| |
|
Bara en klunk till!
Bara en klunk till.
Bara en klunk till. En varm tår rann ner längs med kinden, över skäggstubben och in i mungipan, smaken var salt. Han höjde flaskan långsamt till munnen, kände hur glastoppen slog emot framtänderna och en liten flisa flög iväg likt liten projektil. Smärtan var obefintlig. Vart var han egentligen någonstans? Han greppade den kalla flaskan med båda händerna och tryckte den försiktigt mot de snustorra läpparna, lät munnen fyllas med det gyllenbruna giftet och lät det långsamt glida ner i halsen. Det brändes lite behagligt. Andningen blev långsammare och ögonlocken kändes tunga, det var som om någon drog ner en persienn sakta men säkert framför hans ögon. Plötsligt blev allting mörkt.
Den fräna stanken av alkohol och urin genomsyrade luften. En stor spya bestående av en flaska Famous Grouse blandad med hamburgare och pommes frites, gårdagens middag, låg utsmetad över den kalla marken. Där låg han ihopkrupen likt ett spädbarn i garaget i en pöl av det han hade ätit och druckit igår. Munnen kändes som sandpapper och huvudet bultade, det kändes som om någon stod hamrade in spik i tinningarna på honom. Allting snurrade. Han försökte resa sig men benen vek sig för hans tyngd.
En bit bort låg den cylinderformade flaskan på marken med bilden av en röd ståtlig dalripa på, i botten kunde han skymtad en liten slurk kvar. Den kunde inte svika honom, inte en gång på femton år hade den svikit honom, den var inte som alla andra. Den var hans räddning, hans styrka när han kände sig som svagast. Han kravlade sig fram på alla fyra tills flaskan var inom räckhåll, det kändes som balsam för halsen, så len och härlig.
Han lyckades komma upp på fötterna igen och stegrade vingligt in i huset, genom hallen och vidare in i köket. Han slog en liten glimt på klockan som hängde på väggen.
”Helvete också” sade han tyst för sig själv.
Klockan var 10:15 vilket innebär att han skulle ha varit på jobbet för över två timmar sedan, nu var han tvungen att ringa in och sjukanmäla sig…igen.
Han behövde någonting som skulle ge honom modet, någonting som skulle göra det hela mycket enklare. Han gick bort till kylskåpet och längst in, bakom mjölken låg en halvlitersburk Pripps blå 7,2:a, han knäckte den. Ljudet av frihet tycktes eko i köket. Han tömde burken i ett enda svep och gick fram till telefonen.
”Vad fan var nu numret?” tänkte han för sig själv.
Hans minne hade blivit sämre den senaste tiden, oftare och oftare glömde han bort saker som han vanligtvis hade perfekt koll på, inloggningslösenordet till jobbdatorn, koden till mobiltelefonen, allt var en enda röra. Han koncentrerade sig och lyckades plocka fram telefonnumret ur tankarna och knapprade in siffrorna på telefonen.
Han visste redan vad han skulle säga. Fem signaler gick fram innan någon svarade på andra sidan luren, han höll handen för munnen och harklade sig tyst.
”Ja tjena det är Erik här, ledsen att jag inte hört av mig förrän nu men jag har spenderat ungefär tre timmar inne på toa och kräkt upp halva magsäcken känns det som, måste varit någonting jag käkat. Kan tyvärr inte komma in idag men jag känner mig säkert bättre imorgonbitti”
Rösten på andra sidan lät skeptisk men önskade honom krya på sig. Folk på jobb hade börjat misstänka för längesen.
Han lade på luren, gick in i vardagsrummet och slog sig ner i soffan. På bordet stod ett tomt cognacsglas , det skulle inte vara tomt länge till.
Han slet av sig de stinkande och genomblöta kläderna och kastade dem ifrån sig på golvet en bit bort, han fick ta hand om det senare, nu hade han viktigare saker för sig. Idag skulle han vara med sin bästa vän, hela dagen, och ingen skulle störa honom. Hans fru var skulle inte vara hemma förrän på söndag, hon hade åkt iväg på handledningskurs i Stockholm. Han hade låtsats som om han var ledsen över att hon hade åkt iväg, men egentligen jublade han på insidan, äntligen fick han vara för sig själv.
Nu hade han möjlighet att äntligen ägna tid åt sin trogna och tillförlitliga vän, den som fick honom att må bra…åtminstone för stunden.
|
|
