| |
|
"Mitt Inferno"
”Att hava, att äga var då
Det som nu är, är det som kvarstår
Frukta ej det okända
Är du detta bevittnat tala då om för mig vad frukta är”.
Lyset det återsågs, dock ett vitt bländande sådant.
Till liv kom medvetandet,
Jag aldrig någonsin sådan omgivning skådat,
Icke en trädgård med rosor röda,
Icke en bäck med porlande vatten.
Onda balanserades ej av det goda
Ersatte gör vandalism, lidelse i blick.
Ty alla dessa underbara ting,
Alla dessa vetgiriga människor
Plågande med blodsprängda ögon.
Att slita i dem fattigdom gör,
Slita tills armarna faller loss,
Slita tills benen lossnat.
Det rinnande blodet i guldbägare samlas,
Förgyllt blod lungan når, livlös i tiondels sekund.
Armar ben åter finns, eviga straffet detta är.
Kroppsdelar som lossnar
Framför mig en arm låg, kunglig arm,
Det vackraste tyget med broderingar av guld.
Armlös man emot mig kom,
Ty den kungliga armen honom tillhörde.
Versailles slottskung Lous XIV som folket en gång låtit svälta,
Han till synes i helvete kretsen dagligen gör.
Även så gör en sagofigur, kejsaren i kejsarens nya kläder.
Inge nåd visas till dessa män,
Gemensamt med övriga oavsett klass, de delar det eviga straffet.
Att de trasiga kroppsdelarna se,
Avskyvärt till synes är,
Avsmak och förfäran i kevlarsjälen känns,
Desperation finns av att kretsen lämna.
Ljuset slocknar.
Mörker nu.
|
|
