| |
|
Den hundrade apan.
DEN HUNDRADE APAN
En modern myt med viss sanning.
Det var så att det på en av de japanska öarna bodde en flock makaker – en så kallad primat – en art av apa som är både kloka och lugna samt älskar att bada - tror att även våra moderna "spa" har sitt ursprung i dessa apors renlighets, relax- och njutningsvanor.
Emellertid var det nu så att det från en närbelägen restaurang brukade forslas ut diverse överbliven mat - bland annat ris, till en sjö där aporna hade sitt favorittillhåll.
Detta hade pågått i flera år och aporna väntade med tålmodig värdighet på dagens leverans av nyttigheter. Särskilt vintertid uppskattades detta då det understundom snöar och ibland även är bitande kallt även där japanerna bor.
Nu hade man av någon anledning för vana att hälla ut dessa matrester direkt på marken, dvs. stranden vid sjön där aporna väntade. Det var inget märkvärdigt med det, för så hade man alltid gjort.
När leverantören dragit sej tillbaka gick aporna fram och tog för sej. Naturligtvis var det som i alla möjliga sociala sammanhang de vars rang ansågs högst som gjorde sej omaket att sätta sej ned vid maten och smörja kråset.
Då denna elit i apsammanhang uppnått en någorlunda hyfsad mättnad drog dom sej tillbaka för att - av deras uppsyn att döma - i lugn och ro grunna på något viktigt.
Detta motiverade de lägre socialskikten att i tur och ordning också gå fram för att ta för sej.
Nu bar det sej vanligen inte bättre under denna ceremoni än att matens överflöd sakta men säkert tröt och för de i det närmaste kastlösa yngsta aphonorna och gängligt halvvuxna apynglingarna återstod inte mer än det som mer eller mindre trampats ned i sanden.
Det hade inte varit någon som tagit någon notis om det för så hade det alltid varit. Dom satt där lite förstrött och såg ut som om dom hade annat för sej medan dom pillade upp de små riskornen och spottade ut den sand som oundvikligt följde med de klibbiga kornen upp.
Det enda goda detta förde med sej var att dessa de yngsta inte led av någon mineralbrist, men deras tänder blev tyvärr mer slitna än de högre stånden vilket i sin tur underlättade för dessa att behålla sin maktposition på grund av ett något skarpare bett – inte helt oväsentligt i apsammanhang.
En grupp zoologi studenter från ett avlägset universitet hade in tid studerat denna ganska stora population makaker – närmare tvåhundra djur fördelade på ett för denna historia mindre viktigt antal klaner, men tillräckligt för att tillgodose den statistiska säkerheten. Nogsamt hade dom dokumenterat alla möjliga av apornas naturliga beteenden samt avvikelser från dessa och kände sej ganska tillfreds med vad månadens fältstudier hade medfört även av mer eller mindre naturligt beteende bland dessa zoologistudenter – inte heller detta oväsentligt i studentlivssammanhang.
Man hade på ungdomligt vis så smått tappat intresse för aporna – då hade respektive studenter och studentskor visat sej vara betydligt intressantare. Vad aporna beträffar hade dom tappat intresse för studenterna redan efter drygt en vecka. I början hade deras närvaro förbryllat de oförberedda djuren genom att smyga omkring i utkanten av deras matplats med diktafoner, kameror och en uppsyn som om världen skulle gå under då dom fått lite smutts på sina skoluniformer.
Nu förhöll det sej som så att en av dessa ranglösa apungdomar på något oförklarligt vis blivit gravid och framfött ett litet apgossebarn som i fråga om nyfikenhet och framåtanda var som små apbarn brukar vara. Nu hade den unga apmamman noterat att ungen ogillade ris med sand på och föredrog hennes bröst i stället vilket man måsta ha en viss förståelse för om man någon gång ätit ris blandat med sand. Hon försökte så gått hon kunde hjälpa ungen med att få väck det hårda vilket hade till följd att hon inte kunde plocka i sej själv så mycket som hennes hunger krävde.
I flera dagar hade hon suttit och oroligt betraktat kalaset ända till det blev hennes tur då hon skyndade sej fram för att hinna få i sej och ungen så mycket som möjligt. Man såg hur hon blev allt magrare, även hennes unge såg mer och mer tanig ut.
Då gjorde hon något som noterades som en avvikelse av en vaken studentska – hon hade glasögon och såg alldeles för allvarlig ut för det normala studentikosa livet och hade därför inga sviter av för mycket "sake" utan satt förhållandevis skärpt studerande sina apor. Nu ska vi inte sticka under stol med att hon också började bli lite less på aporna, hade även sneglat lite åt de mer uppsluppna kamraternas håll lite då och då.
Man kan säga att den unga aphonans beteende kom lite grann som en räddning för den likaledes unga studentskan för nu fick hon annat att tänka på.
Apmamman rusade helt utan värdighet fram till vad som återstod och samlade ihop både ris och sand till en liten hög vilken hon sedan försökte få med sej så mycket som möjligt av - bar det hon kunde i sin famn ner den till vattnet där hon helt sonika släppte ned det varefter hon skyndsamt plockade upp riset som i vattnet frigjordes från sanden.
Så gjorde hon flera gånger medan ungen intresserat tittade på. Han plockade åt sej ett och annat riskorn han med och fattade så småningom galoppen - redan nästa dag bar han själv ned risblandad sand till vattnet precis som sin mor för att sedan ivrigt sätta i sej de nu betydligt mer smakliga sandfria maten.
Det tog några dagar innan någon annan apa fattade vad det hela gick ut på, men redan efter en vecka hade alla av de socialt lågrankade aporna lärt sej att mer eller mindre rutinmässigt lägga sitt ris i vattnet innan dom fiskade up det för att äta. Så småningom letade sej vanan även uppåt i hierarkin. Ingen vet varför dom åt ju alltid av det översta sandfria skiktet, men man kan förmoda att gammalt ris blir godare med i friskt vatten.
Denna aningen kuriösa historia skulle inte vara mycket mer än så om det nu inte hade varit för den samvetsgranna studentskans vakna observationer. Hon hade nämligen börjat föra bok över hur många apor per dag som antagit det nya beteendet - dagen hon drog ett streck under sina staplar för att markera att nu hundra apor gjorde så som den lilla aphonan en gång i sin nöd valt att göra var det som om en hämning hade lyfts av hela flocken.
Detta nya beteende blev plötsligt var apas fullständigt naturliga och oifrågasatta åtgärd då dom skulle äta oavsett om det behövdes eller ej.
Vår studentska kände sej något överrumplad inför det hon den dagen bevittnade och visste inte riktigt vad hon skulle tro. Dagen därpå stod hon där med sin kikare och sin vetenskapliga skepticism i högsta beredskap. Aporna var på plats, maten kom, aporna tog i vederbörlig rangordning händerna fulla med ris och gick ned till vattnet för att äta. Då apeliten hade gått med sina första bördor fanns det faktiskt osandad ris kvar till de kastlösa som ändå skyndsamt drog sej undan då eliten återkom för att hämta mer.
Nu kunde inte vår vanligen sansade studentska Fueng Li bärga sej - hon tog sin mobiltelefon som på den tiden inte hade kamera och ringde en studiekamrat som var förlagd vid en annan sådan plats där man utfodrade dessa apor. Omständigheterna var ungefär dom samma där – det fanns en sjö och en plats där man haft för vana sedan flera år tillbaka att tippa ut överblivna rester från restaurangerna i den närbelägna staden.
Fueng Li fick omgående veta att hennes vän just denna dag gjort en så märklig observation – hennes studiematerial hade plötsligt börjat göra saker som dom aldrig under hennes tre veckors observationer tidigare gjort. - Dom hade börjat tvätta sin mat som riktiga tvättbjörnar. Då Fueng Li i något mer sansade ordalag redogjort för sina iakttagelser och själv anat att det här fanns något att doktorera på, sa dom hej och på återseende.
Fueng Li avbröt sin observationstid i förväg – hon hade egentligen några dagar kvar. I stället åkte hon tillbaka till universitetet och tog kontakt med alla som varit på makakobservation den aktuella tiden. Hon fick då reda på att makaker över hela japan under den aktuella tiden genomgått en beteendeförändring motsvarande den hon själv observerat.
Hennes kommande avhandling fick arbetsnamnet ”Den hundrade apans syndrom”. Så småningom utvecklade hon lite olika teser kring fenomenet varav en i korthet går ut på att det finns ett kritiskt antal – specifikt för varje art där ett beteende blir så att säga allmän egendom inom den arten oavsett om dom har haft fysisk kontakt med varandra eller ej. Det visade sej nämligen att fångna makaker i djurparker världen över på ett oförklarligt vis börjat tvätta sin mat – något man inte noterat att dom gjort tidigare.
Det innebär att om ett beteende på gott eller ont får tillräckligt stor spridning inom en art påverkar det vid ett visst antal alla artmedlemmar och detta beteende integreras undermedvetet i samtliga artmedlemmars beteendeuppsättning. Detta antal – den kritiska massa – som måste uppnås inom olika arter för att en så genomgripande beteendeförändring ska bli möjlig är olika för olika arter. Vidare har det framgått ur de senaste studierna på detta område att det finns ”motbeteenden” beteenden som motverkar eller höjer det kritiska antalet .
Huruvida detta skulle ha relevans även för mänskliga sammanhang är inte helt klarlagt även om det är mycket som tyder å de – av den orsaken är det så mycket större mening att vi lever så väl vi kan – det ger i alla fall en viss förhoppning om att det inte behöver vara helt förgäves att vara lite schyst mot varandra.
Det ovan nedtecknade har ingenting med verkligheten att göra - inte så mycket i alla fall - Nja,,, en hel del då, men bara som exempel alltså…
|
|
