| |
|
De Fördömda Poeterna av Paul Verlaine
De fördömda poeterna” av Paul Verlaine (1844-1896), publicerades ursprungligen som en artikelserie i tidskriften Lutéce (1884) och dess innehåll utgörs av en serie porträtt av diktarkollegorna Tristan Corbière (1845-1875), Jean Arthur Rimbaud (1854-1891) och Stéphane Mallarmé (1842-1898) samt av de idag oförtjänt bortglömda Marceline Desbordes-Valmore (1786-1859) och Villiers d´Isle-Adam (1838-1889). Själv medverkar Verlaine dold bakom det inte helt missledande anagrammet Pauvre Lelian (Stackars Lelian) - vid tidpunkten för De fördömda poeternas publicering i bokform, 1888, levde Verlain sedan ett antal år, ett liv i misär.
Att tala om poeten Verlaine utan att tala om människan Verlaine är hart när omöjligt. Han kom från en förmögen borglig familj men levde ett skandalöst liv. Han var uttalat homosexuell och omtalad för sina sexuella utsvävningar, han satt i fängelse två gånger, först för mordförsök på sin älskare, Rimbaud, sedan för att ha misshandlat och hotat sin mor till livet. Modern, som hela tiden försörjt sin son, dog 1866 och det som då var kvar av familjeförmögenheten gick snabbt upp i rök. De sista 10 åren av sitt liv sågs författaren ofta haltande mellan olika sjukhus, krogar, usla härbärgen och iskalla vindsvåningar och vid sin död, vid 51 års ålder, led han bl.a. av alkoholism, levercirrhos, syfilis, gonorré, diabetes, hjärtfeber och reumatism. Att förstå Verlaine är, mot bakgrund av ovanstående och tagandes hans diktning i beaktande, inte helt lätt. Hur kan man sammanfatta en man som både är känd som ett under av mildhet och välvilja, som en förnyare av versens språk och som stundtals skrev de allra skönaste kärleksdikter, samtidigt som han sköt sin älskare, slog sin moder, försökte tända eld på sin hustru och som kastade sin nyfödde son i väggen? Kanske är det i hans diktning vi får söka svaret. Verlaines diktning speglar direkt hans liv, hans sinnens skiftande stämningar, växlingarna mellan en övermodig levnadstörst, hån och ursinne å ena sidan och en barnslig tillitsfull gudstro, ånger och syndabikt å den andra.
Att på ett begränsat utrymme presentera Verlaines, i stort, lika fördömda diktarkollegor, är nära nog en omöjlig uppgift.
Först ut av porträtten är det över Tristan Corbière som vid tiden för artikelseriens publicering var mer eller mindre okänd men som p.g.a. densamma, över en natt, fick en enorm uppmärksamhet. Hans enda under sin livstid utgivna verser kom dock att bli de i ”Les amours jaunes” (1873), då han fick tuberkulos och avled, endast 29 år gammal.
Störst utrymme får Arthur Rimbaud och porträttet är fascinerande läsning – inte minst med tanke på att Verlaine fängslats för mordförsök på densamme. Rimbaud skrev redan i unga år revolutionerande och moraliskt utmanande poesi, men valde att sluta skriva så tidigt som vid 20 års ålder. Han avslutade sitt författarskap med orden ”Mitt dagsverk är slut. Jag lämnar Europa. Havsluften ska sveda mina lungor, avlägsna klimat bränna mitt skinn.”. Vid tiden för ”De fördömda poeternas” publicering hade Rimbaud redan satt sin plan i verket, övergivit poesin och lämnat Europa för att leva ett liv som lycksökare.
Efter Rimbaud följer ett porträtt av Stéphane Mallarmé vars dikter och filosofiska tankegångar fick de flesta att uppfatta honom som en obskyr och avskyvärd, kanske rentav vansinnig person. Han hädade kyrkan och revolterade arrogant mot vanliga medborgare i sin omgivning, men framförallt ifrågasatte han etablerade genrer och allmänhetens föreställning om litteraturens syfte och mening.
Därefter följer så porträttet av den enda kvinnan i sällskapet: Marceline Desbordes-Valmore som, tyvärr, tillsammans med Villiers de l'Isle-Adam, måste konstateras ha fallit i glömska. Desbordes-Valmores melankoliska dikter är dock att beteckna som smärre mästerverk av grace. Att stifta bekantskap med Desbordes-Valmores poesi är utan tvekan en av de stora behållningarna med Verlains bok.
Villiers de l'Isle-Adam´s verk är skrivna i en romantisk stil och ofta fyllda av mysterier och skräckupplevelser. Viktigast bland dessa är det lyriska dramat ”Axël”, romanen ”L'Ève future” (i vilken han myntade begreppet android (andréide på franska)) samt novellsamlingen ”Contes cruels
Vad kan då sägas om Verlaines porträtt av dessa litteraturpersonligheter. Konstateras kan att Verlaine varken är någon djupsinnig poesianalytiker eller har särskilt mycket att förtälja om sina kollegor, i stället är boken till brädden fylld av diktcitat. Kanske för att han ansåg att dikter skall läsas, inte analyseras. Verlaines kommentarer är dock livfulla och spontana. Han är medveten och skarpsynt men blir aldrig djupsinnig. Det mest underhållande med boken är Verlaines förbehållslösa entusiasm för poesin och vad passar bättre än att avsluta med Verlaines egna ord ur inledningen till ”De fördömda poeterna” ”Ursäkta endast kommentatorns brister. När det gäller hans entusiasm, älska den, det är bäst för honom, eller förstå den inte alls, vilket är värst för er själva!”
|
|
