| |
|
FÖRBANNELSEN avsnitt 3
FÖRBANNELSEN avsnitt 3
Johannes hade sport detta och han var lite tveksam om han skulle säga detta till Lill-Anna. Men hon måste ju få veta detta.
När de träffades så berättade Johannes att hennes far var död. Detta grep henne väldigt och hon fick ett anfall. Johannes hade inte sett det på riktigt bara att hon låg där vid vägkanten. Men nu fick han se de på nära håll och blev riktigt förskräckt.
Han var helt övertygad om att Lill-Anna skulle dö. Men när det var över, kom livet tillbaka igen. Lika plötsligt som det kom så slutade det.
Johannes var där och försökte trösta henne så gott det gick.
- Min älskade Anna varför skall du lida så? Jag vill ju bara ditt bästa. Men jag var väl tvungen att tala om det?
Lill-Anna tog hans hand i sin och tryckte den hårt. För att säga att det inte var hans fel.
De höll om varandra ut att säga något det behövdes inte.
Lill-Anna tittade på Johannes med hennes vackra ljusblå ögon. Men just nu var de fulla av tårar och lite av förtvivlan. Inte alls så konstigt efter omständigheterna.
- Jag kan ju inte gå på hans begravning sa hon med bruten stämma. Gör jag det så vet jag inte vad de tar mig.
Hon nästan omfamnade Johannes med sådan styrka att han nästan kvävdes.
- Det klart att du inte kan göra det jag vet att det måste vara fruktansvärt för dig.
Men vad ska vi göra? Det bästa är att vi har varandra och att vi håller om varandra.
Vi får förlita oss på vår kärlek. Min kärlek till dig Anna är evig det ska du veta.
Lill-Anna kröp längre och längre in i hans famn och hon ville nästan komma så nära att hon kunde krypa in i honom. Hon hade aldrig känt detta förr att man kunde känna en sådan trygghet just i en person.
- Jag kan inte säga det tänkte hon, men det är så att jag tänker inte på tid och rum när jag är med Johannes.
Jag vet att han hade blivit glad att få höra det men jag har inte styrka till det just nu.
Vad är det du tänker på sa Johannes precis som om han hade hört hennes inre tankar.
Den dag hennes far skulle begravas var en av de värsta dagarna i hennes liv.
Hon kunde inte vara med hur mycket hon än ville. Vad grym världen är sa hon till sig själv. Men hon tänkt på vad hon sa och då tillade hon:
- Jag har ju Johannes, jag hoppas att du aldrig ta honom ifrån mig.
Begravningen av Evert blev nog lite annorlunda än vad han hade tänkt sig.
Inte trodde han väl att så många skulle dyka upp. Han hade alltid sagt att när jag tar min hädanfärd blir det inte många som kommer. Men det var många som hade kommit, naturligtvis bara för att gotta sig åt sorgen. Precis som om dem kunde leva vidare på att dem lever och inte han. Sorgen var ju deras inte vår och därför kunde ju inte den nå oss. Det var precis som om Everts funderingar hade gjort att mer människor kom.
Han fick ligga vid sin Anna och folk sa elakt:
- Nu Evert få du bjuda Anna på sup.
De två flickor han hade med Ada lade ner några blommor på kistan och sedan sänktes han ner vid sidan av Anna.
Lill-Anna hade tänkt på detta mer och mer så hon började att tro att det var hennes fel med allt. Hennes tankar kunde inte säga det är inte ditt fel. Hon såg bara mörkt inget ljus någonstans. Så till slut efter allt detta tänkande blev hon så nedstämd.
Inte ens Johannes kunde glädja henne utan hon var så ledsen att inget betydde något.
Johannes tyckte detta var hemskt och han försökte att göra vad han kunde.
Han blev så förtvivlad att han sa till henne:
- Vill du leva utan mig och bara vara förtvivlad eller försöka att kunna älska mig och leva vidare.
Lill-Anna hade inte sagt ett ord inte ens när de tog farväl.
Den natten hade Lill-Anna fått en syn och det var hennes mor som hon tydligt såg framför sig. Hon blev inte förskräckt utan nästan glad att se sin mor.
Hennes mor sa tydligt till henne att hon måste gripa lyckan i flykten inte förtränga kärleken utan ge efter för den.
När Lill-Anna skulle fråga sin mor något försvann hon precis som om man skulle ha dragit isär henne som i en dimma.
Detta gjorde ett starkt intryck på Lill-Anna som fick ångest för att Johannes hade sagt att kunde du inte försöka älska mig och leva vidare.
- Det klart sa hon högt mitt natten.
Det klart att jag kan, jag kan älska dig Johannes, jag gör det och kommer att visa dig det.
Lill-Anna hade i sin strävan att visa Johannes sin kärlek blivit mer och mer öppen.
Det tillslutna hade nu blivit mycket mer av den person som egentligen var Lill-Annas.
När Johannes och hon träffades var hon mer och mer öppen ibland kanske för mycket.
Detta var en stor överraskning för Johannes.
Att Lill-Annas pappa hade gått bort fick henne att inse att snart kan det vara jag.
- Därför måste man leva och känna att man är en människa, sa Lill-Anna.
Det var just denna vändning som gjorde att Lill-Anna blev mer och mer kärleksfull emot Johannes.
Nu var det inte så mycket tal om bara en liten puss utan nu fodrade Lill-Anna mycket mer.
De hade träffats igen och hösten hade kommit och det var gråkallt ute men de hade hittat en hölada. Därinne var det varm och skönt i höet, de hade lagt ut sina ytterplagg och de låg mot varandra.
- Jag vet, sa Lill-Anna att min fars död var hemsk. Men jag ska väl inte behöva vara ledsen hela livet. Jag har väl också mitt liv att leva eller hur?
- Ja, naturligtvis sa Johannes.
Den höstdagen blev hennes liv annorlunda på många sätt. Det skulle visa sig.
Tosete hade lagt märke till att Lill-Anna hade gått upp lite i vikt och att hon mådde inte särkilt bra på morgonen.
Tosete hade skämtsamt sagt:
- Du är väl inte med barn?
- Nej varför tror du det?
- Ja, vissa saker vet man ju, och många passar in på det.
Frågan kom helt plötsligt.
- Har du givit dig till Johannes?
Lill-Anna tvekade innan hon svarade:
- Ja, varför inte?
- Det var inte det jag frågade dig om utan du borde känna till omständigheterna.
Man kan faktiskt bli med barn sa Tosete.
- Även om det är så kan jag ta hand om det och jag älskar Johannes.
Tosete blev lite fundersam att Lill-Anna var så öppen och hade inga som helst problem att säga det här.
- Jag är helt övertygad om att du kan ta vara på barnet men vad tror du Johannes tänker?
- Vad menar du sa Lill-Anna?
- Ja, han kanske inte bli så glad om du är med barn.
- Jo, det är han ,sa Lill-Anna med en skarp ton.
De pratade inte mycket om detta utan Lill-Anna skulle säga det till Johannes när hon skulle träffa honom. Hon hade inte sagt något innan men nu ska hon göra det.
Johannes tvekade lite och sa:
- Är du helt säker på det?
- Ja så säker man kan vara.
- Ja, men vi är ju inte gifta.
- Kan vi inte gifta oss då sa Lill-Anna på ett sprudlande sätt.
- Jovisst, men jag har ju bara arbetet på gården, vi har ju ingenstans vi kan bo.
- Jag ska prata med Tosete om hon vet vad vi kan bo någonstans. Det behövs ju inte vara så mycket vi klarar det. Du kan ju fortfarande jobba på gården.
- Med ett barn fodras det ju lite svarade Johannes. Det bästa är nog att du stannar hos Tosete och att jag fortsätter som vanligt att arbeta på gården.
Vi kan ju träffas åtminstone ett par gånger i veckan.
- Men sa Lill-Anna jag vill ju att du ska bo med mig.
- Jag vet det, men tyvärr går nog inte det. Vi måste ha några pengar också.
Lill-Anna blev lite missmodig och sänkte sitt stolta huvud.
- Ja, ja, jag vet att du har rätt.
- Men det skulle ha varit så roligt att få bo med dig och barnet som en familj.
- Det skulle jag också tycka om svarade Johannes.
Lill-Anna fick nöja sig med det.
De månader som följde var rätt jobbiga för Lill-Anna. Hon blev tyngre för var dag och hon tyckte att hon blev fulare och fulare. Inte ens Johannes sätt att påpeka att hon var vacker kunde riktigt göra så att Lill-Anna kände glädje över barnet.
Tosete hade instruerat Lill-Anna på sitt vis och hon hade ju erfarenhet av barnafödande. Tosete sa att ni få dela på kammaren du och barnet tills vi kan hitta något åt er alla. Det är en jobbig period nu när det bara är en månad kvar.
Den kan komma när som helst men det kan också dröja.
- Jag hoppas att det kommer snart för jag är utless att gå så här, som en övergödd ko.
- Ja, sa Tosete nu kan du inte göra något åt det, naturen få ha sin gång.
- Jag vet när jag var ung var det många som försökte att göra sig av med barnet när de visste att de var med barn.
- De kunde ta en vagn och köra den på de mest gropiga vägar för att framtvinga missfall.
- Fungerade det sa Lill-Anna? Jag måste säga jag vet faktiskt inte.
Våren hade kommit och snart var det dags för att Lill-Anna skulle föda.
Hon hade fått värkar och Tosete hade lagt henne i hennes säng för den var högre.
Hon ville inte fördärva sin rygg med att stå böjd över en låg säng.
- Ja, nu kommer snart det du har längtat efter länge. Värkarna tog ibland sådan fart att hon kämpade verkligen och hon tyckte att smärtorna var nästan så mycket hon orkade med.
Förlossningen var svår och Lill-Anna kämpade, hon var så svett av allt krystande att det blev en riktig förlossande känsla när barnet kom.
En flicka som verkade frisk hade alla tår och fingrar och hade väldiga röstresurser.
- Vilken sött liten krabat sa Tosete när hon lade henne på Lill-Annas bröst.
Lill-Anna tittade på henne och såg att hon var mycket lik Johannes. Hade hans höga panna och hans stora ögon.
Lill-Anna pratade tyst med flickan och hon blev plötsligt mycket lugn.
- Du och jag och pappa vi ska bo i en stuga och ha det så bra. Det tar bara en liten tid så när du växer upp ska vi alla vara tillsammans.
Johannes var ute och högg bort slyet i en skogsdunge. Yxan for som om den hade varit oljad. Varför Johannes hade bråttom? Han ville göra så mycket att bonden blev nöjd, så
kunde ge sig av till sin Anna.
- Jag måste ju dit och hjälpa Anna sa Johannes för sig själv. Varför ska jag behöva hugga bort slyet just när Anna ska föda vårt barn.
Han tänkte sig inte för och när han skulle hugga till så råkade han snubbla. Yxan for i hans knä och slet upp ett djupt sår. Det började att blöda och Johannes tänkte att jag är tvungen att söka hjälp på gården.
Blodflödet tilltog och han kunde med möda och besvär gå mot gården. Han började att känna sig vimmelkantig på grund av blodförlusten. Han var helt tvungen att komma hem. Han gjorde sitt yttersta för att nå gården men ju mer han försökte ju mer svag blev han. Byxan hade färgats riktigt röd och han fick en känsla av att jag får aldrig mer se min Anna.
Han orkade inte mer utan av sin yrsel var han tvungen att lägga sig ner och nu spelade livet upp som en revy. Hans liv kom framför honom med så stor hastighet att han var helt säker på att dö där. När han vaknade upp låg han i en säng hos bonden som hade bundit om hans ben och stoppat blodflödet. Johannes var mycket svag och de hade skickat efter veterinären.
Han hade sagt:
- Att Johannes hade förmodligen huggit av en sena i benet och kommer inte att kunna gå riktigt på benet.
- Du menar frågade bonden att han bli oförmögen att arbeta?
- Nej det menar jag inte utan att han kommer att halta och ha lite problem att gå. Johannes var inte medveten än vad som hade sagts, utan han bara försökte att vila för
han kände sig mycket svag.
Bonden sa lite barskt:
- Kommer han att överleva?
- Jo, de tror jag även om han har förlorat mycket blod.
Bonden nästan cyniskt sa:
- Ja, det var så mycket blod som man kunde göra blodplättar av det.
Johannes hade legat några dagar och hade nu återhämtat sig lite att han var i stånd att fråga något. Första frågan löd:
- Är det någon som har frågat efter mig?
Svaret blev nej.
Johannes blev lite otålig och sa:
- Ja, men det måste det väl.
- Nej det har inte varit någon här.
Det Johannes inte visste var att Lill-Anna hade fött deras gemensamma barn. Flickan var pigg och åt bra. Lill-Anna hade frågat Tosete om inte Johannes hade varit där.
- Nej sa hon men jag ska gå ned till byn kanske jag spörjer något.
Lill-Anna tittade på flickan med kärleksfulla ögon och hon tyckte att hon var så fin.
- Jag ska säga dig sa hon att när Johannes får se dig kommer han att bli väldigt glad.
Det är jag helt övertygad om.
Flickan blev nästan tyst precis som om hon hade förstått vad det talades om.
Tosete hade varit ned till byn och pratat lite med skvallerkärringarna och fått reda på olyckan med Johannes. Hon sa till Lill-Anna vad som hade hänt och berättade lite och det hon sa till Lill-Anna var väl inte riktigt rätt, utan de hade tillagt mycket så det skulle bli lite saftigare. Lill-Anna blev väldigt ledsen och undrade:
- Hur går det för honom då?
- Jag vet inte det enda jag vet är att han hade förlorat så mycket blod att man kunde göra blodplättar av det till hela gårdens folk.
Om detta hade veterinären spridit och nu tog det eld i alla skvallerkärringar så snart var Johannes säker död i deras berättelse.
Tosete sa:
- Du kan inte förvänta dig att Johannes kan komma på ett tag för han måste ju bli lite bättre först.
- Jo jag förstår det, men kan man inte skicka något bud till honom?
- Jag vet inte kanske jag kan skicka något att prata med honom i enrum.
Skicka dit prästen kunde hon ju inte, för då förstod han det här om Lill-Anna.
- Kanske jag kan skicka Greta- Stina och säga att Johannes ville tala med henne.
- Kan du göra det och berätta om barnet så kanske han frisknar till fortare.
Tosete lovade att göra det och gick sin väg.
Greta-Stina var en vän till Tosete en av de få vänner hon hade kvar. Stina-Lisa hade också varit förälskad i en ung man och hade tidigt fått barn. Detta blev ju inte mottagen så väldigt bra i byn. Prästen hade sagt:
- Man måste tänka och hålla på sig, det är viktigare att lyssna på Herren än att lyssna på sina egna köttsliga känslor.
Så Tosete tyckte att Greta-Stina och hon hade mycket gemensamt och hon kämpade också mot prästerskapet.
Prästen i byn var en stor rödbrusig man som inte var förstående utan var nästan som en tyrann. Han nästan torterade byns invånare med Herrens namn. I alla hans förmaningar var att alla som inte söker Herren kommer att förgås i det brinnande helvetet. Det hade ingen betydelse om han hade det svårt, man ska alltid vara tacksam för det man har, detta klingade han ut i församlingen. Alla var nästan rädda för honom med undantag av Tosete. Det fanns något i henne som gjorde att till och med prästen var lite mjuk mot henne. Han hade själv ingen som helst förklaring till det.
Prästen styrde och ställde vad som var rätt eller fel. Att han själv inte kom upp till de värderingarna brydde han sig inte om, utan det var en prästs plikt att säga sådant till sina församlingsmedlemmar.
Många hade naturligtvis en annan tanke om honom, men de vågade inte säga emot honom.
Han fick göra vad han ville och han hade folket i en järnhand. Denna järnhand som skulle kanske ge människor tröst, de gavs istället många hårda ord, nästan som om han riktigt tyckte om det.
Han hade kommit till byn för omkring fjorton år sedan. Han hade blivit mer och mer alkoholiserad. Kunde knappast säga nej till en sup utan folk i gemen visste att han ville ha lite brännvin och de hade det nästan som en handelsvara när det gällde tjänster som prästen skulle utföra.
Många hade på grund av honom blivit så förnedrade att de hatade honom så mycket.
Mest var det flickor som han gick på. Han hade själv haft dåliga förbindelse i stan, men det talade han tyst om. Men många visste om det men sa aldrig något.
Tosete hade gått ifrån torpet och hade på sin väg dit mött prästen .
Han hade frågat:
- Hur står det till?
- Jo, tack sa Tosete det är så bra som det kan vara efter omständigheterna.
- Ja, men det ska man tacka Herren för replikerade han.
- Vad har jag att tacka Herren för sa Tosete?
- Vad är det hon säger?
- Det är en människas plikt att tacka Herren för då hamnar man annars i det brinnande helvetet.
Tosete kunde inte hålla i sig, så hon sa:
- En del av folket ska sköta sig medan andra går till lösaktiga kvinnor.
Prästen blev röd i ansiktet och han visste vad hon syftade på.
Han blev stående en lång stund kunde inte säga någon, utan till sist sa han:
-Lösaktiga kvinnor ja, det har man överallt.
Han tittade lite förnedrande på Tosete precis som o han menade henne.
- Ja, lösaktig kan man vara kanske men man behöver inte vara falsk.
Prästen knyckte till lite med huvudet och sedan gav han sig i väg som en hund med svanen mellan benen.
Tosete kom fram till Greta-Stinas torp och knackade på. Hon var fortfarande upprörd efter mötet med prästen.
Tosete förklarade för Greta-Stina hur det låg till och hon gick med på att gå till Johannes. Greta-Stina sa:
- Att man ska väl kunna göra något för sin medmänniska.
- Ja, svarade Tosete du gör det inte bara för Johannes utan för Lill-Anna.
Jag kan inte riktigt förstå varför det alltid ska vara så mycket besvärligheter för henne.
Det är precis som hon hade en förbannelse över sig.
Att vara så ung och alla redan vara med barn är ju en uppgift som inte är så lätt och hennes bakgrund med “dårhuset” och hennes pappa som omkom i lågorna kan man tycka att det borde vara slut nu och att hon skulle kunna vara lycklig med sin Johannes.
Johannes låg i sängen och mådde efter omständigheterna ganska så bra kroppsligen nu men hade en stor ångest över hur det skulle gå för Lill-Anna. Det han tänkte på ofta var hans ben, ingen hade precis sagt till honom vad han hade att vänta. Men han förstod så mycket att det skulle inte bli som förr.
Han hade försökt att fråga bonden några gånger men han hade bara sagt:
- Du få vända dig till de som begriper det.
Dagarna hade varit fulla med tankar angående Lill-Anna hur det hade gått och om hon visste om hans situation. Detta var smärtsamt och hade en betydelse när benet skulle läka. Han kände ibland att benet liksom drog ihop sig och han hade svårt att räta ut det igen.
Efter långa stunder av förtvivlan kom också stunder med glädje när han tänkte på att Lill-Anna skulle föda deras barn. Han hade intalat sig själv att han skulle göra allt vad han kunde för den lilla familjen.
Han låg och dåsade när någon knackade till på dörren och Greta-Stina klev in.
- Jag har lite nyheter till dig sa hon när dörren stängdes bakom henne.
Lill-Anna har nedkommit med en dotter och både barnet och modern är bra.
Johannes som trodde att han drömde nöp sig lite i armen. Men han drömde inte.
Jaså ,sa ha:
- Det gick bra men vet Anna om min situation? Ja hon vet det.
- Tosete och hon har skickat mig för att tala med dig Johannes. Det var ju snällt av dig men vet inte bonden varför du är här.
- Nej, jag sa att jag ville köpa lite ägg och sa att du var min kusin och att jag ville gärna prata med dig.
- Det var ju väldigt bra. Jag kunde knappast “hia” mig.
Greta-Stina log och sa:
- Det var länge sedan jag har hört det ordet men jag förstår att du kunde knappast bärga dig.
Johannes blev lite tyst och sa till Greta-Stina:
- Du måste tala om hur mycket jag älskar Anna. Hon är mitt liv mer än det. Hon ska veta att jag ska krya på mig så gott det går och jag ber om den dagen när vi få träffas.
Jag hade kunnat skriva något till henne men jag är nog inte kapabel till att göra det.
- Det räcker så gott med att du säger vad du tycker om Lill-Anna. Jag ska förmedla detta på bästa vis.
- Johannes tog hennes kalla hand och sa tack så mycket du är verkligen snäll.
Greta-Stina gick ut och fick sina ägg och började att gå tillbaka.
Det blev riktig fest när hon kom tillbaka och träffade Lill-Anna och talade om hur vackert Johannes hade sagt och hon försökte efter bästa förmåga att göra orden ännu lite vackrare. Hon kände att hon var en liten kärleksgudinna på väg att säga kärlekens lov för två unga människor.
Att få vara någon tyckte hon var mycket bra och när hon såg Lill-Anna hur glad hon blev så smittade detta av sig.
Greta-Stina sa Lill-Anna:
- Du har verkligen gjort mig glad och du ska ha stort tack.
- Det gjorde jag så gärna och Tosete skulle ju ändå ha ägg.
Sedan skrattade de åt att de faktiskt kunde ha blivit pannkaka av allt
Det hade nu gått fyra veckor sedan Johannes olycksdag. Så nu var det dags att gå upp till verkligheten. Han kände sig lite yr efter att ha legat så länge. Blodförlusten gjorde sitt också, men hade enligt veterinären ätit bra och skulle nog inte få några men ut av det. Johannes kände på benen och det liksom följde inte med honom riktigt.
När han gick haltade han fram och sa:
- Kommer jag alltid att bli så här?
- Ja, tyvärr får du nog vänja dig vid det. Men var glad för att du lever.
- Jo, men det är jag och jag måste tacka bonden för hans vänlighet.
Han är ute och något tack behöver du inte säga hade han sagt utan kan du bara klara av att arbeta så tycker han att det var nog.
- Jag vet inte sa, Johannes det verkar ju vara lite besvärligt med benet. Men jag ska göra mitt bästa.
Johannes tränade också sitt ben med att sitta på en stol och trycka benet mot golvet och sedan slappna av. Det här gjorde han för att benmusklerna skulle bli hårda efter ha legat så länge.
Det gjorde i början ont men ju mer han tränade ju mindre ont fick han.
En dag så sa han:
- Nu måste jag få gå ut och göra skäl för mig.
- Är det inte det lite väl tidigt?
- Nej, jag tror jag kan klara det.
Att köra “Stätter” alltså pålar som man sätter ned i marken för att sedan dra trådar från den ena pålen till den andra.
Det är inte så jobbigt.
Johannes fick vara på vagnen och slänga ned pålarna på marken. Att sedan med spett göra hålet så pålen gick ner var lite för ansträngande för Johannes.
Det gick bra och han tyckte att det var skönt att han klarade av detta.
Efter en veckas träning och arbete tyckte han att han var färdig för att ge sig av och träffa Lill-Anna.
Han sa till bonden:
- Veterinären sa att jag borde sträcka ut benet lite och då tänkte jag gå en bit bortåt vägen.
Johannes måste ju träna för att kunna komma den långa biten till Lill-Anna.
Det var ett långt pass han gjorde och kände sig helt slut efter.
- Hur ska jag kunna komma till Lill-Anna. Det tar nog ganska så länge. Men skam den som ger sig.
Så Johannes kämpade på för han hade ju något att kämpa för. Så dagar blev veckor och veckor blev till en månad.
Då bestämde sig Johannes för att i morgon ska jag försöka att gå den biten till Anna.
Den morgonen var han mycket piggare än vanligt och han klev upp med den förhoppningen att han skulle få se Anna och deras barn.
Dagen gick lite trögt och Johannes väntade bara på att han skulle bli färdig med sitt arbete för dagen.
Det kom till slut och han skulle nu gå den långa vägen till Lill-Anna.
Han började att gå och haltade iväg bortåt vägen.
Efter en timme kändes det jobbigt och han var tvungen att vila sig. Han ville inte riktigt förbanna det här för han tänkte gör jag det blir det nog ännu svårare.
Han mötte på några från byn som hälsade och han hälsade tillbaka. Ingen sa något tröstande till honom utan bara i mjugg tittade de på honom som han var inte riktigt klok.
Johannes blev lite förskräckt över deras okänslighet men tröstade sig med att snart fick han träffa sin älskade Anna.
Färden hade tagit på krafterna och benet kändes mycket stelt men Johannes strävade framåt. När han fick syn på den lilla stugan drev han sig själv så hårt att det värkte uti hela hans kropp.
Han knackade på dörren och fick se sin Anna med barnet i famnen. Den känsla de både fick kan inte sägas i ord. De bara for till varandra och riktigt uppslukades av sin kärlek.
Johannes tittade på Lill-Anna och barnet och första frågan var:
- Är allt bra?
- Ja, nu är det de sa Lill-Anna.
Hon fortsatte hur är det med dig?
- Jo, tack så bra det kan bli. Benet är ju inte vad det var innan men det går ju att ta sig fram.
Mötet med Lill-Anna och deras barn sågs av Tosete och hon hade någon droppe av en tår i ögonvrån. Det är ju glädjens dag att de fick mötas igen tänkte Tosete och hoppades på att det skulle få fortsätta så.
Johannes blev kallad i byn för “halta Johannes” men han fortsatte och arbeta hos bonden och åren gick och till slut hade han och Lill-Anna ett eget litet torp inte mycket för världen, men de hade varandra och det var det viktigaste.
Augusta döps
Det var dags att döpa flickan så Johannes och Lill-Anna hade bestämt att hon skulle heta Augusta Magdalena.
Det var inte många som kom till dopet men det gjorde inget för prästen sa:
- Det viktigaste är att är vi bara tre församlade så är Herren där.
Augusta växte så snart var hon tio år och hon hade blivit en vacker liten dam.
Hon hade skinn på näsan och sa alltid till när hon tyckte att någon var dum och att alltid säga vad hon tyckte.
Hennes skolgång blev ganska så odramatisk för hon hade det lätt för sig
Lill-Anna hade blivit mer och mer sjuklig av sig. Det var något hon inte riktigt kunde sätta fingret på. Hon kände sig lycklig men ändå fanns det något som oroade henne.
Hon hade börjat se en svartklädd dam och hon hade först blivit mycket förskrämd men hon accepterade henne till slut. Hon tänkte:
- Ja, det är väl jag som är lite tokig men jag ska hålla detta för mig själv.
Omedvetet hade detta påverkat henne och hon hade mer och mer blivit tystlåten och tycktes vara lite besviken på allt.
Hon hade känt att Augusta hade tagit mycket av den kärlek hon skulle få av Johannes för han älskade sin Augusta. Han tycktes i Lill-Annas ögon ge mer till henne.
- Jag måste väl också få lite men jag får nöja mig med det som blir över tänkte hon.
Johannes hade kommit hem tidigare för hans lilla flicka hade sin femton åriga födelsedag.
Augusta hade mött honom och de kramade om varandra. När han kom in hade de gjort i ordning födelsedagskalaset. Lill-Anna stod där och Johannes hade bara öga för Augusta.
- Lill-Anna tänkte till hans försvar att det var ju hennes födelsedag så jag få låta honom hållas. Men visst hade han hunnit och krama mig med?
Lill-Anna hade nu blivit sängliggandes och Johannes visste inte riktigt vad det var.
Han hade väl upptäckt detta för sent och frågade många gånger vad det var.
Lill-Anna hade sagt det är inget men jag känner att något äter upp mig invändigt.
Johannes hade inte riktigt förstått vad hon menade
- Vadå äter upp en inifrån?
Han hade försökt att på sitt sätt få henne på mer positiva tankar men tyvärr misslyckades han.
Till slut kunde inte Lill-Anna gå upp utan sa alltid:
- Jag kan inte gå upp för jag lever inte.
Detta var naturligtvis mycket ledsamt för Johannes och hade väl själv sett att kanske han hade ägnat mer tid åt Augusta än åt Lill-Anna.
En förmiddag på förvintern slöt Lill-Anna sina ögon och ingen hade riktigt förstått hur en ung människa kunde bara tyna bort.
Hon hade många gånger talat om en förbannelse och hon hade till slut också sagt om den svartklädde damen som hade gäckat henne.
Det hade gått så fort att Johannes inte riktigt förstod det här.
- Hur kunde detta ske?
- Var de som Anna sa att det var en förbannelse?
Det konstaterades att Lill-Anna dog av något som ingen förstod var det var.
Rykten spreds att Lill-Anna hade en ovanligt hemsk sjukdom och om man smittades av den kunde man bli ett offer för den svartklädda damen.
Denna svartklädda dam kom till henne och bara visade upp sig. Med sin långa svarta kappa och med sin långa svarta kjol. Hon hade en svart Bonnett på huvudet. Ansiktet var bortvänt så hon såg inte hur kvinnan såg ut. Hon hade gäckat Lill-Anna i många år.
Hon hade alltid undrat om just kvinnan skulle vända ansiktet emot henne.
Lill- Anna hade sagt.
- Tro du att det är hon som gör förbannelsen över oss.
- Hon är så nära ibland att man nästan blir rädd.
Johannes hade frågat henne.
- Säger hon något?
- Inte ett skapandes grann. Hon bara står där precis som om hon skulle på något sätt
vilja säga något.
- Varför skulle hon vilja förbanna oss, sa Jonhannes?
- Man vet inte vad som har hänt tidigare i vår familj, sa Lill- Anna.
- Du tror väl inte att om någon gör en dumhet längre tillbaka, så får vi sukta för
det nu?
- Precis så tror jag det är, sa Lill- Anna.
- Varför bär hon svart?
- Jag tror att hon sörjer, att hon på något sätt vill förmedla, sorg.
Johannes hade tänkt mycket på det här.
- Kan det verkligen vara så?
Begravningen hölls med bara några få människor för de flesta vågade inte att komma.
- Vad är det frågan om tänkte Johannes inte ens till hennes begravning kom det folk.
När de sedan åkte genom byn sprang människor in i husen de häll för munnen precis som om de smittades bara de visade sig.
Ett sådant djävulskt rykte sa Johannes kan ju fördärva allt. Varför skulle detta ske?
Augusta hade blivit arton år och hade blivit till en stor skönhet. Johannes försökte att hålla henne i band men det gick inte alls för hon hade en stark vilja.
Hon hade träffat Erik i Loshult och hade haft många oförglömliga kvällar med honom.
- Det kändes så tänkte hon att med pojkar har jag det lätt. Kanske jag inte är så ful ändå?
Johannes gick mer och mer och grubblade på vad de hade blivit utsatta för. Det var svårt att försörja sig på grund av att ingen ville ha honom. Bonden hade sparkat honom.
Han kunde försörja sig med att jobba i skogen där fick han vara själv, där var det ingen som sprang när de fick se honom.
Han pratade ofta med sig själv och hade många samtal med Herren. Han hade frågat honom varför skulle just detta hända?
- Vad hade Lill-Anna gjort? Kommer detta att också drabba mig och Augusta. När han sa Augusta blev han påmind att kanske hon får denna förbannelse.
- Nej, sa han nästan tyst så grym kan väl inte världen vara?
Fortsättning följer
Bo Grapenskog
|
|
