| |
|
EN GRODA
EN GRODA
Ibland så känns det som att jag bara kan skriva om grodor.
Tänka grodor.
Minnas grodor.
Då är allt jag talar om grodor.
Jag vill minnas att jag en gång sagt att deras sköra kroppar är allt.
Om en skör grodkropp är allt, vad är då inget?
Varje andetag påminner mig om att jag inte är en groda.
Det som inte är allt är inget. Jag är inget.
En groda är allt. Att jag är inget är ingenting.
Helvetet betyder inte något så länge jag vet att det en gång suttit en groda i gräset, vid ett fuktigt dike, bredvid en grusväg. Och det gör inget att allting annat är ingenting.
|
|
