Romantik på fabrik

 Återigen hoppade min gråbruna,underbara katt upp i min famn. Där lade hon

sig till rätta och började spinna högt. Pyssel,som jag hade döpt henne till hade

hunnit bli tretton år.

Skinka var det bästa hon visste,så när hon såg min smörgås på bordet ställde

hon sig på bakbenen och försökte att peta ner skinkan. Jag hann precis få undan

den.

Med mina arton år på fabriken så började jag att bli less. Jag hade jobbat där

och trivts i alla år tills nu.

Jag krängde på mig min tjocka och färgglada vinterjacka. Den hade naturligtvis

blivit lite för liten. Jag hade väl tröstätit för att jag var ensam fortfarande vid 40.

Väl framkommen till jobbet såg jag dom annorlunda fönstren som fanns där.

Dom var väldigt avlånga och ganska fula. Hemska var också gardinerna som

hängde där. En gammal dam hade roat sig med att sy dom. Det var alla möjliga

färger,rutigt,blommigt,med blommor och stjärnor.

Mina arbetskompisar var väldigt olika varandra. Vi satt sju stycken runt ett bord

och monterade små saker. Det var verkligen en prövning för händerna,man fick

ganska ont efter ett tag.

Den äldsta av oss-en gråhårig man-satt nästan alltid tyst. Han hade olika slipsar

varje dag. Han gillade också att stampa med fötterna när något arbete var klart.

En ung tjej med långt hår i knut,satt alltid och sjöng. Tyvärr var det inga låtar

jag gillade men jag stod ut. Hon jobbade bara två timmar per dag. Dom andra

runt bordet utmärkte sig inte alls.

Däremot fanns det flera människor i hiset- det var bl.a truckförare. Det var mest

killar i min egen ålder. Ibland tutade dom och vinkade,men jag tittade inte så

mycket åt deras håll.

Ibland funderade jag själv på att ta truckkort,man kunde kanske söka ett annat

jobb.

Jag gick iväg ut för att sträcka på mig,vila händerna och få luft. Det dumma var

att jag inte riktigt såg mig för,utan ramlade framåt och slog i knäna och

armarna. Som en prins på en häst kom en av grabbarna och agerade som

en hjälte. Han frågade hur det gick och jag grät lite. Jag hade slagit i asfalten

så hårt att jag knappt kunde gå. Då skjutsade han mig till akuten. Han hade en

minst trettio år gammal bil. Det gick väldigt sakta men vi kom fram till slut.

Väl inne i väntrummet möttes vi massor med folk som såg ut att må sämre än

mig.När jag fick komma in till läkaren möttes jag av ett glatt leende och en

mycket snygg läkare. Dessvärre hade jag jätteont,men läkaren hittade inget fel.

Därför fick jag bara smärtstillande piller.

Mina kära arbetskompis satt troget och väntade på mig. Nu var det bara några

stycken kvar i väntrummet. Där fanns några små barn som lekte med klossar

och en liten man som fingrade på sin klocka.

Jag kunde bara ta små steg så Stefan ( han hade aldrig presenterat sig förut )

hjälpte mig till bilen,öppnade dörren och tog min hand medans jag försökte

att ta mig in i bilen. Innan han startade bilen tittade han oroligt på mig. Jag

log för mig själv,en puss skulle väl passa nu...

Nej,han tyckte väl att jag var ful och kraftig,varför skulle han bry sig om mig?

Jag önskar ofta att jag hade bra självförtroende.

Bilen ville inte starta hur många försök han än gjorde. Det var väl för kallt och

det gillade inte bilen. Stefan öppnade motorhuven och gjorde något,jag vet

inte vad men bilen hoppade till och startade.

När vi kom tillbaka till fabriken så skulle jag försöka att gå in och det gick

ganska bra,men det sa jag inte till Stefan. Han fick leda mig in,hålla mig under

armen. Trots att det var kallt ute så gick jag sakta ,allt för att ha honom nära.

Min snälla chef sa sen att jag skulle åka hem och vila. Jag var inte sen att fråga

Stefan om han ville skjutsa hem mig. Han hade annars erbjudit sig det sa han.

Den resan var den bästa i mitt liv fast den bara tog tjugo minuter. Han gav mig

en kram när vi kom fram ,och sen körde han iväg med sin gamla bil,

Kanske det fanns romantik i luften?