| |
|
I Smärtans Riken av Alphonse Daudet
Alphonse Daudet (1840-1897) var en, under sin levnad, både högt aktad och produktiv författare vars ironiska och smått sentimentala texter rönte stor popularitet. De tidiga verken var ljusa i tonen, förföriska och jovialiska, de senare allt mörkare i tonen, troligtvis präglade av det lidande som drabbat honom.
Daudet föddes i Nimes i Provence men flyttade i samband med den litterära debuten, vid 18-års ålder, till Paris. Väl i huvudstaden blev han snabbt ett namn i de litterära salongerna. Han blev en del av den s.k. bohemrörelsen, vars fria seder och utsvävande leverne han anammade och redan 1861 konstaterades att han drabbats av syfilis.
Syfilis var, vid den här tiden - penicilinet var ännu inte upptäckt - en obotlig sjukdom. Det var dessutom, då syfilis främst smittar via sexuellt umgänge, en skambelagd sjukdom vilken man in i det längsta sökte dölja att man drabbats av. Till detta och inte minst viktigt, skall fogas att Syfilis är en, i dess slutskede vilket kan sträcka sig över flera tiotalet år, ytters smärtsam sjukdom, något Daudets romanutkast väl vittnar om.
Allt eftersom sjukdomen framskred och Daudets lidande blev allt mer omfattande växte tanken fram att skriva en roman, att i skönlitterär form återge den egna resan ”i smärtans riken”. Ett arbete Daudet påbörjade, men som han av naturliga skäl, aldrig kunde avsluta. Hans sporadiska, periodvis förda anteckningar, vilka så att säga är skrivna under smärtans diktat, finns dock bevarade och i dessa skildrar författaren sina egna upplevelser av det långsamma och ytterst plågsamma slutstadiet av sjukdomsförloppet. De enorma smärtorna – han beskriver sig själv som ”en smärtans enmansorkester” - vilka spred sig genom hela kroppen, den tilltagande svårigheten att gå, den viljeansträngning som krävdes för att klara de enklaste vardagssysslor, men även de ytterst smärtsamma och i stort verkningslösa behandlingar, vilka läkarna ordinerade. I likhet med andra sjuka personer blir Daudet specialist på läkemedel och han talar om sin tids medikamenter, kloralhydrat, bromid och morfin vilka alla ger mer eller mindre svåruthärdliga biverkningar. Han beskriver sina resor till olika kurorter, dessa ”hopplöshetens inrättningar” som Daudet kallar dem, vilka författaren besöker i hopp om att få sina plågor lindrade och där han kan studera vad han sjävl kallar sina ”dubbelgångare i smärtan”. Han talar om fruktan att förlora sin själsförmögenhet och om kampen för att i möjligaste mån skona sin familj från det lidande och den skam han drabbats av.
Parallellt med att Daudet, under stort lidande, arbetar på sin text, för även hans gode vän, litteraturkritikern Edmond de Goncourt (1822-1896) dagbok. I denna dagbok redogör han för sin gode väns plågsamma förfall, men återberättar ävenledes de samtal kring döden de båda för.
Att det var Daudet och inte någon av den franska litteraturhistoriens tre stora syfilitiker Baudelaire, de Maupassant och Flaubert som gav sig i kast med det omöjliga projektet, att skildra sin egen långsamma, plågsamma död, kan förvåna och hur den roman som Daudet skissade på skulle ha gestaltat sig, kan vi inte veta något om. Konstateras kan dock, att den korta text, de fragmentariska anteckningar, vilka bevarats och som nu för första gången översatts till det svenska språket i sig utgör ett litet mästerverk. Daudet är personlig, texten omedelbar och orden kolossalt nakna och de vittnar om smärtan men också om skönhetens och grymhetens närhet till varandra.
Gouncourts dagboksanteckningar vilka även de innefattats i denna utgåva tillför en ytterligare dimension till redogörelsen. Han gavs dock ingen möjlighet att skildra Daudets sista tid i livet. Vid ett besök hos författaren i juli 1896 avled han plötsligt av en blodpropp i lungan. Daudet kom med andra ord trots sin sjukdom att överleva Gouncourt med ett drygt år. Daudet avled under en familjemiddag i december 1897, 57 år gammal. Lidandet hade nått sitt slut.
|
|
