| |
|
NINA
NINA
Om passion är något ändligt – kortvarigt -, hur kan då så mycket hinnas försakas i dess namn?
Om dess liknelse är en tändsticka – explosiv – men snabbt slocknande och snart död,
hur kan den då söndra allt, då en ensam tändsticka sällan fattar brand?
Är det då en orättvis jämförelse?
En gång svor jag att aldrig någonsin ge mig hän till något mindre än den hetta som var just då. (Den blåa lågan)
EN EXPLOSION!
För jag kände hur köttet gav vika, hur en inre värme som inte bestod av mig,
tog över min kropp och försvann ut ur mig.
Och jag kände dig, man kan säga att allt upphörde.
Om du ville spela en skiva, skulle mina lungor andas den, min aorta föra ström.
För någonstans fanns en övertygelse om att du visste bättre.
Men hur kunde du?
Hur kunde jag?
(Tro det?)
Vad hände med skivan, fanns den, spelades den någonsin?
Någonsin igen – inte hos dig (!) – det skiter jag i, det spelar ingen roll,
Jag vill inte veta.
Jag vill veta om den någonsin spelades för någon annan vid tunnelns början?
Om någon annan valde väg i livets labyrint till samma toner.
Och vad gör hon som sjöng orden så likgiltigt – ”Så hon går nu…”
Har hon kanske gått?
Men var du någonsin där?
Och var gick den som kanske valde?
Och var hon kanske ingen, var ingen kanske jag?
Och vad valde hon?
För fanns det något att välja – om du aldrig fanns där?
Säg inte att passion är något ändligt.
Du kan aldrig jämföra det med en tändstickas expolisvitet
– eller dess slocknande.
För jag var där, utan svavel, trä och eld.
Men ändå, kanske lika bränd.
Het.
Glödande.
Sotsvart.
Kallnande.
(Använd)
|
|
