| |
|
SKORNA Andra stycket
När ljudet av spolande vatten plötsligt upphörde svartnade det för hans ögon. Det var så nära nu, han måste hålla ut, han ville varken vakna eller slungas in i någon annan dröm, den var bra den som var. Med en kraftansträngning fick han syn på henne längst bort i en lång tunnel. Han såg henne närma sej med ett dricksglas i sin ena hand och en tillbringare med glittrande klart vatten i den andra. Tvärt emot vad han förmodat lyckades hon nå fram till bordet där han satt, men det tog minst en evighet. Hon ställde ned glaset och fyllde det med vatten.
– Sitt bara lugnt kvar här, sa hon mjukt. Jag ska strax stänga serveringen, men det är ingen brådska.
Ingrid, som kvinnan hette, gjorde först samma antagande som alla andra när hon hade sett Bengt på utmattningens gräns vackla utefter gången mot serveringen. Men i det ögonblick hon såg hans ögon förstod hon att den mannen drabbats av något stort och mycket betydelsefullt denna dag. Några så klart lysande ögon hade hon dessförinnan bara sett hos intensivt lekande barn.
Hans ömkliga gestalt och det förundrade öppna uttrycket i hans ansikte berörde något i hennes innersta och hon kände att hon ville vara med i denna hans verklighet, gripas av den och bli delaktig i den förändringens vind som hon anade hade kraft nog att också svepa henne med mot det livets hägrande längtans mål hon länge hoppats fanns bakom nästa krök på livet vindlande stig, den stig hon mödosamt stretat på under hela sitt liv, men aldrig lyckats nå bakom kröken på.
Hon såg honom tacksamt föra glaset mot sin mun och såg hans läppar formas som inför en kyss i mötet med det rena glasets klara innehåll. Fascinerad förnam hon att hon aldrig sett någon dricka vatten med sådan ödmjuk skönhet. Hans läppar diade vattnets liv, likt ett barn som diar sin mor och vågor av ömhet sköljde genom hennes kropp.
Hon skulle vilja gå fram, lägga sina armar beskyddande omkring honom, trösta honom, stilla hans oro vid sitt sköte och låta varje por i hennes hud andas hans lukt. Som en brusande obändig kraft kände hon att hon ville allt med denne man.
Men av allt hon tänkte och kände av vilja att bli en del av detta livets mysterium tillsammans med honom avslöjade hon ingenting. Vågade inte heller, om sanningen ska fram, tro en enda stavelse av. Istället gick hon tillbaka till disken och torkade av de ytor som visserligen var avtorkade och så rena man kunde begära, men hon behövde dämpa sin inre rörelse med någon form av yttre aktivitet. På så vis kunde hon också försiktigt och omärkligt se på mannen som så oväntat hade klivit rakt in i hennes hjärtas rum.
Bengt drack ur glasets innehåll helt i ett enda svep, begrundande denna underbara vätskas underbara skönhet fyllde han åter glaset med vatten ur tillbringaren.
– Rent, klart och kallt vatten, tänkte han. En livets gåva han fått av henne, kvinnan bakom disken, vars blick hade rört hans innersta väsen utan att göra honom illa och utan att begära något i gengäld.
Han lyckades fånga hennes uppmärksamhet och höjde glaset och log.
– Livets vatten, sa han och förde det sedan mot sin mun som det finaste vin. Nu läppjade han försiktigt på innehållet, njutande långsamt lät han vattnet leta sej ner i hans kropp, ut i hans ådror, bli en del av hans blod som därigenom började flyta lite lättare. Hans tankar fick även dom lite klarare skärpa.
Han såg ut genom fönstret, bort mot de stora silobyggnaderna och tegelhusen på Kvarnholmen, såg kvällssolens sneda strålar få dom att glöda.
En Waxholmsbåt gled förbi ett stycke bort på väg in mot Strömmen eller kanske Strandvägen, vilket visste han inte och tyckte inte att det hade så stor betydelse. Bara det att båten var full av glada sommarklädda människor som hade varit ute vid någon ö i dag, badat och lekt i solen, tagit vara på sommaren som han själv i åratal av strebérande låtit gå förlorad, sommar efter sommar
Det skulle bli ändring på detta, han visste det, det fanns ingen återvändo.
Livet han lämnat bakom sej var egentligen inget liv, eller snarare, det krävde att han skulle avstå från att leva, han förstod det nu och det var ett alldeles för högt pris för den skenbart välordnade, trygghetens mekanik, som han lurats till att tro på. Men den fungerade ju inte!
Till synes frånvarande, men ändå intensivt medveten om kvinnan som stökade med sitt innanför disken. Mitt i den vackra vyn av den solbelysta fjärden med sina gungande båtar erinrade han sej hennes ögon. Hon hade sett honom, sett rakt in i hans inre mörker utan att rygga tillbaka. Som två klart lysande stjärnor hade hennes ögon låtit honom förstå att hans själ längtade efter ljus.
Han förnam det som en bekräftelse på det han redan, någonstans i sitt inre universum anade att han borde förstå. Nu uppfylldes han av en längtan, som tvärt emot vad man skulle kunna tro, gav honom ro, ett inre lugn slätade ut hans tidigare så spända ansikte.
Han log stilla med en ödmjukhet mot livet som tidigare varit otänkbar för honom.
Vissheten om andra, verkligare värden i livet, grep honom som en förlösande frälsning från en trasig själs ensamma och hopplösa uppror. Någonting inom honom öppnades och han blev mottaglig för just det liv han så länge och så effektivt motat ifrån sej. Det var just det liv, denna oförutsägbarhet som hade stört hans välplanerade dagar med sin karaktär av slump och planlöshet. Nu kände han i stället en stilla inre, men obändig hunger, nu skulle han delta i äventyret, nu ville han våga leva.
Ingrid stängde dörrarna, sedan hon tagit in skylten som det stod öppet på. Den sista gästen ledde just ut sin cykel genom grinden och försvann. Sakta dröjande gick hon fram till bordet där Bengt satt, hon tog en stol och satte sej mitt emot honom och gjorde som han, såg ut genom fönstret.
Bengt var intensivt medveten om hennes närvaro och kände att han berörde henne på samma sett som hon berörde honom. Det var något som hände mellan deras universum av undran som riktades till varandra. Det kändes betydelsefullt.
För ett svindlande ögonblick anade han att hon var en del av det liv han ville leva, men hans lilla värld virvlade av oformulerade frågor som tornade upp sej likt konturlösa dyningar som lika självklart som dom uppstod, sjönk tillbaka in i det möjligas väntan på sin stund.
Det var frågor utan svar vilket trotts det han nyss känt gjorde honom osäker, allt blev så olikt den organiserade tillvaro han var van vid. Visst förstod han att svaren var förborgade i det olevda och att det inte fanns någon mötesordning att hålla sej till, det var bara modet att leva som kunde ge honom svaren.
Han ville så gärna säga ett obetingat "ja", men visste inte till vad eller varför, dunkelt anade han ändå att just detta helhjärtade bejakande av livets skede, var det enda tänkbara alternativet, om han inte skulle dras tillbaka in i sitt icke liv, in i sin zombietillvaro av förväntad funktion.
Till hans tumultartade inre nådde honom ändå insikten, att hon, denna kvinna som så självklart varit beredd att ta emot honom vid hans pinovägs slut, hade många av svaren på hans frågor och kanske var hon också svaret på hans längtan, för någonstans i sin välordnade och strängt kontrollerade värld hade han en liten tilltufsad längtan undanstoppad.
Ännu var detta bara dunkla förnimmelser djupt inne i hans frusna känslors gömda värld, men med hennes ögons ljus kom också värme, värme från ett hjärta som länge sökt och längtat ett annat hjärta.
Vad hade hon sett hos denne man, hon visste inte, bara att hans uppenbarelse öppnade något inom henne som varit stängt alldeles för länge. Förgäves sökte hon ett logiskt svar på detta mysterium. Hon hade sett hundratals män kliva in genom grinden och ge henne en eller annan vink, att vad hennes utseende beträffar så fick hon godkänt, rent av uppskattning.
Av ingen annan orsak alls, än just det, hade hon avböjt alla inviter i den vägen. I sådana situationer hade det aldrig varit fråga om någon djupare kontakt, bara ett möjligen tilltalande kroppsligt yttre. Egentligen var det inget fel i det, i och för sej, men det räckte inte för något närmare umgänge för hennes del.
Hennes innerliga önskan att verkligen finna en hamn för den kärlek som genom henne ville se dagens ljus och nattens stjärnor närdes av hennes, som hon kallade dom, "goda drömmar". I dessa drömmar var hon inte ensam i sitt liv som nu, hon såg sej själv i kärleksfull förening och drömmarnas kryptiska budskap sa henne, att ett plus ett blir mer än två. Och drömbilden av den andre hade inte varit en prins precis, men hon hade upplevt en mänsklig storhet som varit fullt påtaglig och som ingen av de män hon ditintills mött kunnat leva upp till.
Nu blev allt mycket svårt. Hon förstod sej inte själv. Det hade varit stiliga unga män med perfekta kläder och blänkande bilar, men deras löften om lyx och överflöd hade aldrig fått hennes hjärta att slå så som det nu gjort när denne man med brinnande ögon, jagad av törst och ångest, sökande sej fram liksom frågande vid vart steg om han var på rätt plats i världen.
Barfota, smutsig med hängande uppknäppt och svettig skjorta, hade han, utan att förstå vad han gjort, öppnat hennes hjärtas dörr och gått in.
Vidöppna hade deras ögon mötts. Där fanns inget skyddsnät, inga statusfasader eller tomma fraser, bara ren och outgrundlig livstörst.
Det var som om hon sett ett nyfött barns sökande mot modersbröstets livskälla. Med samma bräckliga energi bad han henne med hela sitt väsen om vatten. Hans läppar formade ordet med möda, hans kropp bad om det med varje por i sin hud men ur hans ögon strömmade också en annan bön rakt in i hennes själ, han bad henne om en orsak till liv.
Han, liksom hon själv, bad och längtade efter livets vatten, rinnande genom nuet, porlande, forsande, brusande för att föra dom med i sin strömmande dans. Djupt där inne i deras pinande ensamhet bad dom om livets delaktighet, med hela sitt jag önskade dom den, åtrådde den drömmande, som det finaste som skulle kunna hända.
Allt detta hade hennes instinkts osvikliga intuition gjort klart för henne i samma ögonblick som hon sett honom mödosamt stapla mot dörren. En våg av ömhet och välvilja hade vällt upp inom henne, riktad till honom.
Helst hade hon velat jaga iväg de sista gästerna, stänga dörren och ordna en viloplats för hans trötta kropp på något lämpligt ställe, ta av honom skjortan och badda hans hettande ansikte med kallt vatten, helt enkelt ta hand om honom, så som man tar hand om ett vilset och uttröttat barn.
Men hon hade aldrig varit så impulsiv. Hon hade praktiskt insett att gästerna var på väg att gå. Snart skulle hon plocka in disken och låsa dörren. Mannen skulle stanna kvar, hämta sej lite och kunna dricka det vatten han bett henne om, i lugn och ro.
Nu satt hon här och visste inte vad hon skulle säga, om hon skulle säga något överhuvud taget,,, men orden kom plötsligt av sej själv.
– Jag heter Ingrid, sa hon tyst och såg lite skyggt mot honom för att se om han uppfattade vad hon sa.
Hennes undrande hållning byttes mot lättnad när hans ansikte lystes upp av ett leende. Den fjärrskådande blicken riktades mot henne och blev istället intensivt närvarande.
– Förlåt, sa han. Jag är inte riktigt mej själv i dag,,, eller snarare, jag är nog närmare mej själv än vad jag är van att vara.
Bengt heter jag. Han sträckte fram sin hand som hon tog emot med så mycket öm värme hon vågade visa.
För dom båda kändes deras händers första flyktiga möte som en seger för något, som utan att ha givit upp, på något magiskt vis, mot alla odds överbryggat ljusårs avstånd och nu fick sin belöning.
– Det har verkligen varit varmt i dag, sa hon som för att urskulda hans belägenhet.
– Det var verkligen hyggligt av er att bry er om mej så här. Ärligt talat så har jag ställt till det för mej, så att jag, i stort sett, inte vet något om någonting och det beror inte enbart på värmen, den var bara en utlösande faktor.
Han satt tankfullt tyst en stund, iakttagande några byggnader på andra sidan vattnet. Någonstans erinrade han sej att det tidigare varit en världsberömd motorfabrik. Fabrikör Svenssons Augustendal, numer hette det Nacka Strand och han hade varit där på konferens några gånger. Han suckade och fortsatte.
– Jag har varit en mycket upptagen man. Min agenda har varit inprickad på minuten i flera år och det har varit en sällsynthet att jag missat en avtalad tid.
Den ende som inte varit inprickad där har varit jag själv. Varje möte, varje åtgärd jag gjort, i mitt så kallade ”verksamma liv”, har gått ut på att klättra mot högre positioner, eller kvalificera mej för att behålla den jag uppnått.
Det har varit en ständig och hård kamp och det har gällt att ligga snäppet före och ha ryggen fri. Jag har agerat så att ingen har kunnat sakligt ifrågasätta någon av mej sanktionerad åtgärd, varje ifrågasättande är ett nederlag och i de maktens korridorer där jag haft min hemvist samlar konkurrenterna varandras nederlag på hög, det spelar ingen roll om aldrig så obetydliga. En vacker dag, just när man är beredd att ta sitt livs språng, kan den lilla högen nederlag plötsligt förstoras till ett oöverstigligt berg på byrådirektörens bord, den försåtligt gillrade fällan slår igen och fallet leder rakt ner i avgrundens djup, vilket betyder att utsikterna för avancemang upphört, man fastnar, stannar i lönegrad, stannar i växten helt enkelt och det är en katastrof, inget att kämpa för längre. Man är slut helt enkelt. Det är bara att vänta på pensionens befrielse från den meningslösa tomhet som vardagen utvecklats till.
Han såg ett utryck av ogillande i hennes ansikte och förklarade att det egentligen bara var spelets regler och inget märkvärdigt. Så lumpet är samhället bakom den fria konkurrensens kuliss. Jag har inte varit bättre själv, jag har också samlat en del komprometterande uppgifter om mina närmaste konkurrenter, det kallas, "att bevaka sina positioner", kan ”status quo” uppnås är förutsättningarna lika.
Det är klart, man försöker ju klamra sej fast vid föreställningen att det arbete man utför skulle ha någon betydelse, liksom vara bra för någonting, kanske rent av betydelsefullt och det är det,,, det inser jag först nu, det har en systemkonserverande funktion, det upprätthåller maktstrukturer som för länge sedan borde ha förändrats.
Men i dag var det jag själv och ingen annan som välte mitt lass, som slängde allt vad jag åstadkommit med mitt fåfänga klättrande, bokstavligen i sopporna. Han skakade uppgivet på huvudet och sjönk ihop en stund vid bordet.
Hon vidrörde lätt hans hand med en deltagande och förstående rörelse.
– Ursäkta, sa han och ryckte upp sej. Ni är nog inte intresserad av mitt privata lilla inferno. Jag ser att gästerna har gått och ni vill säkert själv gå hem.
– Nej, nej, för all del sitt gärna kvar, jag lyssnar verkligen med stort intresse. Jag såg det på er när ni kom, jag har själv gjort upp med mitt gamla liv en gång och kommer ihåg smärtan, men också befrielsen.
Han nickade och såg storögt på henne och anade att hon förstod mer än han kunde föreställa sej.
– För min del kom det minst sagt lite oöverlagt, sa han lågt. Inte förr än jag gick här, utan det som tidigare gett mej säkerhet och värde och utan den status som hängde samman med mina yttre attribut, något som jag kunde förvänta mej andras erkänsla och respekt för, helt enkelt utan allt det som tidigare tyckts ge mitt liv mening, förstod jag att jag verkligen missat något väsentligt, för mitt liv är tomt...
Hon gjorde så som kvinnor ofta gör, visade sitt intresse med små bejakande nickar och ljud av samförstånd, visade att hon förstod utan att fördöma och det gav honom mod att vara ärlig. Hennes deltagande öppnade mörka rum i hans förträngda inre och för första gången kunde han se sej själv med öppna ögon.
– Jag har aldrig känt mej så naken, sa han. Jag inser att livet gått mej helt förbi, utan att jag ens förstått att jag borde sakna det. Jag kunde lika gärna ha varit helt utan kläder, det hade inte gjort någon skillnad. Inte heller om jag varit påpälsad för en polarexpedition, det kändes som om min aningslösa dumhet skulle ha lyst igenom vad som helst. Varför har ingen sagt nått?
Efter en stunds tankfull tystnad fortsatte han. Jag står ut med att ha förlorat det jag ägnade mej åt, av den orsaken att det var fel, jag trodde på fel saker, värdesatte sånt som jag nu förstår är värdelöst. Det finns helt enkelt inget liv i det jag då gjorde, det var livlös mekanik. Det var som den värsta sortens mardröm, fast värre, för det var min verklighet.
– Ja, sa hon. Det är som om vi tvingas offra våra bästa år, år som används till något som när vi förstått vad, vi inte alls skulle vilja ge en enda liten del av vårt liv.
Vi fångas in i denna vansinneskarusell innan vi fått det förstånd vi behöver och vi töms på all energi som bara går att krama ur oss och när den sista ansträngningen avslöjar att vår ork är förbrukad kan våra trötta kroppar kasseras, om vi inte dessförinnan fått upp ögonen, sett falskheten, cynismen och kärlekslösheten och sagt ifrån.
– Ja, log han allvarligt. Med eller utan att verkligen förstå vad som är fel, bara att… Han relaterade det hon sagt till sina egna upplevelser och skrattade åt sej själv. Ibland är det nog mer vår dunkla instinkt och självbevarelsedrift som får oss att agera.
Hon föll in i hans skratt med värme, en värme som hans skyddslösa själ tog som en smekning. Det var en märklig och ovan känsla för honom. Han kunde skratta åt sej själv tillsammans med en annan människa. Det hade varit otänkbart förut, han som alltid tagit sej själv på stort och dödligt allvar, särskilt beträffande andras omdöme om sin person som han inte kunnat tåla någon som helst kritik mot.
Han anade att det inte behövdes så mycket för att blottlägga hans obetydlighet, bättre då att erkänna den och försöka göra nått åt det.
– Lite förstår jag hur du känner det, sa hon med det befriande skrattet glittrande i ögonen men fortsatte något mer dämpat.
Som jag nämnde fick jag uppleva något liknande. Det var för två år sedan som mitt "genombrott" kom. Ja, jag kallar det genombrott därför att det var som om jag plötsligt kunde se genom något som tidigare hindrat min förståelse för min roll i livets karusell.
Det hade varit som ett vaghetens töcken omkring mej som gjort det omöjligt för mej att se klart och hindrat mej att förstå vad jag egentligen gjorde. Det var så mycket hemlighetsmakeri och halvsanningar i min värld och jag var försedd med skygglappar.
Jag gick omkring med tunnelseende, med ett konstruerat livsmål i änden på den där tunneln och hade ingen, eller i alla fall mycket liten kontakt med tillvarons mer eller mindre komplicerade förhållanden.
Plötsligt såg jag sammanhang där jag tidigare i blindo bara trott på det jag lärt av andra, det vill säga den officiella modellen. Jag förstod att den inte hade så mycket med verkligheten att göra. Det var ett mycket begränsade synsätt, en sorts grov orsak och verkan filosofi som ensidigt anammat det anpassade och både förträngt och förvrängt sanningen.
Detta synsätt ville göra livet lätthanterligt, snöpa det och pressa in det i någon sorts ofrånkomlig lagbundenhet som inte tillät livets verkliga dynamik och som inte räknade med det allra minsta själsdjup.
Jag insåg så småningom att jag snärjts av en ideologi vars målsättning i första hand var att använda min kapacitet för att öka sin tillväxt och stärka sin egen position.
Visserligen kanske vi aldrig kan se på livets möjligheter utan ideologiska glasögon, men det får inte bara handla om pengar och det var vad det gjorde. Allt snack om i mänsklighetens tjänst var bara fördummande retorik, honnörsord, floskler utan betydelse.
Nu var det Bengt som fascinerat lyssnade och Ingrid som ivrigt fortsatte sin berättelse stödd av hans öppet visade deltagande intresse.
– Jag var på väg att bli en specialist som inte insåg att jag egentligen skulle vara en levande varelse i tillvarons fantastiska pussel, ett pussel med ständigt föränderliga bitar, som går i och ur varandra i ständigt nya konstellationer, med ständigt nya egenskaper. Men det som av det böljande folkhavet skulle blivit en skimrande regnbågsväv, hade blivit ett dammigt gråsladdrigt spindelnät med profitspindeln girigt vakande över varje inspunnen mänsklig kapacitet, oavsett om det var fråga om produktion eller konsumtion och jag var bara en mikroskopisk och försumbar del av detta livlösa maskineri, värdefull bara så länge jag utgjorde den funktion som förväntades.
Jag kände mej helt fångad, snärjd och inskränkt. Allt jag gjorde värderades, inte efter om det var bra för livet eller människorna, utan om det gick att tjäna pengar på det. Jag hade inbillat mej under min utbildning och under mina första år i arbetslivet att mina kunskaper skulle användas i den mänskliga utvecklingens tjänst, men kom så småningom underfund med att kunskapen uteslutande sågs och användes som en sorts råvara som skulle förädlas till profit. Till en början gick jag på den flitigt använda devisen, att "det som är bra för företaget skulle vara bra för mej". Ja, jag blev inte utan lön, eller andra förmåner och åtnjöt en viss aktning för mina insatser.
Men mina mödosamt tillkämpade kunskaper och forsknings resultat, togs ur sitt sammanhang, såldes till vilka ändamål som helst. Jag blev varse att det fick konsekvenser som ingen vettig människa skulle anse godtagbara.
Att allt hänger samman och livets alla områden är beroende av varandra är en gammal kunskap som inte används lika flitigt som ordet "holism". Men när jag förstod att kunskapen och den mänskliga färdigheten inom ett av livets områden, måste stå i balans och samklang med kunskap och färdighet inom alla andra områden, började mina svårigheter.
Kunskapstörst och vetenskap har ju inom vår kultur länge hyllats och satts högt på dygdernas piedestal, men om vi verkligen vill vandra kunskapens väg, är det helt nödvändigt att uppnå en balans mellan det vetenskapen och våra samhällen producerar och vad den globala livsväven kan ta emot.
Hon gjorde en liten paus innan hon fortsatte. Ett trött och spänt drag kom över hennes ansikte, Bengt förstod att hon berörde smärtsamma minnen och att hennes medvetenhet en gång blivit obekväm för hennes överordnade.
Flyktigt tänkte han på några perifera medarbetare som tyst försvunnit från både lunchrum och korridorer, sedan dom blivit för avvikande. Inte för att man talat så öppet om det men det hade viskats lite om någon psykos eller schizofreni, men han erinrade sej att det lilla han hört av det dom hade haft att säga hade varit kritiskt mot grunderna i hela samhälls ideologin och den demokratiska ordningen, för den skulle enligt dom inte existera. Besluten köps med pengar, hade någon av dom hävdat. Man hade bara skakat på huvudet åt deras utläggningar och fortsatt med sina ålägganden, sen försvann dom. Han rycktes ur sina funderingar då hon fortsatte.
– När jag på min dåvarande arbetsplats började tala för sådana åsikter isolerades jag och min situation blev helt ohållbar.
Utan att gå in på alltför mycke detaljer vill jag bara säga att det inte var av elakhet från enskilda personer bland mina arbetskamrater eller dåvarande chefer, dom var alla mer snärjda än vad jag var. Deras ekonomiska förutsättningar var intecknade, det var lån på bilar hus och vardagens ganska höga omkostnader som orsakade deras oförmåga till inlevelse och förståelse. Det var också tidspress i vår projektstyrda forskning där anslagen inte gav utrymme för någon helhetssyn, det var det lilla alltför begränsade resultatet som räknades.
Jag såg att det inte existerade någon övergripande koll på vad forskarna egentligen sysslade med på universitet och högskolor där en del av denna forskning utförs, förutom i industrins egna labb.
Beställare av känslig forskning lät inte någon enskild forskare få kännedom om projektens verkliga syften, som om det blev känt, i värsta fall skulle kunna utlösa vissa myndigheters intresse och aktivisters protester. Man ville inte ha ögonen på sej, därför delades projekten upp i små oförargliga bitar som las ut på en mängd labb var som helst på jorden, som inte hade en aning om varandras existens, eller vad de sysslade med.
Sedan samkörs resultaten i beställarens egna datorer vilket gjorde att ingen utomstående har någon som helst aning om vilken forskning som i själva verket bedrivs, eller att de enskilda forskarna är med om att ta fram något som dom inte i sin helhet har en aning om. Inte heller vad det ska användas till.
Mitt "genombrott" kom när jag insåg att mina närmaste arbetskamrater och chefer först bara negligerade min oro för att slippa paranoidförklarade den.
Från den ende som visade mej lite stöd och erkänsla, en kollega, som senare begick självmord, som man sa, hade jag dessutom fått information om att det inom psykologin sedan länge bedrivits forskning på likartat vis. Beställarna var enligt henne, reklamindustrin och diverse politiska och religiösa organisationer.
Psykomanipulation heter det på fackspråk och utvecklas officiellt för att förändra beteendet hos mentalpatienter och missbrukare, men används nu också i modifierad form, för att förändra beteende och åsikter hos företagens personal, internutbildning eller ”är på kurs” heter det, men även hela populationer ger man sej på, tänk bara på hur man marknadsfört kriget mot Irak, som om det är ofrånkomligt och att det skulle vara omöjligt att finna en annan lösning än att slänga en massa bomber över ett land och dess folk. Detta sagt bara som en tragisk parantes.
Jag hade inte bara insett faran med att den så kallade vetenskapen helt underställde sej fullständigt okända och anonyma intressen. Jag konstaterade att det inte existerade något som helst ansvar inom de vetenskapliga disciplinerna. Forskare världen över kämpar för sin existens och måste konkurrera hårt om anslag och lönsamma projekt. Ofta blundar dom med åtminstone ena ögat inför diverse tvivelaktiga uppdrag, som dom av ekonomiska skäl anser sej nödsakade att genomföra.
Detta enögda och snedvridna lönsamhetstänkande har inneburit stora påfrestningar på livet på denna jord och faran ökar i takt med att människan, allt mer närgånget tafsar på det biologiska livets baselement där mycket små förändringar och misstag kan få mycket stora konsekvenser.
Det här borde ha intresserat alla människor, tyckte jag i min naivitet och speciellt då dom som måste arbeta under sådana omständigheter och var i full färd med att publicera en mycket välunderbyggd artikel som jag arbetat länge med, men då ryckte psykiatrin ut med ilfart, på vems uppdrag vet jag fortfarande inte. Den skulle med sin grymt effektiva medicinering ha förstört mycket inom mej, om det inte varit för den gode vännen, min kollega, som avstyrde det hela.
Hon räddade mej ur den så kallade mentalvårdens omsorger och gav mej möjligheten att hämta mej från chocken av en av de värsta upplevelser jag haft i mitt liv, att vara en ensam människa med gott uppsåt, mot alla andra som vägrade förstå.
Hon lät mej vila och tröstade mej när förtvivlan grep mej och lyssnade på mej när jag orkade tala och hon såg till att jag fick mat. Hon hade valt tystnades väg. Jag är ingen "Don Quijote", sa hon. Men hon behandlade mej med respekt och motsatte sej inte mina beslut att avsluta min akademiska karriär eller att jag avsade mej en forskartjänst som jag antagits till på ett stort läkemedelsföretag.
För övrigt var det när jag sökte den där tjänsten, som hela den process av tankekedjor startade, som tillslut öppnade mina ögon.
– Du förstår, sa hon med eftertryck och avsmak. Socioekonomisk forskning på ett läkemedelsföretag i akt och mening att bedriva vinstgivande marknadsföring av medicin.
Ingrid satt tyst i sina egna tankar en stund medan han både nickade och skakade på huvudet. Han tyckte sej förstå det orimliga i att läkemedelsföretag ägnade forskningsintressen åt marknadsföring, dom borde väll inrikta sin forskning på det som lindrar och botar sjukdomar.
Men så var det ju inte numer. Dessa gigantiska multi och transnationella företag var inget annat än enorma penningmaskiner vars syn på människan präglades av åsikten att hon inget annat är än, en någorlunda självgående samling kemiska substanser och processer där eventuella störningar kunde avhjälpas genom tillsatser av andra kemiska substanser som i möjligaste mån kunde ställa allt tillrätta igen.
Kapitalet som krävdes för att företagens väldresserade specialister ska kunna leta reda på sådana kemiska substanser, åstadkom specialisterna på ekonomiavdelningen. Anslag från staten var en liten del av finansieringen. Det mesta kom från aktiemarknadens så kallade börsspekulanter, under förutsättning att dessa substanser kunde bli kommersiellt gångbara. Bara det faktum att det gav bot och lindring till svårt drabbade människor var inte själ nog. Det hade visat sej på senare tid, inför aidsepidemin i tredje världen.
Han hade inte tidigare insett det orimliga i den kapitalistiska ideologin därför att han inte förstått att den inte skulle kunna fungera utan en stor portion cynism, parad med känslolös hänsynslöshet. Bedrövelsen grep honom när han förstod hur aningslös han varit.
Hon såg på honom, förstod att det hon berättade berörde honom på samma sätt som det berörde henne själv och gladdes åt att han inte, till kapitalets försvar, började famla efter sådana klyschor som "valfrihet och framsteg", "den fria marknaden" eller "demokrati". Kapitalet behövde verkligen inget försvar från de som drabbas, med hela sin enorma propaganda apparat i ständigt och fullt pådrag försvarar det sej själv med så förödande effektivitet, att den närapå lyckats hjärntvätta varenda kotte.
– Jag är, eller snarare var civilekonom, sa hon. Jag har också några betyg i filosofi och filosofisk analys och för att få de kunskaperna har jag studerat en hel del.
Det som chockade mej mest var att jag under så många år inte förstått någonting. Lydig som en hund, snäll som en söndagsskoleelev, gick jag från "tenta till tenta", helt upptagen av att svara upp mot det som förväntades av mej. Och allt detta malde jag mej igenom, helt oreflekterat, under väldigt lång tid.
Han såg storögt på henne. Det han förut bara anat, förstod han nu med dess då större skärpa. Kvinnan framför honom hade gått den långa vägen till verklig insikt och hon hade haft ansvar och mod att försöka visa sina medmänniskor det hon sett, han beundrade henne, hon var en verklig människa.
Det kändes inte längre som en tillfällighet att han irrat runt på djurgården utan något medvetet mål. Han hade, tyckte han, av själ han ännu inte tillfullo förstod, gått raka vägen hem, hem till sej själv, till sitt inre. Han hade fått träffa en medmänniska som hade så mycket att säga honom, en medmänniska med verklig kunskap och livsvisdom.
Han hade svårt att förstå vitsen med att en person med sådana kvalitéer skulle vara servitris på en uteservering, men antog att i denna nya värld som han nu befolkade skulle alla hans fördomar komma på skam.
Det var som om hon läst hans tankar, hon nickade. Han förstod att det var detta liv hon tvingats välja för att kunna leva sitt liv i fred, utan inblandning från myndigheter och vårdinrättningar. Hon klarade sej själv, ingen kunde klandra henne och så länge hon höll sej inom vissa gränser skulle dom låta henne vara. Det var någon sådan lösning han själv måste komma på för sitt fortsatta liv, för någon återvändo till den gamla omedvetna livslunken fanns inte.
– Är du hungrig, frågade hon och ställde sej upp. Det är några mackor över. Vill du ha en?
Omedelbart kände han hur hungern slet i hans tarmar. Han hade inte ätit sedan lunch.
– Väldigt gärna, jag är utsvulten.
– Det är köttbullar och rödbetssallad, vad vill du ha att dricka.
– Jos skulle vara underbart om det finns, sa han och kände livsanden spritta av förväntan och glädje.
Det var som att ha kommit till en oväntad fest, snart satt dom med mat på bordet i ett stilla samtal om allt, men inte om inget. Det fanns så mycke tankar att dela och många var de frågetecken som denna vackra afton blev uträtade. Det var nu ingen katastrof eller något dom behövde oroa sej för, runt omkring dom fanns ett oändligt hav av frågetecken att räta ut om dom nu hade den ambitionen.
Kvällen blev så småningom natt, åtminstone vad klockan beträffar, medan dessa båda människor i en undanskymd vrå av världen, lät sin själar flyga...
|
|
