| |
|
BERGSVANDRING
BERGSVANDRING
Ditt skratt äcklar mig.
Jag vill inte se dina tänder, vill inte höra lungluften pressas ut till ett krampaktigt studsande skratt. Jag vill vara en gris, frossa i det sorgliga. Äta skit. Smeta in min smutsiga kropp i mina självömkande spyor.
– Be mig inte tvätta mig.
Jag säger det inte en gång till – Sluta skämta! Sluta skratta!
Jag kommer att skjuta dig. Då får ni svaret, - det var så hon var.
Så jävla galen hon var.
Så förbannat jävla ledsen.
Äsch, jag kommer aldrig att skjuta dig - eller mig.
Och antagligen inte någon annan heller, men det kan jag inte lova.
Men låt oss då bedja för helvete, be om att få slippa en massaker.
Be om tro.
Om hopp.
Om kärlek.
Men kanske framförallt om att få slippa en massaker, eller något annan jävligt.
Ibland tror jag att alla svar redan finns där. Att allt som behövs är att sluta fundera på dem själv, låta sig matas med sanningen. Som att läsa heroin eller skjuta Bibeln.
Bo i ett träd i ett år, raka av håret och leva i Tibet kanske vandra i något berg.
Överlämna sin suveränitet.
|
|
