| |
|
FÖRBANNELSEN avsnitt 2
FÖRBANNELSEN avsnitt 2
Evert funderade på det är med “Tosete”. Det låter kanske tokigt men vad ska man göra?
När han träffade Ada pratade han lite men hon hade inget svar på vad han skulle kunna göra. Hon visste långt inne att kanske det var på grund av henne som Lill-Anna hade reagerat som hon har gjort.
Evert tog med Lill-Anna till den här damen som hade förmågan att utläsa vad det var för fel på människors själar.
Stugan där hon bodde var liten och förfallen och Evert tvekade lite innan men tänkte att det kan det här vara värt om Lill-Anna skulle bli frisk.
När de kom in i stugan såg han all denna spindelväven som fanns både i de små fönster och annanstans.
Det stank en konstig doft av något han inte riktigt kände igen. Han blev lite konfunderad och undrade om detta var det bästa för hans älskade dotter.
När de steg in i stugan mottogs de av kvinnan. Hon sa:
- Är det till ha vägarna förbi eller kommer ni av någon annan anledning?
Nej, men är det inte en liten söt flicka han har med sig?
Kvinnan klappade Lill-Anna på kinderna och såg att flickan inte var riktigt frisk.
Så det behövdes inte någon mer förklaring varför de hade kommit.
Kvinnan sa:
- Var så goda och sitt. Hur står det till med flickan?
- Evert sa att hon har inte sagt ett ljud på länge nu.
Kvinnan tog Lill-Annas händer i sina och pratade mjuk med henne.
Hon sa:
- Är det något som trycker dig kan du inte bara nicka lite.
Lill-Anna såg bara rakt fram och hon rörde inte en min.
Kvinnan sa till Evert:
- Att jag tror att hon är besatt av onda tankar. Detta borde man få ur henne.
Dessa demoner kan vara mycket skadliga för en liten flicka.
- Demoner tänkte Evert inte kunde min lilla flicka ha några sådana. Varifrån skulle dem har kommit.
Precis som om Evert hade sagt det högt så svarade kvinnan honom att demoner kan vilken som helst få.
Efter en stund sa påpekade kvinnan att man borde driva ut de onda demonerna ur flickan.
- Ja, men hur gör man det?
- Det får du lägga mina händer svarade kvinnan.
- Vad ska du ha för det, frågade Evert?
- Demonutdrivning för barn ska jag inte ta något för, utan det jag bara önskar är att få lite mat.
- Javisst, sa Evert det klart att du ska få det inget tal om annat.
Kvinnan tillade att flickan måste stanna där ett tag så hon kunde förbereda sig på denna utdrivning.
- Jag måste också få veta flickan namn.
- Hon heter Anna, sa Evert.
- Har hon haft några som helst tendenser till detta innan eller kom detta helt plötsligt?
- Jag har då inte sett något alls innan, svarade Evert.
När Evert skulle gå tittade Lill-Anna ängsligt på honom men Evert tröstade henne och sa:
- Jag ska hämta dig senare hon ska försöka göra dig frisk min lilla vän.
Med de orden försvann Evert ut genom dörren ut i den friska luften för luften inne i stugan var inte av den bästa sorten. Han tänkte att har jag verkligen gjort det bästa för Anna?
Kvinnan hade tänt två ljus som hon satte på vardera sidan av Anna.
Hon drog för skynket i fönstret för att det skulle bli mörkt i rummet.
Lill-Anna satt och tittade förskräckt på vad kvinnan skulle ta sig till med.
Kvinnan sa att du måste tänka att demonerna är inne i dig och du vill inte ha dem inom dig. Utan försök att skrika att du vill att de ska komma ut ifrån dig. De äter upp dig annars.
Demoner är några som gör så din själ blir skadad.
Hon kunde ju inte skrika, så Lill-Anna gjorde inget.
Nu började kvinnan att besvärjelse få ut de onda demonerna.
- Ut ur denna kropp, vik hädan, denna kropp ska inte längre bebos av er demoner.
Hon tog med sina händer mot Lill-Anna och precis som hon skulle ta ur de onda demonerna ur hennes kropp. Hon vred sitt ansiktet i besvärjelsen och Anna tyckte att hon blev mycket obehaglig.
Detta höll hon på med länge. Besvärjelserna blev värre och värre.
Kvinnan kom nästan i trans och utropade:
- Ut era djävlar ut ur denna kropp ni ska inte få ett fotfäste i denna oskyldiga lilla flickas kropp.
Än en gång så tog hon händerna och denna gång var det som om hon skulle strypa demonerna och sedan tog hon fram en liten säck.
Hon stoppade demonerna i denna säck knöt till och sa:
- Nu era hemska demoner har ni blivit fångade och ska aldrig mer komma ut.
- Jag ska dränka er i det djupaste stället i sjön, stenarna ska göra så ni aldrig kommer upp mer.
Efter denna ceremoni kunde kvinnan sätta sig ner och var lite stolt över sig själv att hon hade lyckats.
Hon hade lyckats i den meningen att få in demonerna i säcken.
Detta trodde hon fullt och riktigt på.
Lill-Anna satt som hon hade gjort innan kvinnan tog ut demonerna.
När Evert kom dit sa han till kvinnan:
- Jag ser ingen förbättring!
- Nej det är så i början det demonerna ha fördärvat måste nu läka. Men avskrädet har tagits ur henne så nu är det bara upp till kroppen själv att läka det.
Evert hade tagit med sig lite potatis och lite fläsk till kvinnan som mottog detta med förtjusning.
Lill-Anna sa Evert:
Nu går vi hem. Man såg ett litet leende på hennes läppar och Evert blev varm inombords. Kanske hade hon kommit över det här.
Månaderna gick men Lill-Anna blev inte bättre utan hon nästan gick in i sig själv.
Det blev tal om att kan vi ha Lill-Anna hemma? Evert hade blivit rosenrasande när Ada hade tagit upp detta ämne.
- Jag vill då inte skicka Lill-Anna till Hospitalet jag vill att min lilla flicka ska bli frisk.
Att Evert nu tänkte mer på Lill-Anna än på Sara var kanske naturligt och detta tyckte ju inte Ada om.
Hon gjorde sina försök att säga att Lill-Anna inte borde vara henna.
Hon lade till också att inte tror jag att myndigheterna eller prästerna går med på att hon är hemma.
Den dag när Lill-Anna for i väg var den dag som var mest mörk i Everts liv.
Att se sin lilla flicka föras bort till det här Hospitalet i stan.
- Få jag någonsin återse min lilla flicka?
Vagnen som hämtade Lill-Anna var nu på väg mot vad alla kallade för “dårhuset”
Vägen var ganska så lång och mycket guppig. Lill-Annas hjärta pumpade starkt.
Hon kände hur ångesten kom. Men kämpade emot starkt att det inte skulle synas.
Men när hon kom närmar staden slängde hon sig på golvet i vagnen och bara rullade omkring. Hon greps av dödsångest och hon började andas mycket häftigt och svetten bara lackade från hennes lilla panna. Han skrek.
- Jag kvävs! Hon reds av dödsångest.
Denna attack varade inte så länge sedan började allt återvända till vad man kan kalla för normala. Men männen som såg detta insåg naturligtvis en förklaring med en gång.
Hon var inte som hon skulle vara.
När vagnen svängde in framför stenhuset kom det människor emot den.
Dessa “vårdare” kom för att ta en liten flicka in på hospitalet.
De gick upp för en stor trappa och kom in i huset. Man hörde visste mystiska ljud från människor. Lill-Anna såg lite hur det var här och hon hade väl inte den meningen at det var ett “dårhus” utan att det var ett riktigt sjukhus.
Sedan började människor prata över huvudet på henne:
- Ja, man ser att hon lider av tvångsföreställningar hon verkar vara i behov av åderlåtning.
Man diskuterade om man skulle ta in henne på den avdelning , där man betraktade dem som inte kunde bli friska, eller på den avdelningen där det fanns hopp kvar.
Lill-Anna visste inte att hon hamnade på denna s.k. Hoppets avdelning.
Allt vad hon kunde se var människor som av en eller annan anledning var i behov av vård. Vård i den bemärkelsen att människor i deras närhet inte kunde ta hand om dem.
I de flesta fall var det prästen eller någon myndighetsperson som hade beordrat att vederbörande skulle tas om hand.
Man var av den uppfattningen att människor med sådana här beteenden var av den art att det kunde smitta över det till resten av befolkningen.
Inte bokstavligen utan människor i dess närhet kunde ta till sig av latheterna som någon präst lade ut det.
Kunskapen om detta var mycket liten de hade stora fördomar att detta inte var en sjukdom utan en lathet eller vad man ville kalla det för sinnesslöa.
Lill-Anna hade kommit till Hoppets avdelning och bara satt på en stol och såg på de andra patienterna.
En av kvinnorna satt och gungande och ibland for hon upp och skrek att någon måste hjälpa mig.
Lill-Anna tänkte att är jag också sådan? Hon hade ju faktiskt fått ett anfall i vagnen.
De närmaste dagarna var av den arten att man undersökte Lill-Anna.
Den undersökningen gjordes av en veterinär precis som om de vore boskap.
I Lill-Annas fall konstaterades det att hon var fullt frisk fysiskt. Latheterna det var detta som hade tagit över hennes liv enligt ”veterinärerna”.
Man kunde höra kommentarerna:
- Ja jag har sett detta både på kor och grisar.
- Men om de är sådana går de ju till slakt.
Andemeningen var ju att människor i detta tillstånd borde avlägsnas på ett eller annat sätt.
Men lagligt kunde de inte göra det. Men man hörde många fall att människor försvann spårlöst. Att folk gömde människor som hade på ett eller annat sätt psykiska problem.
Var ganska så vanligt på den tiden.
Den mat som serverades kunde man ju inte säga var näringsrik. Utan de bestod av soppor där det knappast var något i den. Gröt av den digniteten att den hade mest kunde användas till murbruk.
Lill-Anna hade fått tre eller fyra attacker sedan hon kom till Hospitalet.
Varje gång kände Lill-Anna att det var som hon trodde att hon skulle dö på riktigt.
Hon höll på att kvävas, hjärtat pumpade mycket hårt och snabbt. Hon trodde att hon skulle dö.
Paniken drev henne att slänga sig på golvet eller bara rusa omkring.
När attacken var över kände hon en djup lättnad och blev med en gång påmind:
- Kan detta hända igen? När. Kommer nästa anfall?
Det hände igen och efter varje attack blev hon mer rädd och genom att hon var rädd så kom attackerna oftare.
Detta speglade “doktorerna” att hon vill inte ta sig åt av vad de hade att erbjuda henne.
Utan att hennes latheter bara fortsatte och till och med ökade.
- Tyvärr tror jag nog inte att hon bör vara på Hoppets avdelning, för det finns inte mycket att göra åt latheter. Utan det är inne i hjärnan. Man föds till det sa en av doktorerna.
Det blev inte bättre för Lill-Anna och när Evert skrev till hospitalet och frågade om sin lilla flicka hur allt hade gått.
Fick han svaret att det tar tid och det hade det gjort för nu hade hon varit där fyra år.
Lill-Anna hade kämpat emot de här sakerna som hade resulterat i att de hade fått en uppfattning att hon var besvärlig.
Hon kände sig inte bättre av metoderna och trodde inte på detta alls.
Lill-Anna hade gått ner i vikt och hennes kroppsliga hälsa hade försämrats.
Hon hade i många nätter legat och tänkt att de har slängt mig hit för de ville inte ha mig där hemma.
Lill-Anna tänkte.
- Det är väl synd om pappa för han tycker verkligen om mig. Men det finns någon
där hemma som inte gör det. Varför hon inte tycker om mig är svårt att säga. Men det klart
att ha en flicka so inte ens är sin egen och ovanpå det tokig. Det kan kanske inte vara så lätt.
- Jag är väl tokig och ska naturligtvis vara här. Men ändå fanns det i henne en del av att så är nog inte fallet. Hon tycktes drivas av tanken att de ville bli av med henne för gott.
Så då kom plötsligt tanken upp om att hon skulle försöka att rymma.
Hon visste att detta skulle bli svårt men inte omöjligt.
Det lilla bröd hon fick sparade hon och gömde de väl. För det skulle hon ha med sig.
som skaffning.
Natten då hon tänkte sig utföra denna rymning hade börjat med att hon hade fått ett anfall på grund av att hon var mycket stressad av vad som skulle ske om hon blev ertappad.
Hon visste så väl att det var inte så bevakat nattetid som på dagen.
Det hon visste var att hon inte kunde ta sig ut på framsidan för den dörren var låst.
När hon hade varit i källaren en gång såg hon att ett fönster var öppet mot friheten och den vägen tänkte hon ta.
Hon tog med sig av sin skaffningen och gick med nätta steg över golvet.
Ute i korridoren var det två stycken som satt och pratade och hon tyckte att de sluddrade. Hon hade rätt de satt och drack.
- Jag får nog vänta lite så hon satte sig ned på golvet.
Hon fick sitta där väldigt länge men till slut var supandet över och herrarna hade dåsat av.
Då steg Lill-Anna upp och gav sig iväg till källaren. Det var alldeles mörkt så hon såg inte mycket framför sig. En råtta sprang över golvet och hon nästan hoppade till. Om det var något som fick henne att rysa så var det de här stora råttorna.
Vägen till friheten var mörk men plötsligt såg hon lite av ljuset och det kom ifrån fönstret.
Men till sin fasa var fönstret igenspikat.
- Vad gör jag nu tänkte Lill-Anna? Jag får slå sönder glaset. Men kommer det att höras?
Lill-Anna tog lite gamla kläder som låg där och slog sönder rutan.
Hon var tvungen att plocka bort glasbitarna annars kunde hon skära sig.
Med stor möda kom hon igenom fönstret och var snart ute i natten.
Men frågan var vart skulle hon ta vägen?
Natten var fortfarande kolmörk och lite av oro kände Lill-Anna när hon tittade sig omkring.
Det kändes viktigt att gå åt det håll där hemmet var. En reflektion hon bara fick så där.
Så hon startade sin väg mot hemmet men hade i åtanke att jag kan nog inte förvänta mig att dem kommer att bli glada om jag kommer hem.
Detta gjorde att hon slets mellan glädje och förtvivlan och hon visste att kom hon hem skickades hon till detta Hospital igen.
Vägen var mörk och ständigt och jämt bli hon påmind om att ensamheten var inte så bra som hon hade tänkt det. Inte när man själv ska gå på vägarna mitt i natten.
Hon hade inte mycket till ork när hon satte sig vid ett träd och åt lite av det bröd hon hade fått med sig. Skogens dofter gav henne lite trygghet och hon försökte att säga till sig själv.
- Att detta måste i alla fall vara bättre än att sitta som en dåre på Hospitalet!
Ju längre tiden gick desto mer tröttare blev hon och till slut lutade hon sig bakåt och somnade.
Solen var redan uppe när hon öppnade sina ögon. Dagen var verkligen till hennes fördel solen sken från en klarblå himmel och detta gjorde henne glad.
Lite av det bröd som var kvar åt hon upp och reste sig och började gå mot något som hon inte visste hur det skulle sluta.
När hon gick som bäst hörde hon en vagn komma närmare och hon hörde hästens frustande. Hon sprang in i den täta skogen och tittade fram mellan grenarna på trädet.
När vagnen kom förbi såg hon att det var några av “vårdarna” som var naturligtvis ute och letade efter henne.
En rädsla kom över henne och hon satt länge och väntade tills hon fick så stort mod att hon än en gång kunde gå vägen fram.
Hon gick hela dagen och började bli ganska trött och hon visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen. Det som var hemskt var att hon inte kunde ge sig av till hemmet för där skulle man väl kunna få lite tröst i sitt elände.
- Men Ada hade nog inte blivit glad om jag hade kommit, tänkte Lill-Anna.
- Varför skulle jag just bli drabbad? Är det Gud som straffar mig, men varför straffar han mig. Jag har då inte gjort något som skulle göra honom besviken eller arg på mig.
Pappa hade tagit mig till “Tosete” och de besvärelserna var ju inte jag som gjorde detta utan det var ju hon. Jag måste säga till dig Gud att jag vet inte om jag kan tro på dig när du inte riktigt hjälper mig.
När hon hade tänkt detta greps hon av förfäran att vad ho nu hade gjort?
- Nu kommer säkerligen Gud att straffa mig.
I den stunden greps hon av panik och anfallet var mycket kraftiskt. Hon låg vid sidan av vägen och rullade runt i ångest. Hon skrek i sin förtvivlan.
- Varför gör du så här mot mig?
- Jag är ju bara en flicka som borde ha det gott i livet!
Just då kom en ung man gående och såg Lill-Anna liggande i diket vid vägkanten.
Han sprang ned till henne.
- Hur är det fatt? Är du sjuk?
Lill-Anna tittade förskräckt på honom. Detta såg han och försökte lugna henne
- Jag har inte kommit för att oroa dig jag vill bara hjälpa dig.
Lill-Anna sa inget och hade inte sagt något sedan den dagen hon blev stum.
Hon klämde fram ett litet tyst tack. Han sa:
- Du var då inte precis talträngd av dig.
Men det gör inget du behöver inte säga något till mig utan jag tycker om flickor som inte pratar för mycket.
Han hjälpte Lill-Anna upp och borstade av henne lite. Frågan kom:
- Vart är du på väg då?
Lill-Anna bara pekade med fingret åt det håll hon skulle. Han förstod och sa:
- Jag ska också åt det hållet så kanske vi kan följas åt?
Lill-Anna började faktiskt att känna lite av en trygghet i pojken och ända sedan hon kom hemifrån hade hon inte känt den här känslan.
Pojken hade sagt att han var på väg till Sommern och skulle få arbeta lite där och det var han glad för. Även om han visste att det var hårt arbete.
- Men se utan lite pengar klarar man sig inte. Det blir inte så mycket över när jag har betalt för mat och husrum.
- Är du också på väg mot Sommern?
Lill-Anna nickade men egentligen visste hon ju inte var hon skulle ta vägen.
Pojken började undra varför inte Lill-Anna sa något och tänkte lite är hon inte som hon ska vara? Varför låg hon där och skrek vid vägen?
När de satt vig vägkanten och vilade sig började pojken att säga.
- Jag heter Johannes Mårtensson och jag kommer ifrån “Svänen” har du hört talas om det?
Lill-Anna sa för första gången nu:
- Nej det vet jag inte. Han nästa fråga var:
- Vad heter du? Efter en lång paus så talade hon om vad hon hette.
När Anna tänkte på “Sommern” så tänkte hon att kanske “Tosete” skulle ta hand om henne eller att hon åtminstone kunde få bo där ett tag.
Hon försökte att skapa mod när hon gick vid sidan av Johannes och säga att hon skulle till “Tosete”. Men visste han om att hon var den som alla i byn visste så mycket om.
När hon tog mod till sig och sa:
- Jag ska till en kvinna i byn som de kallar för “Tosete”.
Han ryggade tillbaka och sa:
- Varför ska du vara hos en spåkärring?
- Min mor är död och jag ska vara hos henne.
Färden var snart slut och de skulle skiljas när vägarna korsade varandra.
Lill-Anna skulle åt ett håll och Johannes åt ett annat. De tittade i gruset och kunde inte riktigt titta i varandras i ögon. Men Johannes tog mod till sig och sa:
- Kunde vi inte träffas om jag kommer till vägskälet kanske om en vecka eller så. Kan
vi säga det?
Lill-Anna kände sig varm inombords och hade inte känt denna känslan att något skulle vilja träffa henne någonsin.
Lill-Anna fick fram ett litet ynkligt ja. Johannes blev glad och gav Lill-Anna en puss på kinden sedan sprang han iväg och vinkade åt henne. Lill-Anna vinkade tillbaka och plötsligt kände hon att hon skulle sakna honom.
Hon stod länge och tittade efter Johannes medan han sprang vidare nästan som en kalv
som kom ut för första gången på grönbete.
Lill-Anna kunde inte mer än att le åt detta och fylldes av de varmaste känslor.
Hon började gå mot torpet. Hon visste inte hur hon skulle bli mottagen, men hoppades att “Tosete” skulle ta emot henne bara för att hon var sjuk. Så Lill-Anna bestämde sig att inte säga något. Hon var glad över att orden hade kommit i samband med att hon träffade Johannes.
Lill-Anna fortsatte vägen mot det lilla torpet och snart syntes det i skogsgläntan.
Hjärtat slog lite fortare och hon hade ingen aning hur kvinnan skulle motta henne.
Men på något vis var hon stärkt av att hon hade träffat Johannes och tog mod till sig och bankade på dörren.
“Tosete” kom ut och fick syn på flickan och hon utbrast:
- Jaså där är du! Har du kommit till mig för att få en fristad?
Hon tittade på Lill-Anna med en skarp blick.
Men i nästa andemening sa hon:
- Jag vet vad dem kan göra med en därinne på dårhuset.
- Stig in flicka lilla så ska du få något till livs.
Stugan kändes annorlunda sedan han var här sist. Men man få beakta att hon inte hade varit i ett hem på länge nu.
Lill-Anna tog vänligen emot vad som bjöds henne. Hon hade en känsla av att kvinnan ville henne väl.
Efter måltiden hade kvinnan sagt att om du ska bo här får du hjälpa mig med några sysslor. Det hade Lill-Anna lovat. Kvinnan sa också:
- Att jag kommer inte att säga något till någon men du måste vara försiktig så ingen tror att du är här.
Det gick en vecka och Lill-Anna kände att livet kom åter visserligen fick hon ett anfall då och då men annars tyckte hon att det var mycket bättre här än som kvinnan hade sagt på dårhuset.
Hon började tänka på Johannes sa han inte att vi kunde träffas vid vägskälet om någon vecka eller så? Men jag vet ju inte precis när han är där.
Efter alla sysslor hon gjorde gick hon vägen ner till vägskälet för att se om Johannes var där. Det gick två herrar och pratade vägen fram och Lill-Anna sprang in i den täta skogen och var mycket rädd för att bli upptäckt.
Hon hörde inte längre dem prata så hon gick upp på vägen igen och stod en lång stund för att se om Johannes dök upp.
Tyvärr kom det ingen Johannes. Lite besviken var Lill-Anna men hon sa till sig själv.
- Att han kanske inte kunde komma ifrån.
Hon gick ut i skogen för att hämta några pinnar.
När hon kom upp på vägen igen och med pinnarnas hjälp skrev hon, Lill-Anna med stora bokstäver
Efter detta kände hon sig varm inombords hon hade inte gjort sådant innan och att hon skulle känna så för en pojke var mycket härligt. Allt kändes mycket bra och Lill-Anna traskade vägen tillbaka till stugan.
En eftermiddag var Lill-Anna ute och höll på att stapla lite ved. “Tosete” hade fått lite dålig ved som skulle torka. Lill-Anna jobbade med att lägga på veden så att dem skulle torka i solen.
När hon stod där hörde hon en vissling och hon tänkte det var en konstig fågel. Men när hon vände sig såg hon att det var Johannes. Hennes hjärta började att slå häftigt och hon kände sig mycket glad.
Nästan av glädje sprang hon emot honom.
- “Tosete” får inte se dig för då vet jag inte vad hon kommer att göra.
- Nej, sa Johannes vi gå in i skogen.
De satte sig på två stubbar och pratade om allt möjligt. Johannes sa att hade fått anställning på en gård i Vänarn och tyckte att gårdsfolket var bra.
Lill-Anna talade i sin tur om att hon ska bo här ett tag.
- Vi kan väl träffas en gång i veckan och prata om du vill det frågade Johannes.
- Ja, de vill jag sa Lill-Anna blygt.
De satt och pratade och tiden gick och Johannes sa att jag måste nog tillbaka innan bonden blir arg på mig. Javisst sa Lill-Anna gör det så du inte kommer i svårigheter.
Johannes reste sig och när Lill-Anna var halvvägs upp skulle han ge henne en puss på kinden men den hamnad rakt på hennes mun.
- Hoppsan sa Johannes det var inte min mening.
Men visst var det hans mening och Lill-Anna hade absolut inget emot det.
Johannes vinkade och sa när han gick bortåt vägen att jag kommer nästa vecka.
Lill-Anna vinkade och hon kände sig så varm inombords att hon hade fått en puss på mun.
Johannes gjorde henne varm och hon kände sig trygg hos honom.
Johannes i sin tur var glad över att pussen hamnade där den skulle.
Han små sprang vägen fram och var mycket glad över att har fått träffa Lill-Anna.
När han kom till gården blev han inte så väl mottagen utav bonden. Först skällde han på honom för att han var sen och var allmänt irriterad på allt och detta gick ut över Johannes. -
- Var har du nu varit din kattstrykare? Kan du inte vara här utan då ska ge dig iväg.
- Jag behöver dig här och ja betalar dig för mat och husrum då ska du förbaske mig vara här och göra som vad jag säger åt dig att göra.
- Johannes tänkte även om jag gör vad du vill får jag ändå skäll problemet är inte jag utan din fru. Du vågar inte säga emot henne.
Hade han sagt detta till bonden hade det gått illa för honom så han höll tyst.
Veckan hade gått och det var tid för att uppsöka Lill-Anna han hade sagt vid etttiden för bonden hade lovat att han skulle få gå då. Men det var förra gången. Nu visste han inte hur han skulle göra. Han kunde ju inte fråga honom nu för då skulle det bli ett liv det var han helt och hållet medveten om.´
- Hur ska jag göra? Ska Lill-Anna tro att jag inte kommer?
- Nej jag få smyga mig ut i kväll när bonden och hans fru har lagt sig.
Dagen gick sakta men till slut var det kväll och Johannes fick inte sova i huset utan han hade ett rum ute där dem bakade och bryggde öl.
Johannes klädde på sig och smög försiktig iväg. Kvällen hade blivit svart och han lite problem att hitta vägen. Men när ögonen hade vant sig så gick det bättre.
Det var en bit att gå men Johannes hade blivit fäst i flickan och hon var en frisk fläkt i hans liv. Så han var glad men samtidigt lite nervös hur han skulle få tag i Lill-Anna.
Hon hade säkert väntat honom men när han inte dök upp så trodde hon kanske att han inte höll av henne.
- Det vill jag inte hon ska tro sa han nästan högt för sig själv.
Vägen kom till den plats där han skulle ta av till det lilla torpet. Han gick nu med raska steg framåt och plötsligt hörde han något i buskarna. Han blev lite förvånad och tänkte inte mycket på det, utan det var väl något djur i farten.
Nu hörde han att ljudet kom närmare och ut ur skogen kom en ko, Johannes blev faktiskt rädd men skrattade åt det när han såg att det var en ko.
Han sa.
- Tänk att bli nästan ihjälskrämd av en ko.
Nu närmade han sig torpet och det var mörkt och han visste inte riktigt vad Lill-Anna låg.
Så han tittade in genom ett av torpets fönster för att se om han kunde lyckas med att få en glimt av henne. Men det enda han såg var de smutsiga fönsterglasen.
- Om jag knackar lite försiktigt kanske jag kan väcka henne eller åtminstone så hon kunde komma till fönstret.
Johannes knackade på fönstret och inget hördes. Lite hårdare denna gång.
Nu hörde man något inifrån och Johannes kröp ihop så han inte syntes.
Han hörde hur kvinnan muttrade något sluddrigt och att hon förbannade katterna att de förde liv.
Johannes vågade inte göra så mycket på en bra stund. Men till slut tog han mod till sig och knackade igen. Inget först men efter andra eller tredje knackningen hörde han dörren öppnas på framsidan. Johannes tänkte i förskräckelse att det var “Tosete”
Men när han såg Lill-Anna står där kunde han inte hålla igen sina känslor utan han utbrast: - Är det du Anna?
- Ja det är jag.
Johannes kom henne närmare och hon blev glad att det var han.
- Jag kunde inte komma innan för bonden var sur på mig. Det gör inget.
- Du vet “Tosete” brukar ta sig en jamare och sover ibland tungt. Vi kan väl gå in till mig.
Johannes följde efter Lill-Anna och han kände lite av den rök som stack honom i ögonen. Röken kom ifrån den öppna spisen.
- Ni har väl inte stängt för mycket på spjället? Det kan vara farligt.
- Nej då, svarade Lill-Anna, hon är väl inte så försiktig ibland när hon slänger på ved.
De kunde inte sitta i köket utan Lill-Anna bäddade till sin säng och sa vi kan väl ligga här och prata lite.
- Ja, det var bra svarade Johannes. Men vi måste tala tyst så vi inte väcker henne.
Lite av spänning smög sig in både hos Lill-Anna och Johannes. När de båda lade sig ned i sängen.
När de låg stilla och mot varandra sa Johannes:
- Du vet bonden har en kärring som han är så rädd för. Men det går ut över mig ibland för han vågar inte säga till henne.
- Sådan ska jag inte bli när jag bli kärring sa Lill-Anna.
Lite av fnitter kom från de båda och de hade roligt av det uttalandet.
Det var varmt och gott inne i torpet och värmen kändes inombords också.
Johannes kände att han ville Lill-Anna gott. Men om jag visar vad jag känner blir hon kanske rädd. Så Johannes låg och höll emot av alla krafter.
Han hade inte varit så nära en flicka innan bara det kändes som det stack pilar i honom.
- Kan man på något vis ha det bättre tänkte Johannes.
Plötsligt kom en hand till honom och han tog den i sin hand. Den var varm och skön och han visste nu att Lill-Anna var glad i honom. Detta stärkte honom så mycket att han sa: -- Lill-Anna du är det bästa som har hänt mig.
Lill-Anna visste om hon också skulle säga så till en pojke, så hon sa inget.
De fortsatte att prata och mer och mer kände de för varandra. Att Lill-Anna inte hade fått så mycken kärlek kände hon att det var väl ingen som tyckte om mig.
Johannes satt mot väggen och Lill-Anna låg nu med sitt huvud i hans knä och de bara njöt av situationen.
- När man har det så bra måste man iväg sa Johannes.
Lill-Anna tryckte hennes hand hårt i hans och sa:
- Jag hoppas att du kan komma till mig åter igen?
- Jag ska göra allt vad jag kan det lovar jag dig?
Frågan som nu kom från Lill-Anna kom plötsligt:
- Är vi fästfolk?
- Ja, Anna det är vi om du vill att vi ska vara det?
- Ja, det vill jag sa hon blygt.
Avskedet blev lite sorgset men ingen ville visa det utan de upprepade att vi ses snart igen. Johannes pussade Lill-Anna på munnen och Anna Lill-Anna pussade tillbaka.
Johannes försvann sedan ute i mörkret och snart var allt som vanligt igen.
Denna gång fick inte Johannes något ovett av bonden. Utan han levde mycket på att han hade träffat Lill-Anna. Han kunde till och med få lite skäll för hennes skull.
Johannes var en son till en fattig bonde, inte i den här delen av landskapet, utan han kom ifrån Upplids socken. Modern dog när han var mycket ung. Så hans uppväxt var inte precis kantad av kärlek. Utan många gånger kände han sig lite utanför.
Men genom han hade träffat Lill-Anna hade hans känslor kommit att blomma upp.
Att han var tvungen att söka arbete någon annanstans än där han bodde, berodde på att han tyckte det var bättre att ingen kände till honom.
Varje vecka träffades Lill-Anna och Johannes och mer och mer lärde de känna varandra.
De pratade nu om allt och de kände att de verkligen passade ihop.
- Men ett fästfolk ska väl visa det öppet sa Johannes?
- Jovisst, men jag är för ung och jag bor inte hemma.
- Du ska veta Johannes att jag vill inte ljuga för dig, utan jag ska tala om sanningen för dig.
Medan Lill-Anna berättade sin historia om sig själv tänkte Johannes att hon var verkligen en flicka som han ville ha. De besvärligheterna med hennes sjukdom det hörde han inte på. Utan han bara såg Lill-Anna som en vacker flicka med en stark utstrålning.
När Lill-Anna var färdig med sin berättelse sa hon lite allvarligt:
- Ja, du kanske tycker jag är helt konstig?
- Johannes tittade in hennes ljusblå ögon och sa:
- Konstig nej, men man blir konstig om man inte få vara nära dig, Anna.
Lill-Anna hade inte hört sådana smickrande ord om sig själv, så hon visste inte riktigt hur hon skulle bete sig. Johannes tog hennes händer och sa:
- Jag har lärt känna dig och jag känner att vi två hör ihop. Ska inte min kärlek till dig få synas?
- Det går inte sa Lill-Anna. Det kommer att bli ett fruktansvärt liv om jag kommer hem.
Skulle jag sedan berätta att jag har en fästman och vi vill vara tillsammans.
Nej, det skulle inte gå.
Johannes sa i sin förtvivlan:
- När kan vi göra det då?
Lill-Anna hon sa inget utan Johannes sa igen.
- Så länge vi kan träffas får jag nöja mig med det.
Han tog henne intill sig och kramade henne hårt och kysste henne på mun.
- En sådan lycka en sådan känsla, det vill jag ha kvar länge tänkte Lill-Anna.
De stod länge och kramade varandra precis som om de ville att tiden skulle stå still.
Samma kväll kom “Tosete” till Lill-Anna och frågade henne:
- Var har du varit då?
- Jag har gått neråt vägen bara.
- Ja, men tänk dig för innan du bli för förälskad.
Lill-Anna blev stum, hon visste inte vad hon skulle säga, men “Tosete” förstod mycket mer än vad Lill-Anna hade trott. Men hon sa inte mycket mer utan gick vidare med ett leende på läpparna.
Lill-Anna ropade henne tillbaka, hon sa:
- Har du inte haft något fästman?
- Karlar sa hon, det ska jag säga dig, de är lika farliga som pesten.
- Har du aldrig haft någon fästman?
- Jo, i mina unga dar, visst hade jag det. Men det blir inget av med det. Min far var mycket sträng av sig och det skulle inte vara några karlar för mig inte. Men det klart att ju mer han förbjöd desto mer tyckte jag det var roligt att bryta det han sa.
Men gör inte som jag gjorde, jag tänkte mig inte för utan jag fick ett barn på halsen.
- Jamen, jag har inte sett till någon här.
- Nej ,han dog när han var bara sju år.
- Vad sorgligt sa Lill-Anna. Sedan dess har jag inte trott på livet.
- Det liv som jag fick tog Herren ifrån mig när han bara var sju år. Var det för jag var inte ett rättskaffens barn?
- Varför säger du så? Jag tror att du är lika bra som någon annan.
Tosete böjde sig ned där Lill-Anna satt och sa:
- Du är du en snäll och rar flicka ändå. Jag önskar faktiskt att du kunde vara min egen lilla flicka.
Detta värmde mycket hos Lill-Anna och var lite förbryllad över människors snällhet.
Jag som inte var något alls, kan ju inte vara något mer i andras ögon?
Johannes jobbade hos bonden och det gick sin gilla gång. Lill-Anna skulle nu fylla femton år och hon var snart en ung kvinna.
Tosete hade sagt att du kan bjuda din fästman att komma hit.
- Får jag det sa hon och var själaglad.
När hon träffade Johannes så sa hon detta och han blev mycket glad.
De satt och åt “kalvadans “ det var mycket gott och det smälte som smör i munnen.
Råmjölken hade Tosete fått av en bonde som hon hade fått betala ganska mycket för.
Men det var det värt hade hon sagt och någon gång måste man kosta på sig något.
De inkomster hon kunde få var när hon hade någon som kom och ville ha hennes tjänster. Hon hade också hönor som värpte ägg, dem som inte blev till hushållet kunde hon sälja, men inte var det något lönande.
Hon satte potatis och andra grönsaker, hon hade två äppelträd, och sedan blev det mycket bärplockning.
Lingon och blåbär och kråkbär. Tristonbären var en delikatess
och kunde bara inmundigas vid högtidliga tillfällen.
Så dem hade fått också ett bakat bröd med tristonmarmelad.
En kväll när Lill-Anna fyllde femton år tänkte faktiskt hon på det hem hon inne var så långt härifrån.
Vad hade hänt med hennes far och Ada och Sara som måste vara tretton år snart.
Hon hade frågat Johannes om han kunde spörja något om hur de hade det.
Jag ska göra vad jag kan hade Johannes svarat.
Johannes hade gått dit en kväll för att se hur det var och han hade tänkt att han skulle fråga om vägen.
Han knackade på och en flicka kom och öppnade: Men tänkte han hon var ju inte mer än sju kanske åtta år.
- Vem är det frågade någon inifrån stugan.
- Det är en pojke här, svarade flickan.
Nu såg Johannes att det var två flickor och hon som var störst var naturligtvis Sara.
Bara för att få fram namnen så sa Johannes:
- Vad heter du? Jag heter Signe och detta är min storasyster Sara.
Just då kom Ada ut och hon tittade lite förvånande på Johannes.
Johannes sa, medan han harklade sig:
- Vet ni vägen till Sommern?
Ja, du få gå ut på stora vägen och vid Visslaryd kan du ta till vänster och följa den till du ser många hus.
Där har du Sommern. Han visste var det låg men det ville han ju inte visa.
Dörren öppnades och en man kom in. Det var förmodligen Lill-Annas far. Han verkade lite drucken och Ada sa till honom:
- Det är bäst du går och lägger dig. Han mumlade något och gick in i kammaren.
- Ja. tack då sa Johannes nu ska jag gå vidare.
När han skulle gå sa Ada:
- Vart kommer du ifrån?
- Tankarna var så spända att han utbrast:
- Jag kommer ifrån stan.
Det var ju inte sant men han visste inte varför han sa det.
- Jaså sa Ada, varifrån där?
- Jag har varit sjuk en lång tid och har varit på….
Ja, han ville inte säga vart men Ada förstod vart han hade varit.
Nyfiket frågade hon honom:
- Såg du till en ung flicka där?
- Vad hette hon sa Johannes.?
- Lill-Anna svarade Ada.
Nu hade Johannes nästlat in sig varför han gjorde det vet han inte men nu måste han ta sig ur det här också.
- Ja, det var hon som var riktigt tokig.
Det klack i Ada när han sa det.
- Vad då tokig?
- Ja, det sa ju alla när hon låg och rullade omkring på golvet. Men sedan hörde jag att hon hade rymt. Men sedan vet jag inte så mycket mer.
- Det var alltså sant att Anna hade rymt tänkte Ada.
- Ja, ja sa Ada så kan det gå.
Johannes gick ut genom dörren och försvann bort i natten.
Det är inte riktigt klokt varför sa jag det där, det var precis som jag var tvungen att säga det. Nu blir Anna arg på mig.
- Men jag kan ju inte ljuga för henne. Jag måste vara ärlig och säga hur det var sa Johannes till sig själv medan han gick vägen fram i mörkret.
Den natt när han hade varit hos Lill-Anna, kom ju hans far hem drucken.
Han hade gått in i kammaren och lagt sig att vila trodde alla, men han hade fortsatt att dricka. Under tiden hade Ada och de två flickorna gått ut till hönsen för att se till dem.
Evert hade tänt ett ljus och han var mycket ledsen för att situationen hade blivit som det blev. Han tänkte mycket på Lill-Anna och han tänkte mycket på Anna. Han kände att han hade sviket båda två. Ju, mer han drack desto mer ångest fick han och till slut ramlade han nästan raklång bak i sängen. Nästan medvetslös av spriten hade han slagit till ljuset som stod intill honom. Ljuset ramlade ner på golvet och rullade mot väggen där gardinerna gick ända ned till golvet. Ljuset antände dem och snart var hela rummet i ett eldhav. Evert hade ingen möjlighet att klara sig ut, han vaknade inte ens upp.
Ada och flickorna hade sett att det slog lågor ut från huset och de hade inte en chans att göra något. Evert hade blivit innebränd.
I sin förtvivlan skrek nästan Ada:
- Nu får du väl träffa din Anna som de hela tiden har velat.
- Jag bara försökte att vara dig till lags men tyvärr räckte jag inte till!
Flickorna blev mycket chockade av situationen och visste inte till sig.
Han var ju deras far även om han hade dränkt sina sorgen i spriten.
Stugan blev helt nedbränd och de var tvungna att hysas in hos Adas släktingar.
Ja, vad kunde de annars göra? Ada hade tänkt mycket på vad som hade hänt och för första gången kom det:
- Detta är en förbannelse.
Fortsättning följer
Bo Grapenskog
|
|
