingår med en behärskad och ointressant läkare vid namn Charles Bovary. Hennes frigörelse tar sig uttryck i ett sökande efter ”den sanna kärleken”, men resultatet blir endast två förfelade kärleksaffärer, en härva av lögner samt ett tragiskt slut. Även om författarens syfte, enligt egen utsago, var att skriva en bok om ingenting, en bok som endast bars upp av stilistiska kvaliteter, har ändock generationer av läsare gripits av Emma Bovarys öde, något som torde bevisa att romanen, till syvende och sist, har ett innehåll som berör. Men att som läsare, ta Emmas drömmar på allvar, det vill säga att bli förförd av texten, är att falla i samma fälla som Emma Bovary och därmed bli ett offer för författarens ironi. Enligt Flaubert är det inte möjligt att identifiera sig med Emma, då hon saknar ”poetiskt djup och äkta känslor” och i stället är det litteraturens egen suggestionskraft som påverkar oss, på samma sätt som den påverkar Emma. Boken blottlägger, menar Flaubert, till vilken grad litteraturen förmår påverka läsaren. På samma sätt som Don Quijote försöker återgestalta innehållet i de riddarromaner han läser, på samma sätt drömmer sig Emma med sina romantiska berättelser bort från den grå vardagen, men emedan Don Quijote snarast upplevs komisk upplevs Emma främst som djupt mänsklig och rörande, inte minst då hennes situation i grunden är hopplös. Denna upplevelse av Emma som person och den situation hon befinner sig i är för många läsare av större betydelse än det inte helt insmickrande porträtt Flaubert med distans och ironi tecknar av henne. Samtidigt står det klart att Flauber på flera punkter sympatiserar med Madame Bovary. Dels vad gäller hennes förakt för småstadsborgerskapets inskränkthet, dels vad gäller hennes försök till flykt från en mördande tristess något han med sitt utrop ”Madame Bovary – det är jag” klart och tydligt deklarerade.
|
|
