| |
|
Han
Hans blick var stadig, genomträngande som om han ville se in i benmärgen, leendet var mjuk och varm, som fick isberg att smällta, vatten att koka.
Hon stod där förstenad hjärtat bultade andetagen blev allt snabbare, hon
ville krama om honom, men kroppen lydde inte. Allt kändes som en evighet, fastän de var över efter någon simpel sekund. När han gick och hon vände sig om för att se på honom så höll hon på att svimma, det var en underbar känsla hon flög av lycka. Han såg så stark ut en riktig karl, "åh tänk om jag ändå fick honom" tänkte hon tills hennes vän väckte henne från den ljuva känslan hon just hamnat i.
Hon ställde tusen och åter tusen frågor till sin vän, "såg du? åh sicken
karl" vännen drog henne i armen för nu skulle de bli kaffe och kaka, vem
kan tänka på kaffe och kaka när man just sett världens underbaraste karl, tänkte hon och följde med sin vän för att inte få kläderna avrivna som höll på att hända nu.
Det blev inte mycke kaffe, hon pratade oavbrutet om honom. Hon kunde inte ens sitta stilla vid bordet hon måste se honom igen och igen, varför förstod hon inte, för hur skulle hon få honom en sån underbar man. Då dök alla negativa tankar upp med gråten i halsgropen "Nej jag kan inte få en sådan man", "han är säkert upptagen redan", "han flirtade bara med mig", tankarna virrvlade runt i en enda sörja inom henne, hon var inte så glad mera kände bara att hon ville hem och lägga sig under täcket och ligga där tills inget fanns kvar.
Men hon kunde inte sluta tänka på honom, han förföljde henne i tankarna, ja till och med i hennes drömmar, han fanns överallt.
Livet skulle inte bli som förr igen, visste hon med all säkerhet. Varje dag varje liten sekund for en tanke till honom. Hon kunde ibland inte ens förmå
sig till att göra något, många gånger som hon tänkte på honom så kom tårarna saknaden efter att få möta honom växte inom henne. Det var så fruktansvärt jobbigt. Hon såg honom då och då ute på stan, men varje gång dom sågs satt han i bilen eller hon på bussen, de for alltid en tanke i henne "Hur ska jag kunna komma i kontakt med honom?". Det kändes så omöjligt, fastän alla sa 'Inget är omöjligt allt är möjligt', dom vet nog inte mycket tänkte hon, för det här att träffa honom är ju totalt omöjligt. Hon mötte andra män, men alla hon kom i kontakt med var ju så fel, hon kände att dom hade inte de hon sökte hos en man.
Så nu sitter hon där och är så singel man bara kan vara, åren går och hon blir äldre och inga barn har hon, ja ingen mer än sin vän. Tankarna och drömmarna är det enda som fortsätter att mala inom henne, ibland en tår rinner ner för hennes kind.
Skrivandet blev hennes lilla räddning, hon började skriva dikter för att på så sätt känna liten närhet till honom, köpte musik som handlade om deras kärlek hon sökte sig till många kategorier i livet som fick hennes hjärta att fyllas, få livet hennes att få en ny mening som dämpade saknaden, önskningen om honom. Få lite mer perspektiv på livets så annars hårda törnar som utsatte henne för kärlekens låga som brann inom henne.
Törsten av kärlek och trygghet brann som en eldsvåda, och gör än idag. Han är den enda som kan släcka den.
Hon kunde inte prata med någon annan än sin vän, om denne man hon hyste enorm brinnande kärlek för. Alla andra tyckte att det var sjukt att gå och tråna efter en man så länge, och sa fler tals gånger till henne "Glöm honom, du kan ju inte vänta all evighet på honom". Hon kände en klump i halsen och tårarna brände bakom ögonlocken, hur kunde folk
vara så kallsinniga mot henne, hon hade ju inte gjort något ont mot dem. Varför kunde inte dom försöka uppmuntra henne istället, kanske t om hjälpa henne att få denna man. Varför trampa ner henne i skorna. Det var många frågor som bubblade i henne, och hon visste att hon aldrig skulle få något svar på sina frågor.
Men hon har nu bestämt sig för att hålla sig fast i sin tro om att en dag få träffa honom, vad än andra säjer och tycker. Låt dom andra ha sina negativa tankar om vad som är och inte är, hon låter sig inte trampas ner igen.
|
|
