|
|
Sagan om Russintrollet
Godnattsaga! Det här är en saga, och som ni vet så måste det i varje saga finnas en prinsessa. I den här sagan är det jag som är prinsessa och jag heter Liv. Jag ska nu berätta en historia för er. Den handlar om den gången jag gick vilse ute i den magiska trollskogen och träffade min vän Russintrollet för första gången. Ett litet snällt troll som hade en enda önskan i livet, och det var att få en vän. Det hela började med att jag utan lov smitit ut för att i lugn och ro få gå och strosa i den fantastiska skog som ligger en bit bort utanför slottsmuren. Jag fick använda all min list för att smyga förbi slottets alla betjänter och vakter och för att inte tala om hur jag grundlurade min barnflicka att jag BARA skulle ta en liten promenad i rosenträdgården. Som i alla sagor finns det också elaka häxor och elaka troll som tycker om att äta små barn till frukost. Det var iallafall historien min far och mor och dom andra vuxna brukade berätta för oss barn på kvällarna när det var som mörkast ute och långt borta i fjärran hörde man vargarna yla sina lockrop när fullmånen var fulländad. Då satt vi alla samlade runt brasan i en av dom stora stensalarna. Dom vuxna i handsnidade träfåtöljer och vi barn på björnfällar på det kyliga stengolvet. Det var där jag sen tidiga barnsöron fick höra sagor och sägner förtäljas om bortrövade barn som stulits av troll och om barn som fångats av häxor för att sedan bli förvandlade till alla möjliga hemska väsen. Det var då dom vuxna hoppades på att vi barn skulle få respekt för skogen och dess knytt. Men som alla vet så är barn ett nyfiket släkte som själva måste få utforska saker och ting och sedan dra sina egna slutsatser. Sen är ju barn inte så dumma och oförsående som vuxna oftast vill tro. Inte alla iallafall. Vissa barn är väldigt intelligenta och förstår visst att det dom vuxna är ute efter är att skrämmas så att dom inte går raka vägen ut i skogen för att föräldrarna sen ska behöva gå ut och leta efter sina barn som gått vilse. Egentligen är det nog så att det är dom vuxna som är rädda för något som dom som små små barn fått berättat för sig under sena mörka ruggiga kvällar. Så då kan vi dra slutsatsen att den del vuxna som vekligen blev rädda var korkade barn när dom var små och dumma nog att tro att det verkligen finns troll och häxor. För det finns det ju inte..eller?! I sagor gör man ibland små utsvävningar för att ge bakgrunder till saker och ting, och det är det jag har gjort nu. Så, då kan sagan forsätta. Jo, jag berättade ju för er hur jag lyckats smita ut från slottet. När jag väl tagit mig ut på slottsgården liftade jag i smyg med en av bönderna som var lyckligt ovetande om att han hade en tvättäkta prinsessunge på släp väl gömd i sin hökärra. Ah, det var härligt att komma ut i den friska luften. Jag kikade försiktigt fram genom en liten glugg i halmen. Dom praktfulla åkrarna passerades förbi i en behaglig fart. Ute på fälten gick män o kvinnor och häshade hö i solens varma strålar. Det var en underbar dag. Det var sensommar och himlen var klarblå. Högt uppe i skyn svävade en örn som med sin skarpa syn förmodligen var ute på jakt efter något lämpligt byte. Efter en skumpig färd närmade vi oss äntligen skogsbrynet och precis innan bonden svänge av, för att köra ut på åkern, hoppade jag av och gömde mig i åkerkanten tills kärran var utom synhåll. På snabba barnafötter sprang jag till skogskanten och gömde mig bakom en stor ek för att hämta andan för en stund. Det var nu äventyret började! Jag satte mig ner vid ekens fot och njöt av synen jag mötte. Skogen var grön och bladverket tätt. Här och där lös solens glittrande strålar in i små underbara gläntor. Jag kännde mig alldeles varm och förväntansfull inombords. Jag reste mig upp och började sakta gå in i skogen. Jag njöt av skogens skönhet och gick filosofterande vidare. Då jag promenerat ett tag insåg jag ganska snabbt att jag hade tappat bort var jag var och att jag var vilse. Men jag kände mig väl till mods och väldgit modig så jag ryckte på axlarna och fortsatte mitt äventyr djupare in i skogen. För visst var det ett äventyr att först ha lyckats ta mig osynlig ut ur slottet, som annars bara en trollkarl som inte finns skulle ha klarat av. Sen hade jag åkt hökärra och för att inte tala om alla fantaskiska naturupplevelser jag skådat. Sniglar som låångsamt tog sig fram genom en för dom ogenomtränglig terräng av stora löv och kvistar, hur ekorrarna sprang som yra höns upp och ner och upp och ner och upp och ner igen med sina nötter, den lilla bäcken som ringlade sig likt en lång orm genom skogen med dess små vattenfall där kottar fick vara handelsfartyg som tog sig genom länder på sin resa, vackra stenar som låg i olika formationer lite var stans. I en glänta tyckte jag mig ha sett älvor sväva och dansa tilllsammans med solens strålar. Jag stod en stund som i trans, förtrollad, men eftersom det inte finns älvor hade jag nästan genast förstått att det måste ha varit något helt annat jag sett. Eller hur! Eller var det?! Nää det kan det inte ha varit?! Vid det här laget hade skogen intagit en lite mer avvaktande ton. Träden var inte fullt så gröna och vackra och marken var nästan svart som kol och ju längre in i skogen jag kom förändrades landskapets karaktär betydligt. Träden bar inte löv längre och stammarna var alldeles grå. En tät dimma kom smygandes längs marken och det lät som om träden viskade till varandra. Jag kännde en rysning längs ryggraden och jag kände mig inte fullt så modig längre. Jag började längta hem och ville att äventyret skulle vara över. Dimman var tjock och det gick nästan inte se vart jag satte mina fötter. Trots att jag instinktivt ville vända om så var det något som drog och lockade mig vidare in i skogen. Det hade börjat skymma. Presic som jag tagit kommando över mina ben, som inte alls ville gå åt det hållet jag ville, hörde jag svaga toner från en följt spela en sorgsen melodi i fjärran. Jag stannade till och försökte lokalisera varifrån ljudet kom. Min första reaktion var inte att bli rädd, utan snarare kände jag en lättnad. Lättnad över att det förmodligen fanns något mer barn i skogen som smitit ut utan lov och som var vilse och som också skulle få sig en utskällning när vi kom hem. Och framför känslan av att inte vara ensam kändes skönt. Flöjten måste vara en signal som säger: Här är jag! , tänkte jag. -Hallå!! ropade jag. Med änns tystnade följten tvärt. Allt blev knäpptyst. -Hallå! ropade jag igen. Var är du? Jag är också vilsen! Jag började småspringa djupare in i skogen och kom fram till ett stort stort berg. Berget var fullt av mörkgrön tjock mossa. Inte ett ljud hördes. -HALLÅ! var är du, ropade jag igen. Då hördes en svag liten röst uppefrån bergets topp. -Häää hääär är jag, up uppe på toppen. Jag tvekade inte utan började klättra uppför berget. Väl uppe blev jag stående. Inte en själ syntes till. Bara en liten mindre stenbumlig fanns i mitten på berget. -Men, vart tog du vägen, ropade jag. -Jag är här, svarade någon med en darrig röst. -Men jag kan inte se dig, sa jag. Då skymtade jag någon som försiktigt kikade fram bakom stenbumligen. Men va konstiga stora ögon barnet har, och vilka stora öron, tänkte jag. -Du behöver inte vara rädd! Jag är också vilsen! Kom fram! Pojken grymtade lite, tvekade en stund, men kom sedan försiktigt fram från stenen. Jag trodde jag skulle svimma! Jag ville skrika, men det hade knutit sig i halsen så det gick inte! Jag bara stod o gapade! Framför mig stod det sötaste lilla troll jag någonsin sett (för jag hade ju aldrig sett något troll innan, och dessutom ska väl troll vara stora och fula?!) Uppenbarligen skrämde jag det lilla trollet med min uppsyn så jag samlade mig snabbt. På darrande ben och med hopsjunken överkropp stod han och tittade upp på mig med sina blanka stora ögon. Han var inte mer än ett par äpplen hög. Hans huvud var mycket större än hans lilla kropp. Hans hud var helt gröngrå och hans ögon gröna som smaragder. Uppe på huvudet hade han en liten lustig kolsvart kaluffs som spretade åt alla håll o kanter. Jag satta mig ner på huk. -Hej, sa jag med så vänlig röst jag kunde. Jag heter Liv och är prinsessa på slottet och pekade åt det håll jag trodde slottet låg. –Vad heter du? Den lilla krabaten förmodde knappt prata men fick fram ett par svajiga ord. -Russintrollet. Jag bor här. Ensam, jätte ensam. Han slog ner ögonen och en stor tår föll från hans ena öga. -Ensam, har du inga vänner, frågade jag. -Nä, inte en ända och jag har aldrig haft någon. Han tittade upp och såg vädjande på mig. -Min största önskan är att få en vän. Jag har bott här i trehundra år och inte fått en ända vän någonsin. Det har sällan varit barn såhär långt inne i skogen, och har det varit någon här så har dom bara skrikit och sprungit tillbaks därifrån dom kom. Russintrollet började gråta hejdlöst. Han grät och grät. I sin ena hand höll han i en följt. -Vad fint du spelade, sa jag. -Kan du inte spela lite för mig?, frågade jag. Russintrollet slutade gråta och sken plötsligt upp. En glimt av lycka lös upp i hans ögon. Någon hade frågat honom, Russintrollet, om han kunde spela på sin tusenåriga flöjt. Han var inte sen med att ta ton och började spela. . . . . Fortsättning följer...
|
|