| |
|
Suckar Ur Djupen av Thomas De Quincey
Thomas De Quincey (1785 – 1859) vars berömmelse främst vilar på ”En engelsk opieätares bekännelser” (1821) lämnade vid sin död efter sig en gedigen produktion om 22 omfattande volymer. Att stora delar av detta livsverk fallit i glömska kan sägas vara ett beklagligt men lika fullt ovedersägligt faktum. De Quincey har, vilket man vid ett närmare studium av hans författarskap snart upptäcker, betydligt mer att erbjuda än en samling opiebekännelser och att en omfattande volym De Quincey-texter nu finns tillgänglig på svenska måste utan tvekan betecknas som odelat positivt.
"Suckar ur djupen” som denna samling är betitlad, inleds med en mycket informativ och intressant levnadsteckning över författaren signerad Athur Isfelt. En levnadsteckning som till del står i kontrast till den tidigare rådande bilden av De Quincey som en demonisk författare. I Isfelts biografi framträder a priori bilden av en älskvärd människa och familjefar hårt prövad av livet genom traumatiska barndomsupplevelser, perioder av hemlöshet, ett livslångt missbruk och ständig fattigdom. För den som önskar stifta bekantskap med De Quincey utgör denna text en utmärkt startpunkt, speciellt som det i fallet De Quincey är mycket svårt att göra en klar distinktion mellan författaren och människan, i synnerhet om man ser till texterna i denna volym, vars fokus ligger på det själbiografiska planet.
”Suckar ur djupen” innehåller, förutom ”En engelsk opieätares bekännelser”, även den uppföljare författaren skrev lång senare, Suspiria De Profundis” (1845), vars inledande kapitel ”Barndomens sorg” ger en bakgrund och kanske en förklaring till den vuxne De Quinceys problem och missbruk. Inte för att svåra barndomsupplevelser nödvändigtvis måste resultera i ett opiemissbruk, men de kan möjligtvis ha lagt grunden till den ångest och de ständiga magkramper som enligt författaren själv ledde fram till att han började missbruka opium (Ett missbruk han delade med många vid den här tiden, bl.a. Coleridge). Man kan givetvis, om man så önskar, även häda att dessa upplevelser bidrog till att göra honom till den författare han blev.
Denna volym erbjuder dock läsaren betydligt mer än bara de drogrelaterade texterna. Här finns bl.a. författarens minnesanteckningar om åren med poeterna Coleridge och Wordsworth och mötet med den senare kan i många stycken, för De Quincey, betecknas som en lika omvälvande erfarenhet som den första klunken Laudanum (vin med droppar av opium). De Quincey kom livet igenom att betrakta Wordsworth som en av de största poeterna genom tiderna men efter åratal av nära umgängen kom deras vänskap att förvandlas till bitterhet och förakt. Om detta berättar De Quincey i ”Minnen av sjöarna och sjöpoeterna” en text som på sin tid skapade skandal och fick Wordsworth att kalla De Quincey för en ”samhällets varböld”.
När det gäller De Quinceys texter kan de närmast beskrivas som essäer med varierande teman i vilka han infogar händelser och erfarenheter från det egna livet. Han skriver som om han talade högt och hans texter är ofta fyllda av parenteser, citat och inskott. Vad som kan upplevas som en svårighet vid läsningen av De Quincey är de ibland mycket långa inskotten, vilka kan upplevas störa kontinuiteten i berättandet. Detta förtar dock inte det nöje det innebär att läsa hans texter och hans meningsbyggnad är stundtals bländande. Som författare har han utövat ett stort inflytande, bl.a. på Edgar Allan Poe och Charles Baudelaire och man förstår sistnämndas fascination för opiebekännelserna, inte bara vad gäller berusningen utan även vad gäller de skräckinjagande drömmar som följde på densamma. Suckar ur djupen utgör utan tvekan ett förträffligt substitut för ett glas Laudanum.
|
|
