|
Kommentarer
Myggdalion sprang allt vad hon orkade, det gnistrade om kjolen och hon slog mot gnistorna med handen i flykten. Andetagen sved som eld, tårar steg i hennes ögon, fot framför fot, snabbare och snabbare.
-Jag måste hinna fram, kved hon förtvivlat... Hon såg kentaurernas skepnader inne bland träden, hon såg flera av dem kasta sig efter henne i flygande språng. Hårmanar som svävade över glödgade ögon, hovarnas dunkande, röster som skrek. Kjolen slog ut i lågor, bländade Myggdalion så att hon inte såg var hon sprang. Hon höjde armarna för ansiktet, tårarna rann i strida strömmar. Foten kändes som om den bröts tvärt av jäms med ankeln. Det högra benet vek sig obarmhärtigt och hon föll... Föll och föll i ett svart töcken där varsamma armar tycktes fånga upp henne, hejda ett brådstörtat möte med marken. Varma, vänliga händer och armar som släckte elden i kjolen, som varsamt undersökte hennes lemmar. Som försiktigt lade ned henne i den mjuka stjärnmossan. Som fuktade hennes varma anlete med pärlande klart, kallt vatten. Röster...röster... som hon efter ett tag kunde urskilja: -Fort, vi måste föra henne till Korpen, sa Dimitria bestämt och reste sig. Myggdalion öppnade försiktigt ögonen och såg alla kentaurerna omkring sig. /// Hemlig_ Visa artikel
Elisabeth Margareta Olavsdotter frågade honom vad han kallas
Dom kalar mej Korpen sa han sakta,men de va i ett annat liv tycks det Jag va inte en av guds bästa barn precis Korpen blir bra sa hon du kan kalla mej Neta om du vill Jag hamnade här en gång för att mina föräldrar hade gett sej till byn o lämnat mej ensam hemma Det va ju inget farligt som kunde hända ,men DET kom just den dagen o gjorde onämnbara saker med mej så jag kunde inte stanna i den matriella världen längre det va alldeles för hemskt Mina föräldrar är sedan länge borta bland molnen men jag kan inte ta mej dit o jag behöver din hjälp,jag tror att du har förstått det Men vi måste akta oss för DET styrkan har vuxit hos DET under dessa år o jag hoppas att du med verktyget o din bakgrund klarar av din uppgift Se där jag skymtar Myggdalion men vad är det som kommer bakom henne /// oldwolfie_ Visa artikel
Dimitria gjorde ett tecken o var o en i det långa ledet av kentaurer löft sina bågar mot skyn
alla mumlade en besvärjelse o så sköt dom mot flammorna som åter blev små gnistor gnistorna föll mot marken o rullade in under mossor o stenar Gnistorna hade en gemensam tanke Herkana nu tar allt längre tid , vi måste mobilisera oss igen Kentaurerna tog vår kraft var o en av gnistorna måste på något sätt Förena sej igen till det stora onda stycke eld de va menade att vara Myggdalion såg skenet lägga sej tom tomtebloss i skogen o hon skyndade på lätta fötter mot Skogsliden en gnista lyckades fastna i hennes kjortel Herkana vi följer henne gick tanken genom alla skogens mossor o stenar tycktes glimma som av mareld men det var ett sjukt ljus kentaurerna hade sina bågar redo om något mer skulle inträffa Myggdalion såg nu Skogsliden genom trädstammarna o sprang allt fortare Verktyget pulserade i hennes famn det vred sej o kännndes tungt som bly ju närmare hon kom /// oldwolfie_ Visa artikel
På himlen som var kolsvart kunde de se eldsflammor komma emot dem i en rasande fart, de var inte vad man kunde tänka sig i färg orange o gult utan de här skimrade i regnbågens färger men ändå var det något hotande över dem. Det var tusentals flammor och ju närmare de kom så förenade de sig och flammorna blev större och större. Demitria såg med fasa. De hade kommit tillbaka. Sista han mötte fasans väktare Gadonger, var för flera hundra år sedan och då hade ödelagt allt i sin väg. Även Myggdalion såg upp på himmelen, där hon stod gömd bakom det stora klippblocket. En stor tår föll ner för hennes kinder. Hon visste inte varför men hon kom ihåg ängelens varningar och hon tryckte stenen hårdare mot sin kropp. Plötsligt började marken skälva...
/// Annika_ Visa artikel
Skymning kom smygande, långa skuggor i den tystnande skogen. Fågelsången avtog, knak och knäppningar upphörde. Vattnet i tjärnen stillade sig och anlade en spegelblank yta, röda näckrosor slumrade i standkanten. En fisk slog, runda ringar i all evighet...
De hade lagt sig vid tjärnens kant i den mjuka mossan, samlade runt ledaren. Klippte med öronen, vände blicken mot minsta ljud, spanade in den tätnande natten. De rusade upp när ett brusande, stormande oväsen plötsligt hörts från Silverfallet. Ett överjordiskt ljus hade strålat från platsen, ökat och försvagats i styrka, för att slutligen försvinna helt. - Myggdalion har fullgjort sitt uppdag, sade ledaren, välsignad var hon. - Var redo med koger och båge! beordrade en blond vacker kentaur vid namn Dimitria. Alla fattade en pil och placerade i skjutläge. På ledarens order spred de snabbt och ljudlöst ut sig bland träden som kantade stigen till Skogsliden. - Se upp, skrek ledaren, de kommer uppifrån! /// Hemlig_ Visa artikel
Vägen tillbaks ut ur berget gick inte helt smärtfritt. Facklan hade för länge sedan slocknat och hon snubblade och skrapade upp ett stort djupt sår på ena knät.
Hon haltade vidare mot utgången vid Silverfallen. Det magiska ”verktyget” höll hon krampaktigt i famnen. Vad som än skulle hända på vägen till Skogsliden skulle hon försvara detta byte med hela sitt liv. Detta var hennes uppdrag. Väl framme vid Skogsliden var det dags för henne att lämna över bördan och sedan själv dra sig tillbaks. Hennes del i denna historia var över. Precis som hon såg ljuset på mynningen av grottan stannade hon till. Det äggformade ”verktyget” ändrade temperatur. Färgerna på ägget skiftade i alla regnbågens färger och ägget blev iskallt. Hon var tvungen att lägga ifrån sig verktyget på marken. Fingrarna blev alldeles röda och bortdomnade av kylan. Myggdalion satt på huk framför ägget och studerade ägget. Hon upptäckte att den kraftig tjock dimma hade fyllt gången och det ända hon såg var det glödande ägget. Hon grep tag med sin hand runt sin magiska amulett. Myggdalion hörde en röst. Svagt svagt som långt borta i fjärran. Hon tittade upp och såg en vacker kvinna med fantastiskt snövita vingar. Myggdalion drog efter andan. Aldrig hade hon sett något liknande. Kvinnan talade till henne med sin spröda mjuka röst. Men det ända Myggdalion kunde höra var enstaka ord då ängelns röst förvann i allt oväsen som uppkommit runt omkring dom. Ett brus som tilltog i styrka. Förmodligen från vattenfallet tänkte Myggdalion. Kvinnans sammetsröda läppar rörde sig. Ängeln såg uppmanande mot Myggdalion. Jag kan inte höra vad du säger, sa Myggdalion förtvivlat. Det hade börjat blåsa. Hon kunde se frustrationen från ängeln och förstod att det var något mycket viktigt hon hade att berätta för henne. Men dom ända orden hon kund uppfatta var:VAR PÅ DIN VAKT ; LÄMNA INTE DEN MAGISKA STENEN TILL……DET ÄR EN FÄLLA……? Sen blev det helt tyst. Allt blev stilla. Dimman tynade bort. Myggdalion tog försiktigt upp den äggformade magiska stenen. Den var varm! På lätta ben sprang hon snabbt fram mot grottmynningen och drog en lättnadens suck när hon väl var framme och ute i ljuset igen. Men det hade redan börjat skymma och nu var det bråttom. Påvägen till Skogsliden tänkte Myggdalion mycket på vad det var för viktigt budskap ängeln ville ge henne… /// Jen_ Visa artikel
DET hasade sej efter o såg henne komma förbi "ställena" som va farliga utan att ens märka dom
men nu stannade hon o vädrade med sin söta lilla nos Ja DET kände också att andra ville vara med o stoppa Myggdalion men DET ville ha henne för sej självt så DET smög sakta fram till den stinkande lilla vaktdraken som legat där så länge o vaktat att den mist det lilla förstånd den hade,,DET lurade den lilla draken att följa efter sej genom att lägga en förtrollning vid dess nos. Myggdalion sniffade o doften va borta o så såg hon plötsligt den lilla eldflugan igen den satt på grottans golv o lyste ,Hon böjde sej ner o såg VERKTYGET nedsmetat med drakexkrementer sen urminnes tider men hon petade i sörjan o fick fram det borstade bort de värsta o höll den ovala massan i sin hand VERKTYGET va stort som ett ägg men varmt o skiftande i färgen men när hon stod o höll det så började ett svagt ljus flyta ut från det o rann som en pil o hon följde den nu gällde det att ta sej ut o till Skogsliden utan missöden tiden va knapp DET stod o såg henne gå o släppte sedan loss den stackars stinkande draken som krälade tillbaks till sin plats ovanpå sina exkrementer utan att förstå vad som hänt,la den sej ner o fortsatte sitt tröstlösa vaktande /// oldwolfie_ Visa artikel
Hon visste att hon måste fortsätta, Hon stod stilla några minuter. Om halsen hade hon en amulett som hon hade fått av en gammal medicinkvinna, en liten hjortskinnspåse. I den hade hon en vargtand, ett fågelben och en liten kristall. Hon tog tag i amuletten vände sig åt alla vädersträck och bad till de högre makterna att vägleda henne. En vindil puttade nästa omkull henne och när hon öppnade ögonen så såg hon framför sig en eldsfluga, Tecknet hon följde ljuset. Hon trevade djupare in i en av gångarna, den började smalna av och hon kunde känna väggarna som var våta av alger. Hon koncentrerade sig att hålla sig för att inte halka. Plötsligt försvann det lilla ljuset och hon började ana onåd. En svagt illa luktanke stank slog emot henne och hon kunde känna närhet av något eller någon........
/// Annika_ Visa artikel
nej nu måste hon ta sej i kragen o minnas hur det va
hon stannade mitt ibland spindlarna o sa HÖGT ni finns inte glöm inte det ni finns bara som fantasifoster o jag ÄR inte rädd för er så fortsatte hon framåt med facklan i handen för den fanns faktiskt, o de va ju lite skrämmande för då hade någon varit här förr o kan komma tillbaks närsomhelst Hon tyckte inte om känslan som följde henne likt ett ont väsen som högg i hennes rygg ,hon tyckte sej känna stick av knivar ,men ännu hade hon sin fulla styrka så hon fortsatte mot mitten med ljudet av släpande våta steg bakom sej nådde hon mitten då slocknade facklan mörkret o kylan o stegen bakom henne kom närmare alldeles för nära /// oldwolfie_ Visa artikel
Hon gick sakta frammåt in i gottöppningen. Hon höll sig längs väggen och trevade sig fram i mörkret. Plötsligt kännde hon något som känndes som en fackla på grottväggen. Jo, det var en fackla. Hon tog fram tändstålet som var en av dom saker hon alltid hade med sig. Snabbt fick hon fyr på facklan och lyfte ned den från väggen. I det svaga skenet från facklan kunde hon se hur gången slingrade sig djupare in i berget. Hon tog mod till sig och fortsatte frammåt. När hon kommit en bit in i gången delade den sig. Utan att tveka följde hon sin instinkt och vek av till vänster. Plötsligt hörde hon ett skarpande nästan knastrande ljud. Hon såg sig omkring och upptäckte att hela golvet hon gick på var fullt av skelett. Samtidigt som hon drog efter andan i rena förskräckelsen upptäckte hon att bland alla dessa skelett kryllade det av giftspindlar och dom öka i antal. Hon började förtvivlat springa allt djupare in i berget. Var detta verket av något ont som ville henne illa. Som inte ville att hon skulle nå bergets mitt….
/// Anonymous Visa artikel
Det var kallt och fuktigt i grottmynningen. Det droppade och rann vatten längs grottans tak och väggar. Myggdalion kände sig frusen och trött. Armar och ben värkte. Den sista biten in i grottan hade tagit på krafterna. Hon hade verkligen fått anstränga sig då vattnet plötsligt stigit med en enorm hastighet och hon hade fått kämpa för sitt liv. Nu stod hon där och kikade in grottan som såg ut som ett enda stort svart gapande hål. Grottan mynnade ut på andra sidan berget. Men vägen dit var väldigt lång då gångarna var många och förvillande, trånga och smala. Kanske var vägen till andra sidan oframkomlig pga rasmassor. Men dit Myggdalion skulle var kärnan av berget. Mer än så visste hon inte. Hon kunde bara förlita sig till vad historien kunde berätta och använda alla sina sinnen för att finna det hon söker. Hon log för sig själv. Tur att jag har kraften med mig. Den kan behövas på denna vandring… Hon visste att det fanns dom som ville henne illa. Men vilka dom var hade hon aldrig fått veta..
/// Jen_ Visa artikel
Det gömde sig högt upp i ett enormt silverpilträd som stod alldeles innan Silverfallen.
Det hade väntat ett tag, men nu kom hon, Myggdalion lika skön som alltid, ÅHh va han hatade att hon va oåtkomlig för honom. Ett illmarigt leende spred sig på hans trådsmala läppar, han kunde i alla fall göra livet lite besvärligare för henne. Han började mumla på en ramsa, manade på bäcken med sina inre krafter, slängde upp aska från tio elektriska ålar i luften som ett offer till vattnets andar. Vattnet steg snabbt och började piska runt Myggdalions fötter, snabbare o snabbare mumlade han fram ramsan och han såg hur hon nästan drogs ned i vattnet men klarades sig i sista sekunden. När han såg att hon tog sin in genom vattnefallet gav han upp,,, för den hör gången,,, Det smög sig försiktigt ned för stammen, ner i vattnet och ålade sig efter Myggdalion in i grottan... /// Bjesy_ Visa artikel
Myggdalion hoppade graciöst och lätt från sten till sten motströms i bäcken. Snart skulle hon vara framme vid Silverfallen. Myggdalion var en vacker ung kvinna med sitt rufsiga, busiga hår. Hennes speciella säregna drag gjorde henne spännande. Hennes ögon glittrade till i solen. Dom var stora och vem som helst skulle kunna bli förtrollad av skönheten i dom. Myggdalion stannade till och hämtade andan. Bara en bit till, runt kröken. Där skulle den stora utmaningen finnas. I Silverfallen. Hon fortsatte sin väg mot vattenfallet och märkte att bäckens form ändrats. Den hade blivit bredare och vattnets styrka hade ökat markant. Vattnet var agresivare och forsade fram. Det började bli svårare och svårare att få fäste på dom blöta hala stenarna. Vissa stenar var som stora klippblock och hon fick klättra och hålla för att inte tappa taget när vattnet strömmade fram och slog upp på klipporna. Äntligen skymtade hon Silverfallen. Magnifika vattenfall vars gardin av vatten dolde underjordiska grottor och gångar. Där finns det något viktigt som hennes medhjälpare och budbärare behöver. Men det skulle inte bli lätt. Hon skulle inte vara ensam om att vistas i grottorna..dom var bebodda med otäcka varelser som skulle göra allt i sin makt för att behålla grottans hemlighet. Myggdalion var vid det här laget genomvåt. Nu var hon framme vid Silverfallens fot. Med änns kännde hon sig lite rädd. Hon rös till och tog sin in genom det fallande vattnet in mot grottorna…
/// Jen_ Visa artikel
I kvällningen kände de doften från tjärnen där kvinnorna som tänkt plocka svamp funnit honom. Ledaren saktade in stegen och tassade ljudlöst fram till platsen där han legat. Han föll på knä och böjde huvudet över händerna som i bön. Resten av gruppen hade slutit upp runt ledaren, deras ögon glödd rött i mörkret. Någon stötte till ledararen och han slog ilsket ett par gånger med svansen. I ett huj var han på benen, stampade irriterat med framhovarna och vände sig mot följeslagarna. - Vi är framme nu, när klockan passerat midnatt ska vi ta oss ner till gården.
/// Hemlig_ Visa artikel
Han kom svävande till Skogsliden,tänk vad vackert allt va då han såg genom sin själs ögon allt hade klarare färger o doftade ljuvligt .
Hon satt där på trappen Elisabeth Margareta Olavsdotter 12 år gammal för alltid men vacker som en huldra med sitt mörka svallande hår o sina gråblå ögon Det tog tid sa hon med sin alvlknande röst,vad höll dej borta? Ja sa han det tog tid ,jag ville inte att min kropp skulle bli liggande där ensam ,o byborna som va där verkade inte bry sej,men svampplockarna från stan såg till att den kom iväg.Men nu är jag här.Myggdalion har hon visat sej? Nej Myggdalion är borta vid Silverfallen,där finns något vi behöver,måtte hon bara hinna /// oldwolfie_ Visa artikel
Gruppen som färdats i dagar och nätter, så ljudlöst och obemärkt hade kännt onskans styrka öka i takt med att dom kom närmare och närmare byn. Nu var det bara en dagstapp kvar sedan skulle dom vara framm..
/// Jen_ Visa artikel
dom båda kvinnorna gick fram till honom o kände på honom jo det fanns liv ,men ack så stilla han va men han såg ändå fridfull ut,de va bäst att handla snabbt
den ena kvinnan ringde på mobilen o den andra lindade sin sjal runt honom så gott det gick kanske kunde han få lite värme av den byborna såg ambulanshelikoptern landa i skogen ,nog såg det ut som om de va vid tjärnen jo så då levde han ännu kanske kvinnorna som ringt gick uppskakade tillbaka till sin bil o åkte hem till den stora staden dom undrade hur det skulle gå för mannen men han skulle köras till lassarettet o dom fick gärna ringa o höra hur det gick Han såg sin kropp nu omhändertagen av proffs , BRA då kunde han ge sej iväg på sin uppgift .först gällde det att hitta Myggdalion hon skulle kunna ge honom de rätta verktygen,han flöt bort mot Skogsliden för det va ju där hon fanns det va så tydligt /// oldwolfie_ Visa artikel
Det finns gott om svamp i år sa kvinnan till sin väninna. Dom gick sakta och tittade sig omsorgsfullt omkring sig för att inte missa någon av dom vackra gulhattade svamparna. Plötsligt ger ena kvinnan ifrån sig ett skri som skar genom märg och ben. Kvinnorna stod som förstenade och tittade på den livlösa kroppen som låg intill en förädiska tjärnen. Är han död, sa en av kvinnorna...
/// ?!?! ;0) Visa artikel
På andra sidan tjärnen i skuggan av en gammal gran.
Det hade iaktagit honom alt sedan han hade komit till trakten, det längtade efter lite händelser i sitt långtråkiga, tusenåriga liv. Skulle det hända ngt så fick han se till att det gjorde det själv, så som han hade gjort dagen innan, vid bondgården. De va ett trevligt litet tidsfördriv, släcka livet på en jungfru ngn gng ibland så att folket i trakten inte glömde bort honm. Ja jungfru o jungfru, hon va ingen jungfru när han va klar med henne - tänkta han o smålog. Så va det äntligen dags, inte nu, men snart. /// Bjesy_ Visa artikel
WoooW så här va de ju ett nytt cosmos i microcosmos fanns all det du vill
o de va här han skulle göra det som va hans gärning han såg åter tillbaka mot sin gamla kropp den såg ganska bra ut men den nya skepnaden han fått va SÅ mycket bättre dom kan stå där i sin jävla lanthandel o undra om JAG ska klara det klart somfan att jag JAG ska slå krafterna jag har ju SETT LJUSET byborna stod o tittade på kroppen som låg där precis vid tjärnens början dom trodde att nu e hoppet ute men alla de andra som rörde sej omkring med aurans färger dom fnittrade o fnattrade o tycke dom spelat de jordiska ett spratt nu ska dom väl ge sej /// oldwolfie_ Visa artikel |
Novellen har funnits sedan 2001, ett forum för litteratur, noveller,
lyrik, dikter, funderingar och allmänt prat om nyss nämnda ämnen.
lyrik, dikter, funderingar och allmänt prat om nyss nämnda ämnen.
