| |
|
Konglomeratet
Spiken trängde rakt igenom handen vidare ner i golvet samtidigt som jag dämpade mitt skrik med sammanbitna tänder. Jag kunde varken flytta eller röra mig då mick´s stora och tunga kropp fixerade mig vid golvet, precis som spiken med min hand.
"Nå?" Väste mick.
"Våddå?" Kved jag medans jag kämpade med att inte låta smärtan ta mitt förstånd i besittning.
"Jag fattar inte vad du menar med att jag skulle ha snott något!" Fortfarande i samma gälla ton och med gråten i halsen, fast gråten var inte påhittad. Dessutom var jag nogrann med att inte höja rösten för mycket för jag visste att Mick inte gillade högljudda lögnare.
"NÅ? Har du fått nog menar jag, börjar du minnas?" Mullrade Nick med mer märkbart irriterad stämma.
Blodet som letade sig ur såret i min hand blandade sig med svetten, som förmodligen vid det här laget rann ur mig, och fick det att smärta allt mer. Hans tunga kropp på min rygg gjorde inte saken bättre. Jag började må illa, riktigt illa. Golvet som min hand var fast naglad vid var ett gammal plankgolv inuti en äldre, glömd och smutsig lokal. Fastigheten som lokalen var placerad i var sedan ett tag tom på hyresgäster. Jag hade nog kunnat skrika för fullhals i ett dygn och ändå inte lyckas påkalla någon uppmärksmhet till min desperata situation. Och i kombination med med Mick´s närvaro valde jag att inte väsnas för mycket. Egentligen var det inget val då jag tydligen värnade mer om mitt liv än att bry mig om smärtan och den sits jag själv tydligtvis placerat mig i.
"Mick, snälla jag får inte luft!" Flämtade jag samtidigt som jag kämpade med att hålla tillbaka lusten för att kräkas. Gud vet hur länge mick hade velat att jag skulle ligga där. Tanken på att ligga i min egen vomering gjorde att jag började må allt mer illa och började få, om inte riktigt så i alla fall lite, panik.
Mick satt lugnt kvar och med en ny ansats frågade han. Men denna gången kände jag inte bara genom hans röst utan märkligtvis också genom hans kroppsspåk, trots att jag inte kunde se honom, att detta var nog den sista gången han skulle fråga innan nästa övertalningsförsök skulle bli verklighet och vi skulle befinna oss, eller i alla fall jag, i en allt mer smärtsam och olidlig situation. Men tilläggas kan också att han just nu höll min andra, friska och tillsynes oskadade han fasttryckt brevid min redan bultande och blodiga hand som om att göra den redo för en liknande eller värre behandling.
"Carl, du vet att detta kan bli värre, mycket värre." Mer än så behövde inte mick säga för att jag skulle förstå att det fortfarande inte skymtades något ljus i den svarta tunnel jag befann mig i. Hade jag kunnat få lite mer tid, och inte liggandes på golvet med en ny glänsande spik genom min högra hand som en påminnelse av allvaret, hade jag nog kunnat vädja till Micks hyggligare sida, som jag visste fanns efter alla sena kvällar på klubben. Men med honom sittandes på min allt mer darrande och utmattade kropp och med, det tål att upprepas, min hand bokstavligen fastspikad skulle det nog inte gå vägen nu.
Spikmaskinen som Mick nyligen använt låg bredvid oss på marken som en hotfull påminnelse om vad som komma kan. Men inte bara spikmaskinen utan även alla de olika handverktyg som låg omkringspridda på golvet i lokalen, gav diverse obehagliga fantasibilder om hur de kunde användas mot mig och min kropp. Byggarna som hade handhaft verktygen till deras riktiga användnings område var sedan länge försvunna och jag kunde inte hoppas på att de skulle kunna dyka upp och undsätta mig på det närmaste heller då Laurent en tid tillbaka hade lagt ner all effort på att rusta upp lokalen tills vissa element, som han själv kallade dem, hade blivit "upplösta" som också var hans egna ord. Och med andra ord så skulle vi inte behöva bli störda på det närmaste, så jag var i tryggt förvar hos Mick och med den ironiska tanken, svimmade jag av.
Mummel. Mer mummel ifrån rummet intill. Ett samtal, fast bara en röst. Prat sedan tystnad, sedan lite prat till och sedan mer tystnad. Rösten kunde tillhöra Mick, den tysta icke svarande rösten kunde vara den han ringde till. Och ringa till någon, måste han göra för ingen svarade honom när han slutade prata. Ingen som jag hörde i alla fall. Frågan om det var till min fördel att ha svimmat av under micks frågestund. Eller om det betydde att valet som Mick hade gett mig, nu hade upplösts av Laurent som säkert många andra gånger hade lovat amnesti och fri lejd till den som var fast i något liknande. Men lika många gånger hade nog Laurent också svept undan benen på den utsatte och tvingat in denne i en återvändsgränd lika hoppfull som en akutmottagning på en lördag natt i någon större stad. Och i vissa fall hade nog till och med akutmottagningen varit lockande.
Hur jag visste att jag svimmat av, intygades och styrktes av den våta och nu kalla fläck som infann sig i skrevet på mina byxor. Dessutom hade min jackärm mer eller mindre klistrat sig fast i mitt nu intorkade blod. Vidare hade mina anklar bundits samman och medan mina armar inte verkade fjättrade så slog mig tanken att det räckte väl att vara fastspikad när bultandet i min högra hand gjorde sig påminnd igen. Sakta och darrandes lyfte jag på huvudet för att beskåda skadan, det kunde varit värre, liggandes i bagageluckan på en bil med oviss destination var värre, så detta var egentligen bara dåligt. Och värre kunde det bli, det hade Mick sagt. Men det var inte över, det var huvudsaken.
Samtalet som hade pågått ett tag hade nu tagit slut och tunga fotsteg närmade sig. Micks fotsteg. I öppningen till lokalen stannade han till, suckade och gick vidare in mot mig. När han var en meter från mig stannade han, suckade igen och började prata:
"Hur känns handen?" Mer retoriskt än frågande.
"Du vet att Laurent menar allvar va?" Nu denna gång mer upplysande.
Jag lyfte på huvudet och försökte möta hans blick. Men efter att ha legat i samma obekväma ställning ett bra tag var jag märkbart darrig när jag tittade upp på Mick. Ett par sekunder senare sänkte jag huvudet och svarade:
"Jag har alltid vetat att Laurent menat allvar" Sa jag. Det viktiga var att spela med och att inte tilltala Micks kreativt våldsamma sida. Jag hade sett honom göra fruktansvärt värre skada.
"Men?" Fnös han medan han sjönk ner på ett knä brevid min oömma hand.
I det läget tog min instinkt över, det var ett bra tag sedan som den känslan hade ersatt både rädsla och fruktan hos mig. Men nu gjorde den det i alla fall. Och den var välkommen för jag visste inte hur Mick skulle reagera på det som skulle komma ur min mun.
"Spelar det någon roll vad jag säger?" Sa jag, nu märkbart mer avslappnad och självsäker. Men samtidigt beredd på det värsta.
Tystnad.
"Grabben, jag har inget emot dig men..."
"det är bara affärer." Avbröt jag med likgiltighet. Nu än mer förvånad av att ens ha öppnat munnen i detta läge. Missförstå mig inte men i den här världen av missbruk, våld och förrädiskhet lär man sig att hålla tyst. Missbruket hade fått mig rejält avtrubbad och konflikträdd. Våldet som ständigt omgav mig hade gjort mig allt mer innesluten och slutligen den förrädiskhet som kan slå åt vilket håll som helst, men speciellt mot dem som öppnar munnen vid fel tillfälle.
Inte för att jag hade varit en bråkstake tidigare men med min bakgrund visste jag att jag hade haft huvudet på skaft och inte varit dumdristig på något sätt. Tills jag hade börjat navigera i allt djupare vatten och slutligen nått lite väl djupt när jag börjat jobba för Laurent och mitt missbruk hade nått allt värre höjder. Att säga att spiken som trängt igenom min hand också hade skingrat det dis som jag vadat länge i var inte fel. På något sätt kände jag mig allt mer levande liggandes här på golvet med min förmodade bödel hukad över mig än jag hade gjort på länge med både pengar och droger.
Mick satt tyst brevid mig medans jag väntade på att han mer eller mindre skulle börja hoppa jämfota på min friska hand ocn sedan fortsätta med mitt huvud. Eller med någon annan kroppsdel för den delen. Men inget hände. Istället fortsatte han...
/Robert
P.S. Första gången som jag skriver, fick det för mig bara. Inte för att detta är speciellt genomtänkt men skriva ville jag. Kul att höra vad andra tycker och så. Blev precis medlem och hoppas på mer inspiration annars kan jag alltid falla tillbaka på att läsa böcker istället! =)
Tanken är att detta utspelar sig i någon nära framtid då företagen har tagit över då regeringar i världen blivit allt mer beroende av dem. Och det hårda samhälle som överlevt. D.S.
|
|
