| |
Den oändliga novellen | Novellen | Den oändliga novellen
Korpen anför den lilla skaran som håller hårt om sina ämbar.
Han har ju sitt verktyg och det behövs i avgörandets stund. Men korpen
har också bett Sinja hålla amuletten framför sig. Han har givit den kraft, en kraft att förblinda den ondska som dom ska möta bland alla pyrande små eldar på vandringen. En kraft som kan förgöra alla onda ting som
står i deras väg.
Korpen kan från sin position se hur skaran ska förflytta sig för att från
rätt håll kunna attackera det onda. Sinja vädjar till alla som befinner sig runt omkring henne att lita på korpen. Dom följer hennes råd och vandrar beväpnade med sina ämbar mot ondskan.
vattenhål
dom landar vid källan i skogen
där är redan folk o fä o dom blir väl mottagna
förplägnad bad o varma kläder
o så all förväntan runt ikring
det tisslas o tasslas o alla undrar o hon förstår att det är nära nu
det samlas ständigt nya vid källan
alla får varsitt ämbar ett magiskt sådant
o korpen ber dom fylla ämbaren i källan o sedan gå ut
i skogen o släcka eldar
men ingen kan gå förrän mörkret faller o även tystnaden en tryckande tystnad för nu gäller det att det goda ska vinna o att inte DET onda ska få sin vilja igenom
Sinja den lilla flickan gick mitt i församlingen med ämbaren
amuletten höll hon nu framför sej
den glittrade sakta o känndes lugn men förväntansfull
DET stampar o stampar o förbannar dom små eldarna. För varje eld han lyckas släcka blossar det upp en ny både framför och bakom honom.Han inser att han behöver hjälp.
Flickan håller ett hårt tag om kuskbockens ryggstöd . Hennes smutsiga hår fladdrar i fartvinden när hon ser sej omkring. Bakom dom syns bara ett hotfullt mörker men där nere, under dom ser hon något som liknar ett långt blinkande pärlband.
-följ det blinkande ljuset därnere, säger hon stilla till korpen och korpen vänder sig om, ser mörkret närma sig, och säger:
-som du vill min vän men nu är det bråttom
Irriterande flammor
Undertiden så går DET muttrande omkring och stampar ut små eldar som spontant blossar upp.
yep, va e de här för små irriterande flammor i min skog, grep gruff ... min skog, grr, mutter.
Om det va någon som skulle sabotera o förstöra i HANS skog så va det han själv som skulle göra det.
äntligen vaknade hon
o såg hur lådan förvandlades till en vagn o på kuskbocken stod en man som farligt mycket liknade en korp
o hon förstod att saga o verklighet verkligen va inflätade i varandra för hur skulle hon annars kunna komma hit eller vara här eller drömde hon ännu
nej de va verkligt o mannen den korplike mannen me flaxande mantel svart som sot förde tömmarna o drev en grupp på sex hästar framåt
hon frågade sakta som ett sus av vinden
vaaaaaaaaaaar ääääääääär viiiiiiii pååååååååååå vääääääg
korpen svarade
dit dina drömmar vill min flicka
Hon sjönk in i en behaglig sömn och drömde om en svunnen tid. Där sprang hon på en äng med humlesurr och fjärilsfladder, mellan tusenskönor och vajande gräs. Fåglar sjöng, en svag doft av nektar nådde hennes näsborrar och Solen värmde hennes frusna fingrar, tinade upp hennes kalla tår och till sist också hennes rädda, kalla hjärta. "Lyssna på ditt innersta", viskade solen.
Något välkänt, men ändå ovant, inne i henne vaknade till liv. Då hon vaknat kände hon sig lugn och visste exakt vad hon skulle göra. Hon tittade uppåt och såg en liten ljusstrimma mellan lådans lock och ena kanten. Där kilade hon in amuletten och bände allt vad hon kunde. Träet var lite murket just där, så hon fick upp locket.
När hon försiktigt öppnat locket blev hon stående, stum av förvåning.
/// Kattgräs_
Korpen drog iväg ner till gården i byn för det va där han hört att en jungfru försvunnit,tiden var knapp men han hade den fördelen att verktyget gav honom möjlighet att få tiden att bli ett med hans uppdrag
han hade förstått det i visionen han hade det va det enda som verktyget kunde göra men det var ju en hel del ändå bara han nu kunde dra fördel av det
så då han närmade sej gården såg han hur den förvandlades framför hans ögon och den blev till ett fasans hemvist
Korpen flög upp o satte sej i fönstret till vinden där en ruta fattades han funderade inte särskilt över att han plötsligt inte bara kallades för korpen utan uppförde sej som en sån för de va va han gjorde då han satte sej i den trasiga fönsterkarmen o tittade in
där satt en liten flicka på en låda o tittade föundrat på sin hand så vände hon blicken upp mot fönstret o såg korpen
hon sa till korpen att det har sagts mej att jag kan lita på dej men hur ska du kunna hjälpa du är ju bara en fågel
korpen flög ner o satte sej vid hennes sida o sa orrp oorp
så flög han fram till fönstret o hon följde efter honom klättrade upp mot rutan o lyckades se ut där såg hon till sin stora förvåning en hel arme av sagodjur,kentaurer va de trodde hon
hon förstod att någon eller någonting ville hjälpa henne o livet o sagorna verkade vara invirade i varandra så hon kände sej med ens så mycket bättre tillmods
hon ville inte vakna för detta måste vara en dröm så föll hon ner o landade i en låda med bråte o locket föll över henne
hon blev liggande stilla o hörde hur det ropades hennes namn närmre o närmre o förstod att dom funnnit vägen till vinden o hon låg så tyst hon kunde dom rumstrerade om där på vinden o hon hörde att nån sa nej hon är inte här titta fågeljäveln som sitter på karmen det va den som förde oväsen
schas din olycksbådande korp schas
se till o bomma igen den där dörren här vill vi inte ha nåt spring
Sinja höll hårt om amuletten o tänkte att hon skulle dö här för hur skulle hon kunna ta sej ut
hon måste lita på korpen lita på korpen lita på korpen så somnade hon där inuti lådan utmattad av chock o rörelse med en enda önskan att detta skulle vara en ond dröm
/// oldwolfie_
I ett hörn uppe på en vind satt en jungfru hopkrupen och frusen. Kläderna var söndertrasade håret rufsigt o smutsigt. Hon vet inte hur många dagar hon befunnit sig på gården. Det ända hon minns av den fasansfulla upplevelsen var att hennes föräldrar drivits från Smyralord en kungaborg. Sedan hade hon tillfångatagits och behandlats illa. Sinja bad varje dag om hjälp.Dagen före hade hon lyckats hitta en dold ingång i en garderob som hon hade gömt sig i, följt en hemlig gång som ledde henne upp till vinden, där ingen hade varit förut. Möbler fullt med damm, döa råttor. till och med ett skelett av en människa men hon var förrädd för att bry sig. Hon kunde höra husbonden asfull med sina kumpaner ropande på Sinja. Hon rös till av obehag. Kände kväljningar och höll andan. Hon lungnade ner sig och försökte tänka klart där hon satt på en låda, då hon kände sig iaktagen. Hon vände sig sakta om och fick se ett svagt ljus i form av en människa. Sinja blev inte rädd. En vindpust i form av viskande ord. Koncentrerat försökte hon höra vad sades. - Du skall lita på korpen. Och med ens förvandlades ljusskenet till tusen små stjärnor i regnbågens färger och med ens var det mörkt. Sedan somnade Sinja i hande hade hon en amulett i ett läderband. I den andra handen hade hom en liten Mygga inristad.
/// Annika_
allt detta som kom till honom i det ögonblicket han fick verktyget,gjorde honom ödmjuk o han stod o såg på Myggdalion o kentaurgruppen Neta stod brevid honom han undrade om dom fick samma vision som han fått
Så hördes ett sus uppifrån himlen o där stod den vackra ängeln med dessa vita vingar o sa
Myggdalion ditt uppdrag är slutfört du har gjort det väl din tid här är över
Myggdalion som låg på mossan o kved av smärtorna i benet o hela hennes kropp värkte av den sista ansträngningen men nu såg hon ängeln o hon lyftes upp som i en ljusbana o smärtorna försvann o utan sorg lämnade hon alla o allt bakom sej utan att se tillbaka
Skogsliden va upplyst o alla som stod där hade sina egna visioner men ingen av dem undgick att se hur Myggdalion försvann upp i ljuset,sedan va det tyst inte ett knäpp trots att de va många på platsen
Korpen lade ägget i fickan o drog sej tillbaks till stugan,Neta hade försvunnit,kentaurerna började samlas för att ta sej till tjärnen för att slå läger
dom måste ju till bonngården efter midnatt där fanns ju ännu en skändad jungfru
DET satt uppkrupen på vinden, nu va hon borta Myggdalion då skulle han nog få det lite lättare att ställa till det djävulskap han så eftertraktade,med ett belåtet elakt leende drog han sin raggiga mantel över sej o vilade en stund ,det va många timmar kvar till klockan slagit sina tolv slag
Fasans Väktare Gadonger hade stora svårigheter att samla sina glödgade underhuggare till ett stort o helt dessa smådjävlar va inte att lita på så dom for runt lite här o var o satte fyr på stubbar o torra mossor i skogen,kanske det inte va så dumt tänkte Gadonger,då får byborna annat att tänka på inatt så ondskan kunde få fritt spelrum i byn
/// oldwolfie_
VERKTYGET
Det va en skrämmande scen som spelades upp framför dom. Där kom hon, Myggdalion, skyndandes, snubblandes fram emellan dom vackra träden, över mossor och stenar, hennes stora hår som seglade på fart vinden. kentaurerna som fångade upp hennes fall,,,
Det första Korpen såg va regnbågens alla färger som strålade fram ur skogen, pulserade och vred sej i olika riktningar, det såg nästan ut som om färgerna rann ut över skogen, träden, grenarna, mossorna, myggdalion, kentaurerna till och med himlens blå färg blev översköljd med färg, allting började blekna en aning, som om ngn dragit ner opaciteten och plötsligt såg han raktigenom skogen.
Hon va fortfarande en 500 meter ifrån "huset" och stigen va slingrig men han såg henne ändå, genom ALLT och det värkade som om hon kunde se honom oxo.
Neta och Korpen skynda fram till följet.
När han först såg vektyget så förstog han hur underbart invecklat men ändå så enkelt allt var.
Myggdalion la verktyget i hans famn som om det va ett litet spädbarn.
Färgerna sköljde över honom precis som han såg att dom gjort med skogen, han tittade på sina händer och såg hur dom bleknade en aning, han såg sina knän, "raktigenom händerna" sedan såg han djupet, han kunde se igenom ALLT, han såg ALLT... skinn, kött, blodårdror, ben och samma fast omvänt. Marken under honom, jorden, maskarna, urbärget, magman, havet utanför nya zealand, himmel, rymd... ALLT va färger...
Det kändes som om han krympte, drogsihop, allt närmare verktyget, nu va han inte större än en liten bit av ett väldigt litet sandkorn. Ytan va inte slät som han vid första anblicken trott utan uppbyggd av mikroskopiska prisman som en helt perfekt diamant. Ljuset strålade inte ut från verktyget utan det bröt upp ljuset och ledde det ut åt olika håll sammtidigt som prismorna sakta, sakta roterade och ändrade form.
Nu expanderades han tillbaks till sin vanliga storlek, eller vänta han förtsatte att växa, större och större. Han drev sakta bort ifrån jorden, nu såg han som i en syn att jorden delades upp i tre likadana planeter dom drev ut och la sej brevid varann, en i färgen röd, en grön och en blå. R G B !?. Han vände sej sakta om och såg sej runt om i rymden, allt ljus från alla stjärnor i våran galax drogs mot våran lilla planet, nej det projecerades MOT jorden eller rättare sagt jorden var en projektion helt enkelt, uppbyggd utav ljusets svängningar en blandnig av allt ljus i universum.
Ljuset är något, ljus är små elektroner, elektoner är också något och deras minsta bestånds del är en vibrerande tråd, av ljus!?
/// webmaster jim_
Myggdalion sprang allt vad hon orkade, det gnistrade om kjolen och hon slog mot gnistorna med handen i flykten. Andetagen sved som eld, tårar steg i hennes ögon, fot framför fot, snabbare och snabbare.
-Jag måste hinna fram, kved hon förtvivlat...
Hon såg kentaurernas skepnader inne bland träden, hon såg flera av dem kasta sig efter henne i flygande språng. Hårmanar som svävade över glödgade ögon, hovarnas dunkande, röster som skrek.
Kjolen slog ut i lågor, bländade Myggdalion så att hon inte såg var hon sprang. Hon höjde armarna för ansiktet, tårarna rann i strida strömmar. Foten kändes som om den bröts tvärt av jäms med ankeln. Det högra benet vek sig obarmhärtigt och hon föll...
Föll och föll i ett svart töcken där varsamma armar tycktes fånga upp henne, hejda ett brådstörtat möte med marken. Varma, vänliga händer och armar som släckte elden i kjolen, som varsamt undersökte hennes lemmar. Som försiktigt lade ned henne i den mjuka stjärnmossan. Som fuktade hennes varma anlete med pärlande klart, kallt vatten. Röster...röster... som hon efter ett tag kunde urskilja:
-Fort, vi måste föra henne till Korpen, sa Dimitria bestämt och reste sig. Myggdalion öppnade försiktigt ögonen och såg alla kentaurerna omkring sig.
/// Hemlig_
Elisabeth Margareta Olavsdotter frågade honom vad han kallas
Dom kalar mej Korpen sa han sakta,men de va i ett annat liv tycks det Jag va inte en av guds bästa barn precis
Korpen blir bra sa hon du kan kalla mej Neta om du vill
Jag hamnade här en gång för att mina föräldrar hade gett sej till byn o lämnat mej ensam hemma
Det va ju inget farligt som kunde hända ,men DET kom just den dagen o gjorde onämnbara saker med mej så jag kunde inte stanna i den matriella världen längre det va alldeles för hemskt
Mina föräldrar är sedan länge borta bland molnen men jag kan inte ta mej dit o jag behöver din hjälp,jag tror att du har förstått det
Men vi måste akta oss för DET styrkan har vuxit hos DET under dessa år o jag hoppas att du med verktyget o din bakgrund klarar av din uppgift
Se där jag skymtar Myggdalion men vad är det som kommer bakom henne
/// oldwolfie_
Dimitria gjorde ett tecken o var o en i det långa ledet av kentaurer löft sina bågar mot skyn
alla mumlade en besvärjelse o så sköt dom mot flammorna som åter blev små gnistor
gnistorna föll mot marken o rullade in under mossor o stenar
Gnistorna hade en gemensam tanke
Herkana nu tar allt längre tid , vi måste mobilisera oss igen Kentaurerna tog vår kraft var o en av gnistorna måste på något sätt Förena sej igen till det stora onda stycke eld de va menade att vara
Myggdalion såg skenet lägga sej tom tomtebloss i skogen o hon skyndade på lätta fötter mot Skogsliden en gnista lyckades fastna i hennes kjortel
Herkana vi följer henne gick tanken genom alla
skogens mossor o stenar tycktes glimma som av mareld men det var ett sjukt ljus
kentaurerna hade sina bågar redo om något mer skulle inträffa
Myggdalion såg nu Skogsliden genom trädstammarna o sprang allt fortare Verktyget pulserade i hennes famn det vred sej o kännndes tungt som bly ju närmare hon kom
/// oldwolfie_
På himlen som var kolsvart kunde de se eldsflammor komma emot dem i en rasande fart, de var inte vad man kunde tänka sig i färg orange o gult utan de här skimrade i regnbågens färger men ändå var det något hotande över dem. Det var tusentals flammor och ju närmare de kom så förenade de sig och flammorna blev större och större. Demitria såg med fasa. De hade kommit tillbaka. Sista han mötte fasans väktare Gadonger, var för flera hundra år sedan och då hade ödelagt allt i sin väg. Även Myggdalion såg upp på himmelen, där hon stod gömd bakom det stora klippblocket. En stor tår föll ner för hennes kinder. Hon visste inte varför men hon kom ihåg ängelens varningar och hon tryckte stenen hårdare mot sin kropp. Plötsligt började marken skälva...
/// Annika_
Skymning kom smygande, långa skuggor i den tystnande skogen. Fågelsången avtog, knak och knäppningar upphörde. Vattnet i tjärnen stillade sig och anlade en spegelblank yta, röda näckrosor slumrade i standkanten. En fisk slog, runda ringar i all evighet...
De hade lagt sig vid tjärnens kant i den mjuka mossan, samlade runt ledaren. Klippte med öronen, vände blicken mot minsta ljud, spanade in den tätnande natten. De rusade upp när ett brusande, stormande oväsen plötsligt hörts från Silverfallet. Ett överjordiskt ljus hade strålat från platsen, ökat och försvagats i styrka, för att slutligen försvinna helt.
- Myggdalion har fullgjort sitt uppdag, sade ledaren, välsignad var hon.
- Var redo med koger och båge! beordrade en blond vacker kentaur vid namn Dimitria.
Alla fattade en pil och placerade i skjutläge. På ledarens order spred de snabbt och ljudlöst ut sig bland träden som kantade stigen till Skogsliden.
- Se upp, skrek ledaren, de kommer uppifrån!
/// Hemlig_
Vägen tillbaks ut ur berget gick inte helt smärtfritt. Facklan hade för länge sedan slocknat och hon snubblade och skrapade upp ett stort djupt sår på ena knät.
Hon haltade vidare mot utgången vid Silverfallen. Det magiska ”verktyget” höll hon krampaktigt i famnen. Vad som än skulle hända på vägen till Skogsliden skulle hon försvara detta byte med hela sitt liv. Detta var hennes uppdrag.
Väl framme vid Skogsliden var det dags för henne att lämna över bördan och sedan själv dra sig tillbaks. Hennes del i denna historia var över. Precis som hon såg ljuset på mynningen av grottan stannade hon till. Det äggformade ”verktyget” ändrade temperatur. Färgerna på ägget skiftade i alla regnbågens färger och ägget blev iskallt. Hon var tvungen att lägga ifrån sig verktyget på marken. Fingrarna blev alldeles röda och bortdomnade av kylan.
Myggdalion satt på huk framför ägget och studerade ägget. Hon upptäckte att den kraftig tjock dimma hade fyllt gången och det ända hon såg var det glödande ägget. Hon grep tag med sin hand runt sin magiska amulett. Myggdalion hörde en röst. Svagt svagt som långt borta i fjärran. Hon tittade upp och såg en vacker kvinna med fantastiskt snövita vingar. Myggdalion drog efter andan. Aldrig hade hon sett något liknande. Kvinnan talade till henne med sin spröda mjuka röst. Men det ända Myggdalion kunde höra var enstaka ord då ängelns röst förvann i allt oväsen som uppkommit runt omkring dom. Ett brus som tilltog i styrka. Förmodligen från vattenfallet tänkte Myggdalion. Kvinnans sammetsröda läppar rörde sig. Ängeln såg uppmanande mot Myggdalion. Jag kan inte höra vad du säger, sa Myggdalion förtvivlat. Det hade börjat blåsa. Hon kunde se frustrationen från ängeln och förstod att det var något mycket viktigt hon hade att berätta för henne. Men dom ända orden hon kund uppfatta var:VAR PÅ DIN VAKT ; LÄMNA INTE DEN MAGISKA STENEN TILL……DET ÄR EN FÄLLA……? Sen blev det helt tyst. Allt blev stilla. Dimman tynade bort. Myggdalion tog försiktigt upp den äggformade magiska stenen. Den var varm! På lätta ben sprang hon snabbt fram mot grottmynningen och drog en lättnadens suck när hon väl var framme och ute i ljuset igen.
Men det hade redan börjat skymma och nu var det bråttom.
Påvägen till Skogsliden tänkte Myggdalion mycket på vad det var för viktigt budskap ängeln ville ge henne…
/// Jen_
DET hasade sej efter o såg henne komma förbi "ställena" som va farliga utan att ens märka dom
men nu stannade hon o vädrade med sin söta lilla nos Ja DET kände också att andra ville vara med o stoppa Myggdalion men DET ville ha henne för sej självt så DET smög sakta fram till den stinkande lilla vaktdraken som legat där så länge o vaktat att den mist det lilla förstånd den hade,,DET lurade den lilla draken att följa efter sej genom att lägga en förtrollning vid dess nos.
Myggdalion sniffade o doften va borta o så såg hon plötsligt den lilla eldflugan igen den satt på grottans golv o lyste ,Hon böjde sej ner o såg VERKTYGET nedsmetat med drakexkrementer sen urminnes tider men hon petade i sörjan o fick fram det borstade bort de värsta o höll den ovala massan i sin hand
VERKTYGET va stort som ett ägg men varmt o skiftande i färgen men när hon stod o höll det så började ett svagt ljus flyta ut från det o rann som en pil o hon följde den
nu gällde det att ta sej ut o till Skogsliden utan missöden tiden va knapp
DET stod o såg henne gå o släppte sedan loss den stackars stinkande draken som krälade tillbaks till sin plats ovanpå sina exkrementer utan att förstå vad som hänt,la den sej ner o fortsatte sitt tröstlösa vaktande
/// oldwolfie_
Hon visste att hon måste fortsätta, Hon stod stilla några minuter. Om halsen hade hon en amulett som hon hade fått av en gammal medicinkvinna, en liten hjortskinnspåse. I den hade hon en vargtand, ett fågelben och en liten kristall. Hon tog tag i amuletten vände sig åt alla vädersträck och bad till de högre makterna att vägleda henne. En vindil puttade nästa omkull henne och när hon öppnade ögonen så såg hon framför sig en eldsfluga, Tecknet hon följde ljuset. Hon trevade djupare in i en av gångarna, den började smalna av och hon kunde känna väggarna som var våta av alger. Hon koncentrerade sig att hålla sig för att inte halka. Plötsligt försvann det lilla ljuset och hon började ana onåd. En svagt illa luktanke stank slog emot henne och hon kunde känna närhet av något eller någon........
/// Annika_
nej nu måste hon ta sej i kragen o minnas hur det va
hon stannade mitt ibland spindlarna o sa HÖGT
ni finns inte glöm inte det ni finns bara som fantasifoster o jag ÄR inte rädd för er
så fortsatte hon framåt med facklan i handen för den fanns faktiskt, o de va ju lite skrämmande för då hade någon varit här förr o kan komma tillbaks närsomhelst
Hon tyckte inte om känslan som följde henne likt ett ont väsen som högg i hennes rygg ,hon tyckte sej känna stick av knivar ,men ännu hade hon sin fulla styrka så hon fortsatte mot mitten
med ljudet av släpande våta steg bakom sej nådde hon mitten då slocknade facklan
mörkret o kylan o stegen bakom henne kom närmare
alldeles för nära
/// oldwolfie_
Hon gick sakta frammåt in i gottöppningen. Hon höll sig längs väggen och trevade sig fram i mörkret. Plötsligt kännde hon något som känndes som en fackla på grottväggen. Jo, det var en fackla. Hon tog fram tändstålet som var en av dom saker hon alltid hade med sig. Snabbt fick hon fyr på facklan och lyfte ned den från väggen. I det svaga skenet från facklan kunde hon se hur gången slingrade sig djupare in i berget. Hon tog mod till sig och fortsatte frammåt. När hon kommit en bit in i gången delade den sig. Utan att tveka följde hon sin instinkt och vek av till vänster. Plötsligt hörde hon ett skarpande nästan knastrande ljud. Hon såg sig omkring och upptäckte att hela golvet hon gick på var fullt av skelett. Samtidigt som hon drog efter andan i rena förskräckelsen upptäckte hon att bland alla dessa skelett kryllade det av giftspindlar och dom öka i antal. Hon började förtvivlat springa allt djupare in i berget. Var detta verket av något ont som ville henne illa. Som inte ville att hon skulle nå bergets mitt….
/// Anonymous
|
|
