| |
|
Kamp i skuggan | Vampyr fiction
Lägger upp prologen och första kapitlet. Hoppas någon är intresserad.
Den handlar om kampen mellan vampyrer och människor. Huvudpersonen Serena ger sig djupt ner i vampyrernas värld för att bekämpa en av de mäktigaste och onskefullaste av dem alla.
Prolog
Ett krig pågår i världen, ett krig som de flesta inte ens vet existerar. På ena sidan finns en mäktig organisation, kontrollerad av vampyrer, deras mål är att göra alla människor till slavar. På andra sidan finns en skara människor som gör allt de kan för att hindra vampyrerna från att segra. I spetsen för denna skara finns Serena Victoria van Helsing. Serena är föräldralös, hon växte upp på barnhem. Av någon anledning fick regeringen upp ögonen för henne och tog in henne för träning redan vid 13 års ålder. Hon blev en fullfjädrad spion på bara ett år och började utföra uppdrag direkt. Serena var väldigt intresserad av forskning, hon hade länge misstänkt att det fanns vampyrer, och blev övertygad när hennes vän Stefan Dunmore blev biten och långsamt började förvandlas till vampyr. När hon slutligen kunde bevisa att vampyrer existerade och att dom kämpade för att få världsherravälde tog hon informationen till sin chef som skrattade henne rakt upp i ansiktet.
Det var då hon bestämde sig för att lämna sin post hos regeringen och ta saken i egna händer, då var hon 16 år gammal. Det tog henne inte lång tid att hitta en organisation som motarbetade vampyrerna. Tack vare sin kunskap tog hon sig snabbt upp där och blev tillslut ledare. De deltar i ett krig utan stora slag och ödeläggningar. Ingen regering vet att det existerar, Det är en kamp i skuggan, som bara försvåras av regeringens ständiga inblandning. (De flesta i Serenas organisation är efterlyst i mer än hälften av världens länder för mord.) Och deras fiende växer sig bara starkare, det slutgiltiga slaget närmar sig.
Kapitel 1, Besöket
Serena satt i sin röda Volvo utanför sin lägenhet. Hon studerade människorna som passerade omkring henne. Mitt på torget stod ett gäng ungdomar, hon kände igen två av dem som såg ut att vara lite äldre än de andra. I själva verket var dom 7-8 år äldre, Hanna Strandberg hade färgat håret svart, hade en stor halsduk om halsen. Svarta byxor med kedjor hängande och en svart jacka. Inte alls hennes stil, tänkte Serena. Den andra tjejen Nathalie Bergqvist. Hade jeans och en vit jacka. De var båda två bekanta för Serena, de var två av alla dom som skickats att bevaka henne, de var samanlagt 7 stycken, hon viste detta eftersom hon själv en gång varit en av dom. Han hade gått i samma utbildnings klass som två av dem och hade arbetat med en tredje. Hon hade blivit kallad “Den bästa” av sina chefer, och det var välförtjänat. Hon var bäst av dem alla och kunde därför lätt upptäcka varenda en av dom som förföljde henne, hon kunde deras sätt att gå stå och studera omgivningen. Den tredje personen hon kunde namnet på var Johan Eriksson. Han stod utanför en frisörsalong med en tidning i handen.
“Amatörer!“ Sa Serena föraktfullt. Hon klev ur bilen och märkte hur alla sjus uppmärksamhet genas riktades mot henne. Hon log för sig själv, vände sig om och gick in genom porten. När hon kom in i sin lägenhet på 16: e våningen låste och reglade hon dörren noga. Hon sa ingenting eftersom hon visste att stället troligen var både kameraövervakad och avlyssnad. Hon fortsatte genom hallen in i sovrummet. Det lilla rummets enda möblering var en dubbelsäng och en stor garderob. Det hängde tavlor på väggarna som var klädda med ljusblå tapet. Hon öppnade garderoben och tog fram ett par byxor prydda med leopardfläckar, hon tog också fram ett tajt plagg av röd brunt läder, det var specialsytt och påminde om någonting mellan en väst och ett linne. Sist tog hon på sig en svart kappa som räckte henne till knän. Hon gick in i badrummet för att dra en kam genom håret, tillbaka ute i hallen tog hon på sig ett par bruna cowboy boots med snirklig utsmyckning innan hon gick ut genom dörren.
Hon körde till stadens mer obebodda kvarter och stannade framför ett av husen. Det var helt förspikat och igenbommat. Hon steg ur och gick fram till grinden som hängde löst på ena gångjärnet och gnisslade svagt när hon svängde upp den. Hon fortsatte genom trädgården där bruna löv täckte marken, till baksidan av huset. Hon gick fram till en tillsynes slät väg och öppnar en dörr som smälte in så bra i husfasaden att man måste veta att den fanns där för att hitta den. Innanför dörren vindlade sig en långsmal trappa neråt. Hon började gå nerför den, det enda ljus som fanns var en liten fyrkant längst nerifrån trappavsatsen. När hon slutligen nådde fram till dörröppningen mötes hon av ett dunkelt upplyst rum fullt med människor, allas blickar var riktade mot en stor scen på andra sidan rummet. På denna stod ett trumset, elbas, elgitarr och en synth. På en lång rad travade bandet upp på scenen följt av 4 danstjejer iklädda blå dräkter med låg skurning och silverränder längs benen och högklackade skor. Sist kom en ensam man som tog plats mitt på scenen framför dansarna. Han var iklädd leopardfläckade byxor och en svart läder kavaj. Så började introt. Sångarens blick gled över publiken och fastnade på Serena. Hon log åt hans förvånade uttryck. Han öppnade munnen som för att säga något men kom ihåg sig i sista stund, vände blicken framåt och började sjunga. Serena höll sig i utkanten av dansgolvet och undvek medvetet sångarens försök att fånga hennes blick.
När halva sången hade gått lade han ner micken på scenen och hoppar tillsammans med danstjejerna ner på golvet. Tjejerna börjar genast dansa till musiken som bandet fortfarande spelar men sångaren stannade inte utan banade sig väg genom folkmassan fram till Serena. Hon höll skickligt ansiktsmusklerna i styr men log brett inombords. Han sträckte fram handen
“Får jag lov?” Sa han med en bugning. Serena log brett mot honom.
“Gärna det, Stefan.” Hon tog hans hand och lät Stefan föra ut henne till dansgolvets mitt. När de passerade genom folkmassan fästes allas blickar på dem, på deras perfekt matchande kläder. Serena fick många avundsjuka blickar av tjejer runt omkring och en hel del hungriga blickar från killarna. De föll lätt in i dansen, det märktes att den var invand och flitigt använd av båda parter. När Serena snurrade in i Stefans famn viskade han i hennes öra.
“Vad gör du här?”
“Hälsar på en gammal vän.” Svarade hon leende.
“Vet du inte hur farligt det är?” Sa han ilsket “Tänk om någon känner igen dig?”
“Oroa dig inte, jag kan ta vara på mig själv.” Hon lät nästan uttråkad.
“Alla vet antagligen att en människa precis lyckats vandra in här utan att märkas. Det skulle inte förvåna mig om någon redan är på väg hit!”
“Inte på väg, de är redan här.” Serena kastade en blick bort mot dörren intill scenen. Ett antal kostymklädda män hade precis kommit in genom den. De höll sig utanför trängseln men iakttog de dansande mycket noga. Precis när den sista tonen klingade ut böjde Stefan sig ner och gav Serena en kyss.
“För säkerhets skull.” Sa han, sedan vände de sig mot männen som ställt sig i en ring runt dom.
|
|
