| |
|
SKORNA
Kapitel 1 Att vakna
I ett sammanträdesrum satt en man som i någon mån skilde sej från de övriga sju församlade sammanträdes deltagarna i och med att han bar en rosa slipps om sin hals.
Dagen var en av försommarens varmaste dagar i en lång räcka förflutna dagar, den ena varmare än den andra och det var flera veckor kvar till att semestrarna skulle börja. Denna belägenhet hade, allteftersom dessa dagar framskridit med sin dallrande hetta, inneburit stora påfrestningar för dessa nitiska tjänstemän, samt för luftkonditioneringen. För tre dagar sedan, hade den sistnämnda helt upphört med den förväntade funktionen. Detta innebar att en mängd människor tvingats möta varandra i korridorer och lunchrum med plågad blick, blanka i ansiktet i svettiga skjortor och blusar.
Lokalen där sammanträdet pågick fick en hopplös strimmig belysning från det klara solskenet som envist silade in mellan persiennernas glesa lameller.
Märkligt nog var samtliga fönster stängda och detta på grund av en liten gul skylt, som förbjöd öppnandet av dessa fönster. Detta på grund av att om så skedde skulle inte luftkonditioneringen fungera, vilket den uppenbarligen i alla fall inte gjorde. Varför ingen av de församlade, just av den orsaken, öppnat åtminstone ett enda litet fönster, berodde just på den lilla skylten och dess budskap samt skyltens underskrift som löd, "Driftsledningen". Detta magiska ord som i sitt släptåg, vid ett flertal tillfällen uppvisat ett antal experter, som med nedvärderande och menande ögonkast, alltemellanåt ryckte ut för att rätta till de olika misstag en kontorsmänniska kan hitta på utanför kanten på sitt skrivbord, innanför med för den delen, men det hade dom inte med att göra.
Elementfixare och kaffeautomatsreparatörer kunde man nog stå ut med, men de data ansvariga besserwissrarna, med fingrar snabba som lärkvingar och ett obegripligt språk, som i sin övertygande självsäkerhet, degraderade vem som helst till medelmåttig nolla, var de värsta en vanlig simpel dataanvändare kunde tänka sej.
Nå väl, denna dag försjönk de åtta sammanträdesdeltagarna i privata tankar. En drömde om sommarstugan, som i drömmen speglades i en vacker insjös klara vatten, men i verkligheten inte låg långt från ett myggrikt träsk. En annan tänkte på sin ägandes flugfiskeutrustning som låg i sina askar och fodral, vilka den allt för sällan lämnade. En tredje såg sin älskarinna iförd den senaste negligén, i en trånande pose, i ett svalt hotellrums gungande säng, med champagnen i sin kylare på bordet. Hur ofta han hade råd att arrangera en sådan afton ska vi inte tala om, men det var så sällan att älskarinnan i fråga sett sej nödsakad att hålla sej med ett smärre antal älskare för att få ruljangsen att gå i hopp.
Ja, ja, sånt är livet, tänkte man lite till mans och tog fatt en annan tanke som kunde skingra den envetna insikten hos de församlade att dom var på fel plats vid fel tillfälle.
Pliktskyldigast avverkades punkt efter punkt på dagordningen och den som ansvarade för respektive punkt tvingades samla sej så pass att han någorlunda kunde redogöra för frågeställningen och föreslå beslut enligt följande o.s.v.
- Några andra förslag?
Tystnad,,, en tystnad som talade sitt tydliga språk, varvid ordföranden konstaterade att full enighet enligt förslagsställarens önskemål rått och att förslaget bifallits vilket även fördes till protokollet, punkt för punkt.
Ordföranden förvånades över den onaturliga enighet som han trots sin långa erfarenhet och skickelse tidigare inte upplevt i ett sammanträdesrum. Än mer förvånade han sej över tiden som trots de församlades ovilja till debatt tycktes stå och stampa på samma ställe under större delen av denna eftermiddag. Till och med persiennskuggan verkade ha fastnat i linoleummattan.
Emellertid klubbades slutligen dagordningens sista punkt och tystnaden efter hans fråga om övriga frågor upprepade bara samma sak som den sagt förra gången den varit tyst, varför han såg för gått att slå klubban i bordet ännu en gång och förklara mötet avslutat.
Ordförandeklubban satte således punkt för denna dags möda och de församlade reagerade som väckta ur någon form av trans. Yrvaket tittade de sej omkring och mannen med den rosa slipsen gjorde som de andra männen med slipps, det vill säga de andra sju församlade sammanträdesdeltagarna, han ställde sej upp, samlade ihop sina papper som han under mötets gång tankspritt ordnat i olika högar framför sej på bordet. Nu tvingades han i all hast bryta denna ordning och mot sina principer, huller om buller stoppa ner papper och mappar i den portfölj som han i dagligt tal kallade attachéväska och burit dit en del av pappersbunten i, dock hade det tillkommit en ansenlig mängd under mötets gång och han kände på buntens storlek att han inte lyckats prångla ut fler papper än han fått in. Denna procedur avslöjade ett lamt försök att se effektiv ut och han tänkte en och annan tanke på att han måste ordna upp dessa föga upphetsande papper vid ett senare tillfälle.
Liksom de andra herrarna stängde han sin väska med ett urskuldande leende, riktat mot sina olycksbröder och liksom de andra tog han på sin kavaj, som denna dags hiskeliga värme tvingat dessa män att mot vedertagen etikett ta av sej och så luftigt som möjligt, hänga över någon av de många tomma stolar som också stod kring det stora sammanträdesbordet. Under denna manöver när dessa herrar med en svepande rörelse svängde sina kavajer över sina axlar, i akt och mening att trotts värmen stoiskt ta denna klädnad på sej, kom den heta luften i lokalen att för ett ögonblick flyttas en smula, vilket i sin tur gav de nu för avsked färdiga männen en svag men påtaglig förnimmelse av svalkande vind.
En tanke slog därvid ned som en blixt i var och en av dessa mäns tankeorgan och det var – Ut, vilket först och främst betydde, ut ur detta rum, ut genom korridoren!? Men där var det stop.
Mannen med den rosa slipsen befann sej stående tillsammans med andra män som i likhet med honom också bar på var sin attachéväska. Samtliga var intensivt sysselsatta med att vänta utanför två hissdörrar som av de församlades antal att döma inte blottat någon ledig hiss den senaste tiden. Då detta fenomen inte var så ovanligt vid denna tid på dagen tänkte dom bara där dom stod, –”Det var precis vad man kunnat vänta sej.”
Då dom alla var angelägna om att komma med i nästa hiss, ställde dom sej strategiskt så nära hissdörrarna som möjligt, utan att för den skull kunna anses som ohyfsade eller påträngande.
Där stod nu dessa män i beslutsam beredskap att försöka slinka med vid första bästa tillfälle, oavsett om det var deras tur eller ej.
Efter en ganska lång väntan, då hissarnas ljud bakom de orörliga dörrarna, mer än en gång tycktes avge löftet om sitt snara antågande, men retsamt for förbi deras våning, stannade slutligen en. När de rostfria dörrarna hasade isär med ett betänkligt oljud från en inre osynlig mekanism, visade det sej att det snålt tilltagna utrymmet redan var mer än fullt. Dock pressade sej tre dödsföraktande herrar in bland de andra, utan att fråga om dom var lika villiga som dom själva, att utmana ödet. Det var trots allt fjorton våningar till bottenplanet och hissarna var gamla. De kvarvarande herrarna åsåg hur hisspassagerarna på ett mirakulöst sett lyckades packa både sej själva och de andra till någon ytterligare täthet, precis så mycket att hissdörrarna kunde gå igen.
Åter lägrade sej tystnaden i den nu något decimerade församlingen som än en gång försjönk i tålmodig väntan, denna gång med den skillnaden att vissa tänkte, – tölpar, om de båda avvikarna, medan andra förbannade sin feghet.
Då var och en, envist var förvissade om att någon av hissarna, så småningom, åter skulle stanna på deras våningsplan, stod dom kvar tills det faktiskt gjorde det. Exakt tre och en halv minut efter den senaste, konstaterade en av hissresenärerna, med en diskret men demonstrativ blick på sitt guldglänsande armbandsur. Det var förvisso inte en gåva för lång och trogen tjänst, det var han alldeles för ung för, men icke dess då mindre ett dyrköpt tecken på hans duglighet och goda ekonomiska status. Klockan kostade trettiosju tusen kronor och det var inget plagiat. Att han tvingats belasta krediten på sitt konto för denna lilla extravagans, var det ju ingen som visste.
Efter det obligatoriska "plinget" följt av det erbarmliga ”plånget” öppnades dörrarna med samma ljud av opålitlighet som den andra hissen, fast tvärt om.
– Nu,,, tänkte dom som en man och stålsatte sej inför mötet med cirka tio par andra ögon som uttryckslöst skulle säga vad den lilla skaran redan anade, att även denna hiss var mer än full.
Redan då dörrarna bara öppnat en liten glipa stod det klart för de närmaste att allt inte var som det skulle och när dörrarna skraltats ut i ytterläget förstod var och en att någonting måste ha gått helt fel.
Hissen var fullkomligt tom! ?
Misstroget, inför detta oväntade faktum klockan 16.37 i detta hus, närmade sej de attachéväskebärande, slips och kavaj försedda herrarna, den tomma hissen.
Tveksamt, liksom prövande, slank den ene efter den andre in i den allt mindre tomma hissen, men trots allt för deras förhållandevis ringa skara tämligen spatiösa utrymmet.
Dörrarna slöts bakom den siste i raden och hissen satte sej i rörelse...
Uppåt???
– Djävlar, tänkte dom tyst.
Förutom att deras förtrytsamhet nu djupnade uppstod en irriterad rynka mellan vart och ett av deras, ca tio ögonbrynspar. Det var som om dom med detta ville säga,
– Vad var det jag trodde, fattas bara det en sån här dag, någon behagar skämta,,, mycket lustigt, ha, ha.
Samtidigt var det inte alls lustigt, dom hade nämligen nu och då underhållit varandra med historier om tillbringade nätter och i värsta fall hela helger i dessa missfoster till hissar. Visserligen bara rykten i andra, eller kanske tredje, men ändå, någon sanning skulle det mycket väl kunna ligga i dessa historier, det kunde vem som helst förstå som satt sin fot i någon av dessa skraltlådor.
Förutom den lilla rynkan, var det ingen av herrarna som avslöjade något av sin högst privata oro. Samtliga stod där dom stod och hissen fortfor att fara åt det håll den ville, för det var ingen som vågade göra så mycke åt det. Visst kliade det i pekfingret på någon nära stoppknappen, men var och en som haft något att göra med stoppknappar i hissar, trycker inte på en sådan om dom inom överskådlig tid vill komma ur hissen och då i bästa fall på den våning dom önskat.
Den insikten hade dessa erfarna hissresenärer, liksom en innerlig önskan att hissen, på något mirakulöst sett skulle vända och påbörja nedstigningen mot marknivån, vilket i sin tur skulle möjliggöra deras fortsatta färd bort från detta "dårhus". Säga vad man vill om den beteckningen, men det var vad var och en kallade sin arbetsplats i sitt stilla sinne. I bland sa dom det högt på sitt rum, när ingen kunde höra. Och det kunde dom ju ha rätt i. Det var när vardagens påfrestningar uppnått gränsen för vad dessa annars så lugna och tålmodiga tjänstemän kunde uthärda.
Ingen rörde alltså stoppknappen och hissen stannade så småningom av sej själv och dörrarna gled isär med sin sedvanligt malande, darriga olåt.
Under slutfasen av denna ofrivilliga uppstigning när det stod helt klart att hissen verkligen skulle stanna hade dessa herrar näst intill omärkligt intagit en position närmare dörren för att i möjligaste mån försöka ge ett intryck av att hissen var fullsatt.
Något snopna för tredje gången under denna hissfärd blev dessa herrar när det bara stod en väntande person utanför hissdörrarna, en lite gumma med sjal om huvudet och en städvagn framför sej.
Utan att fästa sej vid det packade intryck resenärerna försökt åstadkomma satte den lilla gumman resolut vagnen i rörelse mot de stelt uppsträckta männen. Inför denna omständighet drog sej herrarna snällt baklänges och radade upp sej utefter väggarna.
– Ja här var det gott om plats, log den lilla gumman, och tryckte vanemässigt på den nedersta våningsknappen, i hissens långa rad av knappar. Därefter ställde hon sej mitt på golvet med sin vagn, omgiven av dagens och framtidens män, de stora besluten och de adekvata handlingarnas män, män på vilkas axlar samhällets och ekonomins ansvar vilade, om än under den sedvanliga klagovisan, men i alla fall.
Via hissens spegelväggar stod nu dessa män i en prydlig rad och stirrade på den varelse, som genom sin blotta existens, helt i onödan förorsakat dom denna uppfärds nesliga förtretlighet. Varelsen i fråga var ju som väntat kvinna, dessutom av allt att döma en i städpersonalen, ett nödvändigt ont och ständig källa till irritation.
På grund av att dessa män så beklagligt bringats ur fattningen till följd av föregående händelser och den erbarmliga hettan och fortfarande var en smula förvirrade, fortsatte dom att stirra på den skrymmande anordning till städvagn som i sitt genomtänkta utförande formligen utstrålade ändamålsenlighet, till skillnad från så mycket annat i deras övriga värld. Där fanns, konstaterade dom, en golvsvabb, en skurhink med anordning för att klämma skurvattnet ur svabben, en svabbhållare med reservsvabb, dammtrasehållare, klämma för gummihandskar och fack för diverse rengöringsmedel. Alltsammans förunderligt konkreta ting, ren avkoppling för deras ansträngda hjärnor.
Dock var deras fattning inte så rubbad att dom annat än i smyg betraktade den nytillkomna något avvikande personen, som på sitt självklara, nästan vanvördiga sätt, trängt sej in i deras skara. Det var som om hennes närvaro förringade deras egna personer. Om det var för att deras attachéväskor vägde lätt mot hennes digra välutrustade ekipage, eller den aning som emellanåt trotsade dessa herrars slipade förträngningsförmåga med i ett omilt sanningsljus och avslöjade deras gärning som ett nästan helt i genom tärande självändamål. Även om dessa ögonblick av klarhet vanligen inte varade länge och kunde hållas i en mycket perifer svär av deras undermedvetna, gnagde tvivlet på deras självbild av oumbärlig förträfflighet, som en vass sten i skon, på en sommarpromenad.
Just i denna stund, under det att hissen masade sej nedåt mellan våningsplanen, trängde sej ett sådant klarhetens ögonblick på de slipsbärande personerna i denna hiss. I och för sig var dom inte alls märkligare än andra människor, även om deras lönegrad och tjänsteår borgade för en hygglig pension. Men förutom att deras ansikten speglade deras inre leda och svettig trötthet, uttryckte deras anletsdrag något som man skulle kunna benämna "skräckblandad fascination."
Det stod fullkomligt klart för var och en av dessa herrar att denna kvinna, i all sin enkelhet, till skillnad från dom själva, utförde ett nödvändigt arbete.
Vagt föreställde dom sej henne gå runt i detta stora hus och städa,,, tömma en och annan papperskorg, dra ett tag med dammtrasan på någon tom plats på någon hylla någonstans från nio till fem, utan tyngande hemarbeten, utan ansvar och förberedelser och helt utan status. Den sista tanken skar lite illa i deras småaktiga själar som just tack vare sin småaktighet önskade statusens kamouflage över sin egen obetydlighet.
När dessa män av dignitet, kommit så långt i sina tankar, famlade dom febrigt efter något som kunde förta det obehag denna sanning förde med sej. Men denna desperation förorsakade bara dåligt samvete. Dom erinrade sej ett och annat slarvigt kastat papper som hopknycklat missat papperskorgen och prasslande lägrat sej under något dokumentskåp, hade det inte hamnat där från början hade någon med benägen diskretion och en elegant gest med en blankpolerad skos tåspets helt enkelt givit papperet lite hjälp på traven. Dom anade att om inte dessa städerskor krökt sina ryggar för att rota fram skräpet skulle dom förmodligen inte komma in i sina rum.
Motvilligt tvingades dom inse att dom på intet sett hade underlättat denna gummas slitsamma arbete. Då rodnade dessa stilfullt slipsbehängda män djupt och det kan sägas hedra dom en smula.
Kvinnan som inte riktigt förstod innebörden av deras ansiktsfärgs förändring, kände sej för ett ögonblick smickrad, men ville inte riktigt tro på sin slitna kvinnlighets förmåga att sätta dessa unga mäns blod i svallning och antog därför relativt snabbt en annan förklaring till deras något ansträngda utseende.
– Ni måste ha haft det jobbigt i dag, utbrast hon full av medkänsla och förståelse, för var det något hon var insatt i så var det hårt och slitsamt jobb.
Männen log besvärat och skruvade på sej samtidigt som hissen utan andra missöden saktade farten och stannade med sitt "pling plång" acompangerat av dörrarnas darriga hasljud när de gled i sär.
– Jahaja, sa representanten för städpersonalen. NU kommer inte herrarna längre ner om ni inte vill till ett ännu varmare ställe. Hon tittade vänligt och med en road glimt i ögonen på männen som osäkert skruvade på sej och tillade med något som liknade ett skratt,,, "men det vill ni väll inte" och med dom orden lämnade hon hissen som stannat på källarplanet där hon hade sin städskrubb.
Herrarna, som in till den stunden inte förstått att dom passerat entréplanet drog ändå en lättnades suck då städerskan eller lokalvårdaren som det ju hette, lämnade hissen och dörrarna stängdes. Efter några ögonblick insåg herrn som nära nog dristat sej till att trycka på stoppknappen att han nu borde trycka på den gröna knappen en bit upp i knappraden. Han gjorde så och hissen förde församlingen uppåt igen. Med spänning följde nu herrarna de små lamporna som tänds och släcks för var våning som hissen passerar och nu fick dom tillfälle att förvånas ytterligare en gång för hissen stannade och dörrarna öppnades utan fler missöden.
Man skulle kunna tro att dessa stoiska män nu skulle storma ut ur hissen till den vanlige svala entréhallen, men ingen gjorde en min av att vilja röra sej ur fläcken. Förstulet sneglade de nu istället på varandra och den hägrande öppningen för att så diskret som möjligt söka utröna vem som rätteligen borde gå först...
Efter det att de för denna berättelses författare förborgade signaler utsänts och mottagits, avtågade var och en i vederbörlig ordning med stel artighet, med sina slipsar, kavajer och attachéväskor,
Mannen med den rosa slipsen, kom ut i det stora statliga verkets entréhall som han fann lika kvalmig som resten av denna byggnads innanmäte. En vag tanke slog honom på grund av den bastulika miljön. – Skulle upphandlingen av den förbannade klimatanläggningen ha gjorts med tanke på kvalité och inte pris så skulle kanske eländet ha fungerat. Han erinrade sej att det var ordagrant de ord som en av driftspersonalen yttrat. Den meningen uppenbarade på ett nästan löjligt sett hans egen inkompetens.
– Vad håller du egentligen på med, undrade en inre röst med ett förvånat utryck, som han själv närmast uppfattade som en anklagelse. Det var bara det att han inte kunde utröna om det var det, att han ifrågasatte de i demokratisk ordning fattade besluten eller att han nu på ett mycket otäckt sett så överraskande blev medveten om att någonting,,, vad visste han ännu inte, men någonting var helt fel. Han försökte skaka av sej den påträngande insikten, – Klockan var ju över halv fem.
Nu hägrade än mer den förhoppningsvis friskare luften utanför de sävligt snurrande svängdörrarna, mot vilka han skyndsamt satte kurs. Detta passade för övrigt bra in i den "image" han odlat av den strängt upptagne, hårt arbetande tjänstemannen som tog sina uppgifter på allvar.
Om nu högarna av obehandlade ärenden inom verkets väggar växte så var det inte på hans bord,,, inte så mycket i varje fall. För övrigt orsakades de växande drivorna av avdelningens rationalisering och effektivitetsutveckling och något som alla fick "drass" med.
Nu var det intrycket som gällde, ifall någon överordnad skulle råka få syn på honom. I bland kunde han komma på sej själv med att undra över hederligheten i ett sådant beteende, men vad skulle man göra, man var ju konkurrensutsatt, för fan, tänkte han och stressade vidare.
– Nåja, sa han sej. Sådant var spelet. Det var de små, små fjäten uppåt som räknades i denna gigantiska hierarki, inte metoderna.
I och med den plötsliga rörelsen i hans framfart skingrades lite av hans förvirring och han log hastigt mot flickan i receptionen som han brukade göra, men när han kommit genom den roterande svängdörren tvärstannade han. Ute på den storvulet tilltagna trappen till den nyligen tillbyggda glasade entrén blev han ännu en gång besviken denna dag, för vilken gång i ordningen hade han tappat räkningen på.
Den stensatta marken badade i glödande intensivt solljus, förstärkt av de omgivande blanka fasaderna på bank och försäkrings palats. Och om husets inre varit som ett av armelogementens duschrum, med sin fuktigt kladdiga värme, så var detta som helvetets förstuga, en glödande bakplåt eller en stekpanna som glömts på spisen.
Detta blev för mycket för mannen med den rosa slipsen, som för övrigt hette Bengt. Han tvärstannade.
Förutom hettan trycktes trafikens alla avgaser ner mot honom och han insåg vad som väntade honom härnäst, denna strålande sommardag som på en annan plats i världen, vid en strand med en susande skogs dunkla svalka under grenarna skulle ha varit livet självt, men här i denna stads inferno, ett av människan egenhändigt skapade helveten, blev allt som påminde om livets sanna värden bara ännu en plåga.
Nu skulle han ner till parkeringshusets betalautomat, därefter ännu en gång kliva in i en hiss, en av alla dessa opålitliga påfund som i bästa fall skulle föra honom till det parkeringsplan där han ställt sin bil. Dessutom, han erinrade sej den kväljande lukten i parkeringshusets hiss, av allt att döma begagnades den också som pissoar. Plågad av andnöd skulle han vackla ut på översta planet, där han i solen, under bar himmel tvingats ställa sin bil, för att det när han parkerade i morse inte fanns några andra lediga platser.
Han visste mycket väl vad det innebar. Bilen var svart, en skinande blank ”SAAB 9000 xi”, med svart imiterad skinnklädsel. – ”Mycket tjusig”. Där skulle han sätta sej med sin redan starkt överhettade kropp. Han skulle börja koka, förmodligen led han redan av vätskebrist, trots hans konsumtion av en och annan flaska mineralvatten.
Där efter, i varv efter varv, skulle han cirkla ner till gatuplanet och ut i trafiken.
Han stod som om han skådat Hydrans ögon... Förstenad.
– Nej, nej, skrek han så det skallade mellan de rostfria fasaderna. Förvånad stod han en stund utan att företa sej något annat än att höra ekot av sin röst ätas upp av det ständigt malande bullret från farligt upphetsade medmänniskors tvångsmässiga rörelser, skenbart upptagna med någon oumbärlig viktighet.
När han hämtat sej från chocken av sitt plötsliga utbrott började han se sej omkring med frågande ögon. Helt uppenbart var han på fel plats, vid fel tid. Till råga på detta insåg han med ett sting av smärta i sitt hjärta, att han under alldeles för stor del av sitt liv strävat mot detta mål.
Den där obehagliga känslan av att någonting var helt fel trängde åter sej på. Han hade kämpat hela sitt liv för att bli helt fel person. Nu fick det vara nog.
Han upptäckte en papperskorg ett tiotal meter längre bort och befrielsens impuls grep honom. Helt resolut stegade han fram till denna utmärkta renlighetsinrättning och tryckte ned sin attachéväska bland det andra skräpet.
Ett lättnadens uttryck spreds i hans ansikte när han därefter med bestämda steg styrde sin färd bort från det parkeringshus där hans bil stod.
Efter ett hundratal meter stannade han vid en annan papperskorg och tryckte på liknande vis ned sin kavaj i den, därefter rörde han sej, som en vaken men mindre insiktsfull iakttagare skulle kunna utrycka det, "planlöst omkring".
Vad som egentligen hände inom denne man är det svårt att uttala sej om. Men med tilltagande klarhet såg han sej om bland de vimlande och av hettan plågade medmänniskorna. Aldrig hade han sett livet på detta vis. Först betraktade han det med nyfikenhet, men sedan, när hans medvetenhet ökade blev han mer och mer bedrövad. Hans steg blev därför alltmer dröjande, vilket stod i direkt proportion till den sorg som, ju mer han såg, växte i hans hjärta.
Med nyväckt medvetenhet, upplevde han, med mardrömslik skärpa, att livet, fjättrat av människans både synliga och osynliga murar, inte längre kunde kallas liv.
Av ren självbevarelsedrift sökte han en flyktväg bort från allt detta elände omkring honom och så småningom fick hans irrande färd en mer bestämd riktning. Tillsynes målmedvetet men omedveten om vart eller varför styrde han stegen förbi alla skutor utefter Strandvägens kaj, vidare över Djurgårdsbron med sitt spann av stål och huggen sten.
Ljuden från trafiken transformerades till dröjande minnen av tröstlöshetens hammarslag som bilade sten efter sten, staplade genom tiden till detta gigantiska tortyrredskap, staden han nu lämnade bakom sej.
– Vilken pina, tänkte han. Hur många värkande ryggar? Och allt detta i förblindad strävan bort från det egentliga livet, bara för att makten behöver synliga bevis för sin egen, men tärande förträfflighet.
Han var själv en del i detta maskineri, en som staplade sten, byggde vidare, planlöst, livlöst, funktionsorienterat fast han visste att det inte fungerade. Det viktigaste fattades, bygget var bara en maktens manifestation och till för att tjäna maktens syften, kom livet in där någonstans så var det bara på grund av en tillfällig eftergift och skulle nog snart sättas på plats.
Han klarade inte mer, stod inte ut med denna påträngande insikt och blev tvungen att slå händerna för öronen och springa ett stycke för att försöka bli fri från det förgångnas klagan som kröp fram ur varje vrå, sällade sej till nuets förtvivlan som bodde i hans hjärta och lyste ur ögonen på alla han mötte.
En och annan person konstaterade trött, när dom såg honom, att han, om han inte var tokig, förmodligen fått för mycket alkoholhaltig vätska i sej, redan så här dags på dagen, därefter försjönk dom i sina egna problem.
Väl över bron och en bit in under de stora trädens lummiga grönska, blev Bengt stående. Försiktigt tog han bort händerna från sina öron och kunde genom det nu något avlägsnare bullret faktiskt höra en fågel kvittra. Han log lite osäkert då han hörde deras kvitter och erinrade sej något från en svunnen tid.
Det var den träget bevattnade gräsmattans gröna färg, som fått något att röra sej i hans minnens djupare skikt. Plötsligt förstod han vad det var och gick fram till närmaste parkbänk, där han satte sej för att knyta upp sina skosnören, därefter tog han av sej skorna.
Fram och tillbaka, upp och ner, rörde han tårna medan han med vämjelse stirrade på sina strumpor som dolde hans fötter. Strumpornas lukt avslöjade vissa brister i hygienen och innan han bestämde sej för att ta av sej även dessa, såg han sej försiktigt om och fann att han var iakttagen. Det var ett par kanadagäss som tidigare med god aptit betat av gräsets gröna strån, men nu med misstänksamt sträckta halsar, undrade över denne tvåbenings förehavande.
Bengt bestämde sej för att inte ta någon notis om dessa fåglars närgångna och ogenerade intresse och drog resolut strumporna av sina bleka fötter som faktiskt vid närmare granskning var blekrosa. Det var något bekant med den färgen noterade han men kunde inte för ögonblicket erinra sej vad det var men när han böjde sej ner för att trycka ned strumporna i var sin sko och blev varse sin slipps förstod han vad det var.
Detta mannens gissel som likt en kompassnåls ständigt pekande mot norr, pekade mot jordens medelpunkt som om den oavlåtligt även ville dra kroppen ned mot gravens tystnad. – Inte roligt, sa han och beslöt sej för att vid ett senare tillfälle även göra sej av med även detta attribut.
Försiktigt reste han sej på sina bara fötter och betraktade sina skor som han prydligt placerat bredvid varandra framför parkbänken. Det kändes högtidligt och som ett betydligt större avgörande än att ha klämt ner attachéväskan i den där papperskorgen. För övrigt hade han inte en tanke på den i denna stund. Han hade långt mer viktiga saker att fundera över.
Som en konstnär tog han några steg tillbaka, betraktade skorna som så monumentalt stod där framför den gröna bänken med sina snirkliga gjutjärnsgavlar och nymålade bräder.
– Snyggt, sa han belåtet för sej själv.
När han med varliga steg tog sej till gräsmattan fick han en fanfar från gässens trumpetande näbbar.
Det var inte direkt bekvämt att gå barfota upptäckte han, vad han kunde minnas var det inte så när han var barn. Han fick en något staplande gång på gruset men framhärdade i sin föreställning att det var skönt att gå barfota. Hans fötter hade kommit ur sin skyddade verkstad och måste ta ansvar för sej själva, tämligen burdust, ibland smärtsamt. Bit för bit väcktes dom ur en mycket lång och djup dvala.
Från gräsyta till gräsyta förflyttade han sej, längre och längre ut på djurgården. Det fanns väll egentligen ingen plan i hans vandring, det var ett instinktens och självbevarelsedriftens outgrundliga beteende och var det något hans sinnen reagerade på så var det, det alltmer avtagande bullret och att luften med betydligt mycket mindre motstånd gick att andas.
Men det var inte förr än han sneddat över en parkering och i väntan på "grön gubbe" vid ett övergångsställe, i luftdraget från en passerande bil som han åter blivit varse sin fladdrande slipps. Han erinrade sej sitt tidigare fattade beslut att kränga den av sej, vilket han helt enkelt nu gjorde och knöt den kring trafiksignalens stolpe.
Nu kunde han verkligen andas. I stora djupa drag lät han luften fylla sina lungor och kände sej allt lättare, både till kropp och själ.
Mannen, nu utan den rosa slipsen, barfota och med uppknäppt skjorta, vandrade vidare över djurgårdens gröna gräsmarker. Stegen präglades visserligen av hans ömma fötters tvingande krav på försiktig framfart, men han anade något inom sej, mycket vagt ännu, men han ville kalla det lycka. Emellanåt satte han sej i skuggan under något lummigt träd, ibland la han sej till och med direkt på marken.
De andra flanörerna anade inte hans inres eruptioner. Ytligt sett såg det helt enkelt ut som om han njöt av sommardagen som "alla" andra, men att han just denna dag var i färd med att befria sej från en hämmande börda som han släpat med sej ända från barndomen, det vill säga hans invanda föreställning om vad hans liv egentligen skulle gå ut på, det ingen som såg. Visserligen hade hela denna process börjat omedvetet och utan beräkning, bara som en reaktion på överansträngning och en del andra ingredienser som livet rört ner i hans lilla gryta, så at säga i förbifarten, men ändå, nu hade det satts igång och det var utan återvändo.
Efter ytterligare någon timmes vandring, på nu ännu något ömmare fötter, närmade mannen, som alltså hette Bengt och var fyllda trettiosju år, Djurgårdsbrunns värdshus.
Denna dag skulle han kunna titulera sej, före detta styrelseledamot, om han hade tänkt så långt, vilket han inte gjorde. Dylika tankar hade visserligen berört hans medvetande vid något tillfälle, men han hade skjutit dom ifrån sej med bestämdhet, istället funderade han över om han kunde gå in på värdshuset och få sig någon förfriskning, vilket han kände ett mycket påtagligt behov av.
Vid närmare eftertanke konstaterade han dock lakoniskt att det nog skulle vara omöjligt i hans nuvarande tillstånd, föresten ville han inte ha med förfriskningar att skaffa, vad han ville ha var rent friskt, oparfymerat och kallt vatten, dessutom hade han inga pengar, var nu dom tagit vägen.
Trumpen vände han åter in mot den lummiga grönskan, trotts sin brännande törst och dom rent irriterande ömma fötterna. Plågad av båda, passerade han efter en evighet Thilska galleriet och ägnade en trött tanke åt människors olika och högst anstötligt skiftande livsvillkor.
Trekvart senare, på utmattningens gräns, närmade han sej Blockhusuddens servering. Omtöcknad staplade han in genom grindhålet och försökte likt en berusad att hålla stadig kurs mot serveringens entrédörr.
Berusad var också vad de få återstående gästerna tog honom för när de såg honom vackla in genom den öppna dörren.
Alldeles innanför öppningen stannade Bengt som inför en uppenbarelse av allra minst den heliga guds moder. Han bara stod där helt stilla och såg med ögon som med sitt vidöppna mörker blottade hela hans sårbara själ och med ett ansikte ogarderat som ett nyfött barns, som dessutom skulle ha fårats av hänförelsens tårar, om hans kropp haft det minsta överskott att slösa av den vätska som tårar produceras av.
Det var nu också denna omständighet som Bengts kropp gjorde hans medvetande uppmärksamt på, alltså hur läget egentligen var. – Du behöver tanka, uppmanade en inre röst honom mycket bestämt. Utan att protestera framförde han sitt budskap, viskande, knappt hörbart, till kvinnan som stod bakom disken, även hon med vidöppet seende ögon, skådande just hans själs torftiga mörker, törstande efter liv, liksom hans kropp törstade efter vatten.
– Vatten, vatten, var just de ord som nästan ljudlöst, lämnade hans torra läppar.
Ja, så tyst uttalade han orden att de endast kunde förstås med en god portion inlevelse, vilket kvinnan på andra sidan disken tursamt nog var utrustad med, men det tog en stund.
Efter en gungande evighet, när hela hans existens tycktes vackla mot en avgrund utan slut, gjorde kvinnan en talande gest mot ett bord vid ett fönster. Med samma logiska klarhet som i en dröm förstod han att han skulle sätta sej där. Han vacklade lydigt dit och sjönk ner på en stol.
Avlägset, ungefär som i samma dröm, hörde han henne spola i sina kranar. – Ja,,, kanske drömde han? Tanken slog ner som en blixt och plågade honom svårt genom att varje stund i denna drömda tid skulle föra honom närmare uppvaknandet och allt han åstadkommit denna dag skulle vara förgäves. Kanske skulle han inte ens komma ihåg något av allt han upplevt då han vaknade. Det skulle gå honom förlorat liksom det vatten som drömmen nu förde allt närmare hans törstande strupe, liksom den kvinna han för första gången i sitt liv helt oreflekterat vågat öppna sin själ för.
|
|
