| |
|
Strössel
Det doftar varmt och bomull, schampo och salt, med hans blå rygg så nära min kind. På styret hänger en påse som smattrar mot ekrar när vi svänger. Vinden viskar att vattnet är nära. Solen smeker vår bara hud. Pakethållaren är hård mellan mina ben, det är en skuggig uppförsbacke kvar, det börjar dofta cigaretter, grill och gräs.
Ser hans bara rygg när han böjer sig fram för att låsa. Han lägger sin arm om mina axlar och tänder en cigarett när vi sakta går för att leta, för vi har inte bråttom idag.
Havet är naturligtvis blått. Lika djupblått som hans gröna ögon, och lika blått som hans t-shirt. (Solblänk i hans hår också.) Han flinar mot mig och drar mig intill, kysser och jag ler. Du är fin, säger jag och han kysser mig igen. Ännu vet jag att han är allt.
Den sommaren får jag låna studentlivet en månad; jag åker bakpå Johns cykel för att buss är för dyrt. Vi köper lila kassar och blandar sprit med juice, vi äter nudlar och vaknar sent i hans soldränkta 90-säng. Vi är ute tills de stänger och ser solen vakna halv tre, innan turisterna hittar stranden.
I juli är det varmast och jag träffar Strössel första gången. Hon har vindrufsigt hår och vita Converse. Sommaren har gett henne kolahud. Hon jobbar i en glasskiosk och är miljöpartist och keramiker. Om jag vetat allt skulle jag inte ha bjudit henne på cigg. Vi skrattar med henne och hon skyndar runt mellan glass och våfflor, kylfläktar och tyska. Hon tappar rosa strössel över sig när John beställer mjukglass, och sen heter hon Strössel för resten av sommaren.
Strössel bjuder oss på grillkväll en torsdag i juli. Vi möter upp henne vid kiosken och promenerar till hennes smultronställe, en vik med grillplats dit turisterna sällan förirrar sig. Hennes tre vänner vid elden är lika henne; en mörkhårig kille i gröna shorts, en brunett i söt blommig klänning och en kille som är så lik Strössel att de måste vara syskon.
Efter några cider vid elden börjar det skymma och familjeljuden avtar, jag har blivit varm och glad och Strössel pratar högt och skrattar. Alla älskar henne och hon kan vara den sötaste, roligaste människa jag någonsin träffat.
Sedan är det mörkt och bara vi och sommarnatten och elden. Lugnet lägger sig. Jag lutar mig mot Johns axel och han lägger armen om mig. Hans doft av duschtvål är bättre än sommarblommor. Så reser sig Strössel och går bort till killen i gröna shorts. Hon sätter sig bredvid honom och ser in i elden, så vänder hon sig till honom och ser honom rätt in i ögonen. De reser sig upp och går iväg.
När han kommer tillbaka ensam svarar han min frågande blick med en gest inåt skogen och rycker på axlarna. Hans blick är alldeles likgiltigt sorgsen. Jag lösgör mig från Johns arm, ”Vart ska du?” undrar hans blick. ”Kolla Strössel” svarar jag kort och går.
Strössel gråter. Strössel sitter i sanden och gråter. Stadens ljus på andra sidan vattnet glittrar på hennes kinder. Jag går genom sanden och sätter mig på knä bredvid henne. ”Vad är det?” Hennes tårar glider ljudlöst ner och bildar lerpärlor i sanden. ”Inget kvar” svarar hon. Jag stryker bort en av hennes tårar med mitt finger och hon ser upp. Det är som om hon ser någonting bakom min blick. Vi ser på varandra. Vi ser och ser. Jag ser hennes stora blå ögon och små ljusa fräknar. Jag ser. Och sen. Hon böjer sig nära och andas mig hel, en hel kyss av sammet för allt som är trasigt.
När jag öppnat ögonen vet jag att det finns något annat inom mig. Det finns en fjäder i mitt inre som kittlar som inget förut. Det finns en värme från hennes läppar som ligger kvar i mina. Ännu ett blickmöte och jag tar hennes ansikte i mina händer. Vackra Strössel. Nu finns ingen återvändo. På andra sidan av ingenting ligger ett öde landskap i dödande sol. Jag har korstat en liten bro och står på fel sida av allting. Fel rätsida.
|
|
