| |
|
Fem dörrar men Fyra världar
Prolog
Yima steg in i rummet. Hans ögon kunde inte se eller skönja något. Överallt var bara svart. Händerna gled längst väggarna, tills han hittade det han letade efter. Stömbrytaren.
Yima tryckte och mörkret försvann. Ljuset från lampan lyste mot föremålen som fanns i rummet. Ögonen stirrade på de bekanta sakerna.
Han visste var han befann sig, men hur hade han hamnat här? Han vände på klacken och gick tillbaks till dörren. När han öppnade dörren och kikade ut, upptäckte han till sin förvåning att han inte var i butiken längre.
Var han i en annan värld? Men värför här?
De andra hade fört honom till ställen han aldrig hade drömt om. Fast nu hade han stigit in i den värld han levde i. Eller kanske var det ett skämt. Förmodligen ville någon få honom att tro att allt var som vanligt igen, bara för att det såg ut som det gjorde. Det var nog en fasad. Han borde ta en titt utanför.
Yima gick fram till närmaste fönster. Ute var lika mörkt som när han hade lämnat staden. Gatlyktorna var tända och vissa hus var släckta. Antagligen sov många. Det blåste inte utanför, eftersom trädens grenar rörde sig inte. Ingen bil passerade och ingen levande själ vandrade på trottoarerna.
Han drog sig bort från fönstret. Allt var på sin plats. Det var inget märkvärdigt med utsikten.
Klockan som hängde på väggen var tio. Det var vid denna tidpunkt, han brukade bege sig till butiken för att jobba. Han behövde inte gå långt, den låg ganska nära deras hus. -Yima! Ska du inte jobba ikväll?
Hans pappa ropade från nedervåningen.
Yima gick ut ur rummet och lutade sig fram vid trappräcket. Nedanför stirrade pappan på honom. Ögonen såg trötta ut.
-Vill du att jag ska skjutsa dig?
Varför? Jag var ju på jobbet innan, tänkte Yima i huvudet.
-Va? Jag har jobbat, kom ur hans mun.
Rynkor bildades vid mitten av pappans panna.
-Nu hänger jag inte med. Du har varit i ditt rum hela tiden. Jag har inte sett dig lämna huset ens.
Det lät kusligt bekant. Innan han hade gått till butiken, var det endast sitt rum han hade varit i på hela dan. Han hade inte satt foten ur huset.
-Det stämmer...men jag har varit i butiken.
Pappan skakade på huvudet.
-Säg bara att du inte vill jobba ikväll, så slutar vi att diskutera om det, suckade han.
Han knöt sina bruna skor och tog på sig den mörka jeans jackan. Bilnycklarna greppade han tag i med höger hand. Därefter gick han mot ytterdörrn, men blev hindrad av att en hand tog tag i hans arm.
-Nej, det är bättre att du går och lägger dig, så går jag till butiken, sa Yima.
Pappan vände sig till sonen med ett leende på läpparna.
-Verkligen?
-Mmm.
Yima fick en klapp på ryggen. Han tackade nej till skjuts och sedan lämnade han huset.
Medan han promenerade på trottoaren, var hans hans hjärna fullt av frågor. Han visste inte hur han skulle förklara för sin pappa, om vad som hade inträffat. För att han hade ingen aning själv. Allt hade börjat i butiken och slutat med att han anlänt till sitt hem. Ändå hade inget ändrats. Klockan hade blivit tio igen och han hade behövt återvända till butiken. Nästan som ett band man hade spolat tillbaka.
Yima kom fram till butiken och genom trädörren klev han in. Som vanligt var det tyst där. På dagen brukade det vara ytterst få kunder och när kvällen kom, var det som en spökbutik. Innan hade Yima ansett den som tråkig, men inte nu längre.
Med bestämda steg svängde han till vänster. Han hann inte långt.
-Godkväll, Yima!
Yima vände sig om och fick syn på en kort och korpulent man. Håret på hans huvud var grått och skägget var i samma färg. Bakom de runda glasögonen, fanns det två varma bruna ögon. Ögonbrynen var buskiga och leendet brett.
-Godkväll, Marduk.
Det var han som ägde butiken. Han hade fått den i arv av sin pappa, som hade ärtv den av sin pappa, som hade ärvt av Marduks farfarfars och så vidare. Den hade helt enkelt gått i generationer. Fast tyvärr, hade Marduk inga barn. Han och hans fru hade inte fått några.
-Trevligt att se dig här, log Marduk.
Den repliken hade Yima hört innan.
-Eeh...Det är kul och se dig med.
-Hur är det med familjen?
-Det är bra, tack.
Han kunde inte tro det. Allt som hade hänt höll på att upprepas.
-Det låter bra. Så, hur länge tänker du jobba?
Inget svar kom. Bara ljudet av steg.
Marduk följde efter ljuden och stannade framför en dörr.
-Jag har nyckel till dörren.
Yima slutade med att slita och dra handaget. Tacksamt tog han emot nyckeln. När han låste upp dörren, gick han snabbt in. Sedan kom tystnad, men det varade inte länge. Yima kom ut ur rummet med en besviken min. Trots allt, hade något förändrats.
Han kunde inte tro sina ögon. Ingen skulle tro honom, om han berättade. Beviset var puts väck borta, men han kunde inte hålla emot längre. Han behövde lätta på sitt hjärta och hjärna.
-Det finns något jag måste få berätta för er.
-Jag förstår dig, svarade ägaren till butiken.
Slå dig ner, så kokar jag te till oss och du kan berätta allt för mig. Jag antar att det är en lång historia.
|
|
