| |
|
1947 - En rymmare...
Tiden är någonstans mellan 1947 och 1948.
Solen står högt på himlen över gården på Lundagatan 25.
Gnisslet från en envist trampad trehjuling ekade mellan husväggarna. En liten grabb svängde runt där inne mellan piskställningen, sopptunnsskjulets nätförsedda dörr och en drygt två meter hög mur som begränsade hans värld till en för hans mor någorlunda överblickbar del av gården. Hon stod i köket och kokade tvätt eller ammade hans lilla syster och ljudet från sonens gnisslande aktiviteter hade en lugnande inverkan på henne då det strömmade in genom det immiga köksfönstret i samma mån som tvättgrytans ångor strömmade ut.
Källardörren stod öppen och trappen försvann nedåt i mörkret. Pojken stannade upp vid den öppna dörren emellanåt, lyssnade - det kom mystiska ljud ur mörkret där nere, och långt var det till de nakna glödlamporna som gav detta skrämmande mörker oansenliga små öar av dunkelt ljus. Man kan undra vad det var som lockade pojken – om det var att det var förbjudet, eller bara spänningen i det okända fördolda – faran som killade längs ryggraden och gjorde skinnet knottrigt. Vad kunde uppenbaras ur sågspånsdammet som efter år av möda med halvslöa sågar blandats i gångarnas jordgolv? Dessa vindlande gångar vars väggar bestod an förrådens plankväggar och kalla knotiga grundmurar av sten, ett obestämbart tak.
Jordgolven bestod delvis också av kox- och koldamm som virvlade upp i luften om man rörde sej för fort eller som pojken försökt sej på ibland - att rita fåror eller göra små vägar för någon liten träbitsbil. Det gjorde näsborrarna svarta och kläderna till något som hans mamma ansåg inte gick att använda.
Pojken visste att det var spisved och bränsle till kakelugnarna som sågades där nere i avgrundens kyla. Var det hans far som uppslukats av mörkret vågade pojken sej ner, men annars ville han nu mera inte, men ljuden som nu fångade pojkens intresse var hjärtskärande och lät som plågade stakars källarråttor eller jordmaskar som kommit ur sina gångar och inte hittade tillbaka – nu fick dom ligga där gråtande och torka utan att någon vågade hjälpa dom. Den som var där nere var ju bara en vuxen som bara gick rakt fram och aldrig förstod någonting. Pojken hade försökt en gång, men fick inte låna lampan och hittade varken maskar eller råttor. Däremot fick han jättemycket skäll för att ha skrämt slag på en gubbe som stod långt inne i en gång ”helt fredligt” som han sa, och drog ut spik ur skålvedsplankor som sedan skulle sågas – efter den betan fick dom där maskarna försöka hjälpa varandra eller kanske bli mat åt råttorna – dom hade inte så mycket annat att äta så det kanske var bra för dom.
Den lilla pojken var jag och det var snart sommar – gården var varm, men det fläktade lite att cykla i så hög fart som en trehjuling tillät. I husen på andra sidan muren bodde det snälla tanter. Muren, som i likhet med de flesta av söders innergårdar på den tiden delade dessa i mindre och inte fullt så allmänna arealer skulle hindra folk från de andra fastigheterna att kasta sina soppor i vår sopptunna - eller att ”dom andra” kom in och stal tvätt eller cyklar, men de snälla tanterna hindrades också...
Murar hindrar dock inte snälla tanter så lätt för dom kommer på bra saker om dom vill, och det ville dom. Dom ville ge mej karameller och nötter för dom fastnade i deras löständer och det tyckte dom inte om.
Jag hörde deras rop när dom stod i sina fönster och ville ge mej nått - Hallååååå! Och då jag såg upp kastade dom små hårt hopvirade påsar med sånt som en liten pojke tycker om.
I en vid båge for påsen genom luften och slog ned på gårdens kullerstenar. Ibland gick de små paketen sönder nötter och godis for ut över gården. Jag lastade det på flaket till min trehjuling sedan lämnade jag nästan allt till min mamma som förvarade det i en burk i hörnet ovanför spisen och portionerade det till mej då hon tyckte att det var lämpligt, eller om hon åt upp lite själv också - men det fick hon.
Gårdens ganska ojämna kullerstenar var inte lika roliga att cykla på som trottoarerna ute på gatan. Många gånger lyckades jag lirka mej ut genom den tunga porten som jag inte orkade få upp själv – det var vanligen bara att stå innanför och vänta tills en ”stor” kom och öppnade, och utan att ana olämpligheten i att en treåring släpps ut vind för våg i den stora, men för mej betydligt mer spännande staden än den sedan länge alltför välkända gården som faktiskt var rätt enahanda – gottpåsarna till trots.
När jag nu sitter och tänker på tanterna och gottpåsarna och den gnisslande trehjulingen så ringer en liten klocka – dom var nog inte så dumma dom där tanterna, dom visste nog vad dom gjorde...
Väl ute på gatan var det i första hand Skinnarviksbergen som lockade. Där fanns träden och gräset, där fanns utsikten ner mot Riddarfjärden. Där fanns också det hemliga stället – en soffa som det inte gick någon stig till och som ibland äldre pojkar och flickor brukade sitta och pussas på. Flickorna gullade sej lite och tyckte det var så trevligt att jag kom, men pojkarna gav gärna en ett- ett tvåöring så att jag kunde gå till mjölkaffären och köpa ”en kola eller nått”. Jag anade att dom ville bli av med mej, men det gjorde inget för det var inte så långt till mjölkaffären eller ”magasinet” som den kallades.
Men mina små utflykter stannade inte där, jag vet att jag blev hittad flera gånger nere på Södermälarstrand där jag språkade med sjömännen på sandskutorna eller lekte i sandhögarna som låg efter lossningen från båtarna på kajen. En stor pojke – nästan vuxen – hade specialiserat sej på att hitta mej där – han hette ”Tordan”. Polisen hittade mej några gånger också, men efter ett par gånger då dom kört hem mej i radiobil skickade dom ut en gående konstapel att ledsaga mej hem – någon hade kommit på idén att jag rymde för att få åka polisbil, vilket inte alls var sant. Jag rymde för att det var så tråkigt på gården och att det fanns så mycket mer spännande på ”inte gården”.
En gång offrade jag min trehjuling till vattnet. Det var alldeles akter om en skuta som kommit med sten från Öland. Plums! så var den borta och kom aldrig mer igen... Efter det äventyret var jag lite mer försiktig att gå nära kajkanten. Min mamma skulle en gång hålla min hand så att jag skulle kunna gå väldigt nära kanten, men jag tordes inte.
En gång kom ett Luciatåg alldeles utanför fönstret. Det var väldigt fint, men på slutet kom Judas som var väldigt ful och hade gjort något mot betalning som man inte fick göra – det var väldigt fult, men jag viste inte vad det var. En liten säck med pengar fick han skramla med resten av livet, men lycklig blev han aldrig. Jag tyckte synd om honom, men var också rädd för han var så väldigt ful.
En gång fick jag scharlakansfeber och skulle få åka till sjukhus. Skorna putsades och jag kläddes tills jag var tillräckligt presentabel för att bli hämtad av en ambulans. Ambulansen hade säkert viktigare saker att bestyra så det tog tid för den att komma. Under den tiden vankade jag aningen oroligt runt i tamburen och köket – visste ju inte vad som skulle hända.
Men i min nöd fick jag syn på en tub som låg på köksbänken. – Majonnäs, tänkte jag och greppade tuben. Kanske viste dom inte vad majonnäs var för något på sjukhuset så jag anade att det var bäst att förse sej. Locket av tuben och tuben i mun, sedan var det bara att klämma. Mmmm,,, xxxxffrrsssttputt, fy Hunan! Det var den värsta majonnäschock jag någonsin fått. Inte ens den mest skurna och i kylskåpets innersta vrå glömda majonnäs jag senare har stött på har varit av den kaliber som denna – SKOKRÄM!!!
Min vanligen tålmodiga och förstående mor tyckte att jag gott kunde ha det för att jag olovandes tagit direkt ur tuben vilket hon absolut inte tyckte om. Men hon frågade lite försynt ambulanspersonalen om det kunde vara farligt med skokrämen, men då jag inte fått i mej så mycket och ingenting svalt så var det nog inte det fastslog de smått roade ambulansförarna som skrattade gott åt min svarta tunga.
Väl inne på epidemisjukhuset där man förvarade scharlakansfeber på den tiden fick jag ett rum tillsammans med en flicka som råkat få samma sak. Det var visst många små barn som fått det visade det sej – tillslut bestämde dom att man lika bra kunde stanna hemma. Då fick en sjuksyster komma hem med penicillinet. Det var läskigt med de dagliga stora sprutorna och temptagningen, men osten var god. Den sparade jag och la på elementet som var varmt så osten smälte och rann nedför elementspjälorna - då blev den som godast, men så fick jag inte göra fastslog systrarna och så fort dom kände lukten av smällt ost gick dom bort och spanade på mitt element.
Nere i sjukhuskulverten fanns det troll, man kunde se deras röda ögon om man vågade smyga iväg från sjuksalen bortåt korridoren där det fanns en källardörr. Jag och flickan brukade göra det i bland – det var faktiskt jätteläskigt – man blev knottrig på hela kroppen, men sedan var vi väldigt stolta för att vi varit så modiga.
En natt kunde jag inte sova, flickan hade blivit frisk och åkt hem – jag började nog också bli bra så jag var nog inte så sjuk heller egentligen, men det var något som störde mitt lugn. Jag låg där och lyssnade. Tänkte på gråten jag hört för några nätter sedan - någonstans i mörkret utanför fönstret hade det varit ett ensamt och ledset barn.
Jag hade kallat på syster som kommit och lyssnat men inte hört något och sedan gått sin väg. Nu låg jag och undrade hur det gått med barnet som varit så ledsen och ensam där ute i mörkret – kanske hade den varit vilsen och inte hittat hem, och det visste jag av egen erfarenhet inte var så roligt precis
I sukhustakets kritade yta kunde vad som helst ses om man ville, men nu var det något annat som påkallade min uppmärksamhet – gardinen! Den rörde sej – jag såg det så tydligt som vilken rörelse som helst, och det var inte utan att jag blev lite skärrad. Jag satte mej upp i sängen och bara stirrade. Mitt på var det en springa mellan två gardiner och plötsligt fläktes en flik av den ena gardinen åt sidan av en ganska liten häxa. Att det inte var en snäll häxa det såg jag med det samma. Hon bara stod och glodde – sa ingenting bara stirrade stint på mej.
Vad kunde jag bli annat än rädd? Men jag har undrat vad som kunde ha hänt om jag tilltalat henne eller hon hade sagt något till mej. Som det nu var sträckte jag mej bakåt till knappen som kallade på syster. Jag vågade inte röra mej mer än så utan satt där jag satt och stirrade tillbaka på häxan. Vi hade båda hört klockan ringa långt borta i korridoren och hörde nu efter en halv evighet stegen när sjuksystern närmade sej min dörr. I samma ögonblick som hon öppnade försvann häxan. Hon bara släppte gardinen och stod tyst och gömd därbakom.
Jag berättade för systern vad som hänt och att häxan var kvar för jag hade inte sett att hon tagit vägen någonstans.
Systern såg väldigt orolig ut efter min berättelse och närmade sej gardinen mycket försiktigt. Hon vågade inte gå enda fram för hon var också rädd för häxor. Hon sträckte sej långt efter gardinens nedre hörn och lyfte försiktigt – ingenting. Hon blev lite modigare och tog tag i den andra gardinen och lyfte upp den med - ingenting där heller...
Triumferande sa hon att det inte finns några häxor samtidigt som hon såg påtagligt lättad ut. Ja det var ju skönt för henne at kunna konstatera det, men jag kände mej lurad och besviken.
Kanske ska man inte lita på häxor, men tänk om hon varit schyst och förklarat vad hon ville, Fast hon var kanske bara en sån där som ville skrämma barn – vad vet jag...
En gång fick min mamma och pappa komma och hälsa på. Dom fick gå på långa stegar för att komma upp till mitt fönster. Därutanför fick dom stå och vinka en stund och försöka skrika något genom glaset. Dom visade mej en röd racerbil som var jättefin. Den skulle jag få när jag kom hem för inga barn fick ta med sej sina leksaker från sjukhuset för att det kunde vara smitta i dom som dom skulle ge till fattigare barn som redan hade det svårt. Jag förstod inte dedär – och undrade om det inte räckte med det, fast det var ju inte så tokigt på sjukhuset så det var nog bra att de fattiga barnen fick komma dit ett tag. Kanske skulle dom hitta min sista ost som jag glömde dagen då mina föräldrar kom och hämtade mej och det var ju bra för om systrarna hittade mjuka och lite fränt doftande feta smörjan skulle dom bara slänga bort den.
En dag skulle jag till barberaren som fans alldeles runt hörnet på Ringvägen. Jag ville inte och protesterade i högan sky. Så småningom gick jag motvilligt med på besöket antagligen efter att ha blivit lovad att det bara var lite putsning som var av nöden – förmodligen även någon annan favör också som jag nu har glömt, men antagligen fick äta upp blandad med min förtvivlans tårar. Jag kunde inte se mej själv i spegeln utan att känna sveket och oförrätten som drabbat min person.
Den där barberaren kunde inte klippa barn. Jag såg ut som om jag fått ett tak på huvudet. Det var platt upptill och slutade med en skarp kant strax ovanför öronen som gick runt hela huvudet. Antar att det var en så kallad ”pottklippning” fast på fri hand och på fel person. Morsan blev i alla fall tillfredsställd och tyckte att jag såg städad ut – men jag vägrade att visa mej utan mössa.
Då mormor kom och hälsade på tyckte hon synd om mej och då kändes det lite bättre. Sedan fick jag följa med henne hem och vara där över natten om jag lovade att vara snäll och sköta mej – och det lovade jag, men så här i minnets ljus vet jag att jag inte alltid kunde hålla det löftet, men mormor skvallrade inte så ofta.
|
|
