| |
|
GENVÄGEN
En berättelse om oöverlagt mod
Att gena genom livet
Att modlöst huka sej
undan fara,
sorg och kärlek,
försöka undkomma
alltings början, alltings slut
av rädsla för den smärta
som hör livet till -
...är att inte leva
Att leva är att längta
till nästa ögonblick,
att längta kärlekens mirakel
i varje livets nu,,,
hur smärtsamt
det än kan bli...
Han hade varit borta länge, mönstrat av sitt fartyg i främmande land och var på väg att hälsa på sin gamla mor. Hon hade blivit lite dålig hade han hört, men skulle trots allt bo kvar i det gamla huset där han vuxit upp. Han hade tappat kontakten men ville i alla fall träffa henne - åtminstone en gång till innan hennes dagar var räknade.
Det var inte mycket han kände igen här i trakten nu, men genvägen genom industriområdet måste väl vara kvar. Fast industrierna såg alldeles nya ut. Han funderade på om han kommit fel? - Nej, men det var tydligen ingenting kvar av det som en gång varit.
På kvällar och nätter hade det varit lugnt här för i världen också, men nu var det mer än ödsligt. Han undrade varför han tagit den här vägen, den var väl inte så mycket kortare än att gå runt och han hade egentligen minst av allt bråttom. Nu gick han här i alla fall mellan nattstängda tomma verkstäders gigantiska plåtdörrar och andra tyst ruvande byggnader som av formen att döma inte byggts med annan tanke än effektiv funktionalitet.
Han hukade fram mellan de stora tysta huskropparna och kände sej liten och ännu obetydligare än vanligt. En bil närmade sej någonstans framför honom, han hörde motorljudet och efter en stund såg han också det fladdrande ljuset från bilens strålkastare. Han ville inte bli sedd, det kändes mer utsatt än att gå här ensam. Strängt taget vet man ju ingenting om vad det är för folk som åker runt om nätterna på sådana här ställen. Han var ensam och ingen skulle kunna ingripa om något skulle hända.
Med viss brådska skyndade han mot en öppning mellan två nybyggda hus och hann precis in innan bilen svängde ut på gatan ett stycke bort. Han tryckte sej mot väggen och väntade. Bilen närmade sej och stannade innan den passerat platsen där han stod. Han hörde bildörren öppnas och några snabba steg som stannade någonstans runt hörnet, bilens motor var fortfarande på. Hans hjärta dunkade igång så det sjöng i hans huvud. Efter några ögonblick hörde han åter stegen. Bildörren slogs igen och bilen fortsatte med en rivstart. Den for förbi prånget där han stod och kastade en snabb ljuskvast över väggarna omkring honom. "Bevakning" hann han läsa på bilens sida innan den försvann.
- Tja, tänkte han, bevakning? De där kan väl bara betyda ett tillfälligt avbrott i ett eventuellt inbrott... Han kikade försiktigt ut över vägen. Nu var det lika tomt som förut. Han gick vidare, kanske med en aning mer säkerhet.
Efter några kvarter lämnade han huvudgatan och gick tvekande in i en dåligt upplyst gränd. Valet av just den gränden var inte för att den såg så trevlig ut, för det gjorde den inte - utan därför att det måste vara åt det hållet han skulle. Han gick på måfå, kände inte igen någonting längre. Såg att det var kontorslokaler i de omgivande husen.
- Det var verkligen länge sedan jag var här, det händer mycket under årens lopp, muttrade han inför den oväntade förändringen. I hans barndom hade området hyst små verkstadslokaler där man sysslat med allt från diverse återanvändning och bilreparationer till omlackning av köksluckor. Nu var det inte gott att veta vad man höll på med, det var bara dataskärmar där inne. Fler stod på och lät någonting snöa ned genom cyberrymden, eller fladdra hit och dit som instängda, oroliga fjärilar. - Så onödigt, tänkte han med en grimas. Det var vanmaktens sneda leende som förvred hans ansikten - energislöseri till ingen nytta, suckade han.
Plötsligt hajade han till. I ett bås alldeles vid fönstret stod en dataskärm som skiftade bild precis när han gick förbi. Han fick se skymten av en flicka som exponerade sin nakna kropp rakt ut i tomheten - om det nu inte vore för att han just var där...
I nästa ögonblick tog en annan flicka den förstas plats. Med förföriskt sänkt blick, putande läppar och väl tilltagna bröst som hon med ena handen lyfte fram mot honom som mogna frukter och med den andra handen inkörd mellan sina ben ville hon låta honom förstå att hon var utomordentligt kåt och villig.
Hon tonade strax bort och ersattes av en annan som skrevade med benen om en marmorpelare med ett av sina fingrar i munnen och blicken fräckt rakt in i kameran. "Är det nått jag kan, så är det att suga", sa hennes uppenbarelse - innan också hon försvann, löstes upp och lät ytterligare en flicka framträda. Hon vände rumpan till och putade svankig med särade ben så att hennes blygläppars lockelse drog hans ögon genom glaset. Nu kände han pulsen dunka vid tinningarna och könet spänna innanför byxorna.
- Vad i halva fridens dar, har jag inte sett kvinnfolk förr, tänkte han med sitt inre i fullt uppror. Uppenbarligen inte tillräckligt i alla fall, suckade han.
Han fnös åt sin prisgivenhet inför dessa hondjurs fägring och märkte att han darrade i hela kroppen, saliven rann till och han fick svälja flera gånger. - Ojojoj, flickor sa han uppgivet. Dedär skulle ni visa för er kärleks skull och inte för pengar. Det är ju alldeles självklart att ni har samma drömmar som jag,,, - eller är det inte det? Han tänkte att det nog inte var så lätt att förstå sej på kvinnor - inte män heller för den delen.
Hur kan vi reducera oss till varor och suktande konsumenter på de här sättet - det var obegripligt och ändå gjorde han det.
Den ena kvinnan efter den andra framträdde och försvann. Han stod där han stod, som hypnotiserad. Nu kom äntligen den första tillbaka. - Där, flämtade han till då han åter såg henne. "Glimten" viskade han rakt in genom rutan mot hennes öra just innan hon upphörde. Men visst hade hon haft en annan ställning nu än då han såg henne först. Det hade också den andra flickan och den tredje. Uppenbart hade dom det allihop. Om möjligt var dom nu mer utmanande.
Utan att han lagt märke till det själv hade hans andning blivit häftigare, dessutom hade han kört ner händerna i byxfickorna, kramade om sitt kön där inne, instängt stort och varmt.
En snyftning skakade hans skuldror, han kröp ihop ett ögonblick i ett förtvivlat försök att undkomma sin sorg och själsliga smärta, men återfann kontrollen och rätade på sej med en beslutsam ansträngning och harklade sin hopsnörda strupe.
- Nej, sa han sammanbitet, inte nu igen. Du har gråtit färdigt. Du måste tro att du lärt dej något av dina misslyckanden och du måste våga tro att livet inte är slut och att kärleken - den riktiga kärleken finns. - Den måste finnas, sa han till den flickan som för tillfället visade sej.
- Kärleken kan inte bara vara förbehållen alla andra, fortsatte han med tjock gråtfylld röst - trots sina föresatser. Hopplöshetens flackande ögonkast sökte förtvivlat något - om så bara ett litet tecken, i grändens tomma dunkel.
- Du! Han vände sej intensivt mot flickan som just tonade bort,,, i stället framträdde hon, den första. Ja,,, du, min lilla "Glimt". Han såg in i hennes varmt bruna ögon, men blicken drogs till hennes öppna sköte som glänste sin fuktrosa kyssvillighet rakt in i hans själ... - Du, flämtade han, du vill väl också riktig kärlek, du vill också älska för din kärleks skull, du som jag - din längtan är väl som min!?
I ren desperation drog han ner gylfens blixtlås och knäppte upp jylfknappen. Hans kön svajade ut och upp samtidigt som flickan försvann igen. Den andra flickan visade sej, hon höll isär sina skinkor och blottade ett brunrosa stjärthål. Även det glänste av någon fukt, kanske någon salva, tänkte han. - Ja ni flickor, suckade han. Är ni bara villiga så är vi män också villiga, i alla fall jag.
Han tog ett vant tag om sitt kön. - Men är det nått jag vill så är det att älska och jag menar älska, ha sex kan jag ha med mej själv så här, sa han trotsigt. Uppgivande all stolthet tajade han demonstrativt häftigt mot dataskärmens flickbilder och såg den ena efter den andra exponera allt dom hade. Dom skänkte honom sina kön, bröst och bilden av sina vackra kroppar. Rakt upp i deras sköten sökte sej kameran och deras fingrar höll isär deras underbara stjärtar och glänsande blygläppar, dom öppnade sina mörka varma våta inren mot hans dröm, öppnade sina fysiska kroppars njutningslöften för hans blick, för hans längtan - för hans förtvivlade ensamhet.
Minnets doft av brunst och den länge sedan lekta lekens smak av hängiven honas öppna glädje trängde undan grändens råa kalla kyla, han såg sej het av flickornas kroppar och deras skötens villiga glädje och efter en stund kände han floderna välla upp i sin kropp, kände hjärtpulsen, kukpulsen och pulsen i mellangärdet bli till ett enda skälvande väsen som ett kort ögonblick skulle fylla hans medvetande, förvandla honom till en enda flämtande lust, till en enda darrande längtan, skriande sin ensamma längtan till en hona, en enda hona, en hona som han kunde ge all sin kärlek, en hona som kunde ta emot den - ta emot honom, så liten han nu än var.
- Nu, nu, kved han och besvor med hela sin bönfallande kropp att "hon" skulle visa sej igen och som ett under tonade den sista flickan bort och hans lilla "Glimt" stod där med utbredda armar och öppet sköte, beredd och villig. Han kom i samma ögonblick som han åter mötte hennes varmt bruna ögon, ett ögonblick som sa det han redan visste - att hennes längtan var som hans. Han kom i en snyftande konvulsion inifrån sin djupaste ensamhets sorg, han kom kvidande sin dröm, sin kärleks oförmåga, sitt tillspillogivna liv.
Efteråt, då han hämtat sej något, stänkte han av den sperma som stannat mellan hans fingrar och strök bort de sista resterna som mer långsamt rann ur hans ollons öppning, tittade mot skärmen som fortsatte sin mekaniska visning av dessa kvinnokroppar, dessa kvinnokroppars - egentligen ganska enahanda könssignaler.
Han suckade uppgivet och gjorde en mångtydig gest med ena handen mot flickorna, sej själv och den värld han stod på.
- Ja, ni varma,,, någonstans på denna jord så full av hat och avundsjuka, svek och tyranni, visst längtar ni riktig kärlek, precis som jag? Helt säkert har ni samma dröm om ärlig lycka, fast ni nu lånat ut era vackra skinn och kroppar att nära min förljugna dröm - förvisso i utbyte mot en slant eller två.
Han tänkte ett ögonblick på denna vämjeliga tingens ordning som tvingar människor att sälja det finaste dom har, det som borde vara en gåva i kärlek, av kärlek. Han suckade - tack i alla fall för det ni gav en ensam sate. Jag hoppas att ni lever bra och att ni funnit,,,
Här avbröt han sin mening, tyckte att det lät lite väl teatraliskt, men hann inte fundera så länge på det heller, stod i stället still och lyssnade,,, visst var det steg som närmade sej.
Snabbt fick han ordning på kläderna, skyndsamt började han gå mot grändens andra ände och den gångtunnel under järnvägen som han trodde fortfarande skulle vara kvar och som han måste gå igenom för att komma över till bostadsområdet som låg på andra sidan dit han egentligen var på väg.
När han kommit in i mörkret vid grändens slut vände han sej om och hajade till i samma ögonblick. En kvinnlig gestalt skymtade just på väg in mellan husen i den andra änden av gränden. - En kvinna, tänkte han. Hur vågar hon gå ensam här? Han förstod det inte - det borde hon inte göra... Inte för att han skulle företa sej något mot en kvinna, som hon inte vill,,, nej... Men det händer så mycke som inte borde hända.
Det är så mycket inskränkt dumhet som styr människor och då hittar dom på så mycke fanstyg. - Det är ju bara att slå upp en tidning eller knäppa på radion så väller allt mänskligt eländet fram - det kan inte ha undgått någon...
Han ville inte visa sej nu heller - det fanns liksom ingen orsak tyckte han och drog sej åt sidan. Där stod några gula containrar, bakom dom en plantering och ett buskage. Hastigt gick han in bakom den första containern och in i buskaget. Därifrån hade han hygglig översikt över hela gångvägen ända till tunneln.
- Vad sysslar jag med, undrade han i sitt inte alls så stilla sinne och kände sej lite skamsen - som en tonårsslyngel, tänkte han.
Men nu gick det inte att göra så mycket mer än att stå kvar och hålla tyst. Han hörde redan hennes steg närma sej och såg henne komma ut ur gränden. Hon stannade inte för att titta på flickor i alla fall, tänkte han och log ett skevt leende.
Hon gick raskt. Kanske tyckte hon att det var lite obehagligt,
- förståeligt i så fall. Han följde henne med blicken. Hon såg ganska alldagligt kvinnlig ut, rejäl med mörkt tungt hår. Hon är nog fin - fin att älska med, som alla kvinnor som får göra det av lust och kärlek, tänkte han och såg henne försvinna nedför backen in i tunneln. Han suckade tungt och stirrade in i den mörka tunnelöppningen. Nu var hans ensamhet total igen - bara tomhet.
Något konstigt ljud fångade hans uppmärksamhet - det kom från tunneln. Det var några skrapljud och något förkvävt ljud som skulle kunna ha varit ett rop. - Är det något som händer henne, tänkte han, har hon snubblat där inne i mörkret, eller... Innan han hann tänka tanken till slut hade han börjat springa nedför backen mot tunnelöppningen och rusade in full av glödand ursinnig vrede.
- Intuitivt visste han vad som höll på att ske. Lamporna som en gång sats upp i tunneln var sönderslagna så det var mörkt där inne, men i motljuset från bostadshusen såg han två siluetter som kämpade med en tredje som var nedtryckt mot marken. Ett ljud lämnade hans strupe, ett morrande rytande som växte till ett vrål.
Han var nästan framme när en av dom reste sej för att fly. Men han hade redan måttat sparken och träffen var fullständig. Den andre förövaren började skrika att han hade en kniv och att han tänkte använda den.
- Nu kan jag dö, tänkte han ett ögonblick. Tiden stannade men hans ursinne gick inte att hejda.
Han hade fått upp farten igen rakt mot den andra nu och med ett avgrundsvrål slog han in båda nävarna mot knivviftarens huvud samtidigt som han sparkade allt vad han orkade mot trakten där bålen övergår till ben. I samma ögonblick kände han smärtan bränna till i sin vänstra axel och upp mot halsen.
- Okej, tänkte han, om jag nu ska dö så ska jag i alla fall göra så stor skada jag bara kan åt kräken. Han kom på fötter efter att ha tumlat över den siste som vred sej i plågor efter träffen mellan benen. En spark, en fruktansvärd bredsida rakt mot huvudet fick slut på det kvidandet.
Allt blev tyst, eller nästan allt. Han uppfattade en kvävd snyftning, en tyst övergiven gråt. Kvinnan låg i fosterställning med sönderrivna kläder. Hon skakade och hulkade och försökte säga något som han inte förstod. Men han satte sej ner bredvid henne och sa att det är över nu. Han upprepade det flera gånger, till slut mest för sej själv. Han höll om sin axel och kände sitt varma blod klibba mellan fingrarna, men det bekom honom inte, på något vis var det ovidkommande.
Kvinnans gråt lugnades långsamt och nu viskade han bara sakta ner mot hennes hårt slutna ögon, det var som om han tröstade ett barn som motvilligt var på väg att somna.
*
Efter en evighet började hon röra på sej, vågade se sej omkring. Hon såg oroligt mot de mänskliga bylten som låg orörliga, några meter ifrån henne.
- Jag vill hem, viskade hon. Jag vill inte vara kvar här. Hon såg mot honom där han satt hopsjunken, kraftlös. Beslutsamt reste hon sej och tog tag i honom. - Kom, sa hon. Vi måste härifrån. Mödosamt reste han sej. Axeln gjorde ont - men det var axeln och inte halsen. - Det var ju tur, tänkte han slött. Kvinnan drog i honom och han följde viljelöst med. Det var nog bra att komma därifrån, förstod han. Ilskan hade tömt all kraft ur honom.
Allt kändes bara overkligt, som en mardröm, fast värre - den här gick inte att vakna ur, det var han stark medveten om. - Men kanske somna från, tänkte han hoppfullt.
Kvinnan drog idogt vidare med honom. Han hade börjat få fart på sina ben, dom matade på där under honom medan hon styrde. Drömlikt förde hon honom förbi hus efter hus - inte heller dom hade funnits då han lekt här som grabb, men det måste varit evigheter sedan.
Det var mörkt nästan över allt, inte en enda människa syntes till. Så ödsligt livet blivit, tänkte han vilset, men efter ett tag stod dom utanför en port och kvinnan tryckte portkoden med ena handen samtidigt som hon höll om hans arm med den andra.
- Vi måste se över det där, sa hon. Det ser inte bra ut, hon skakade betänksamt på sitt huvud. Blodet hade färjat hans blå skjorta svart, från axeln hade det runnit utefter hans arm och även ner utefter sidan. Hon ledde in honom i trappen och fram till hissen.
Den kom ner efter en stund. Allt var tyst i huset. Dom gick in och åkte uppåt. Kvinnan puttade upp hissdörren med foten och dom gick fram till hennes dörr. Där stannade hon och såg forskande på honom en stund. Långsamt släppte hon taget om hans arm. Sökte i sin handväska som hon på något mirakulöst vis fått med sej från tunneln - han förstod inte hur, fann så småningom sin nyckel, öppnade dörren och dom gick in.
En god stund blev dom stående i hennes hall. Allt kändes stilla och tryggt där inne. Hon hade tänt lampan och såg nu på honom.
- Tack än en gång, suckade hon. Jag måste få se på det där, sa hon bestämt och lossade hans krampaktiga grepp om axeln. Hennes fingrar darrade.
- Kom, vi går in i badrummet, sa hon mjukt och han följde henne. Sätt dej där, hon pekade på toastolen som hade ett gult lurvigt överdrag på locket. Den kändes mjuk och välkomnande att sitta på, han började trivas med att vara skadad, ompysslad och omhändertagen. Han log mot henne och tänkte att han tyckte om hennes ögon, såg att det inte var mycket kvar av hennes kläder.
- Din klänning är lika trasig som min själ, sa han och skakade bekymrat på huvudet.
Hon såg ner på sina kläder och tänkte att om inte han hade kommit hade hon och hennes kropp varit värre där an än så. Klänningen var uppriven från fållen till en bit ovanför midjan och nu när hon blivit medveten om sitt tillstånd kände hon att trosorna bara var en söndersliten trasa som hölls kvar bara av midjeresåren. Hon suckade djupt och en skälvande snyftning skakade hennes kropp.
- Jag hade tur där,,, att du kom, sa hon tyst.
*
Hon samlade sej och koncentrerade sej på mannens skador. Försiktigt lossade hon skjorttyget från den blodiga axeln. Blodflödet hade slutat, det var ett gapande hål i axelmuskeln.
- Du hade tur du med, sa hon och såg på honom. Vi måste ta av den här, sa hon sedan och började vika ner hans skjorta. Han hjälpte till så gott han kunde, men det gjorde så förbannat ont i såret när han rörde sej, därför blev det lite magert med hjälpen.
När skjortan väl kommit av visade det sej att byxorna också var nerblodade. Inte så konstigt att han kände sej trött, tom på nått vis. Först vreden, den fysiska ansträngningen - han var inte van att slåss, visste inte ens att han kunde. Sedan knivsticket och chocken av hela händelsen och blodförlusten på det.
- Du får nog ta av byxorna med, sa hon. Du skulle behöva tvätta av dej. Vill du duscha? Hon väntade inte på hans svar, utan sa bara, "Gör det så ska jag hämta något att göra ett bandage av". Hon rörde sej med en tvekande rörelse mot dörren lyfte handen mot dörrhandtaget, men kom av sej halvvägs. Hon ville honom något, säga något som kunde visa - i alla fall en liten del av allt det hon kände och ville säja - allt det hon i detta ögonblick saknade ord för.
Vilset dröjande höjde hon sin hand. Hon såg rörelsen och visste innebörden och gjorde ingenting för att hejda den, lät den närma sej hans huvud, strök mjukt över mannens hår. Det var en lätt beröring, laddad av ömhet och medkänsla. - Tack, viskade hon innan hon gick ut ur badrummet.
Han kände hennes smekning dröja kvar i sitt hår. - En kvinna, tänkte han, en ännu levande varm och ömsint kvinna. Han suckade tungt,,,
- Tack viskade han. Tack att jag inte kom för sent...
Han reste sej sakta. Matthet och en lätt yrsel gjorde att han tog det mycket försiktigt. Han fick upp jylfknappen och lät byxorna av egen tyngd hasa ner mot fötterna. Skorna, tänkte han och satte sej åter på toasitsen. Med sin brukbara hand lirkade han upp snörningen och krängde av alltihop med fötternas hjälp. Det kändes bra, befriande på något märkligt vis. Som att kliva ur ett gammalt liv, ömsa skinn eller så. - Konstigt,,, allt kändes genast lite bättre, till och med axeln - kanske finns det hopp ändå, tänkte han...
*
Kvinnan gick till en av husets garderober. - Ett lakan, tänkte hon, för några förbandsartiklar hade hon inte, hon brukade aldrig göra sej illa. Hon hittade ett lakan. - Det får duga och en handduk - den ska han ha. Vad mer kan behövas? Hon kunde inte komma på nått och fortsatte ut i köket. Där blev hon stående mitt på golvet och bara stirrade tomt rakt fram, hon hörde mannen där inne skruva på duschvatten. - Det är någon där, tänkte hon. Det kändes så overkligt.
Vad var det som hade hänt? Hon såg ner på sin kropp, den sönderrivna klänningens trasor skylde inte längre, ena höftens skinn och mjuka form skymtade i revan. Varför tog jag den där genvägen, varför? Så bråttom hade jag väl inte. En våg av avsmak vällde genom henne. Hon började åter darra och med skakande händer försökte hon lösgöra klänningens hakar i nacken. Några av dom lossade utan problem men några ville inte, hon slet och drog, blev arg och la ifrån sej lakan och handduk på bordet, fick ett någorlunda fast tag i tyget med båda händerna och tog i, det gav med sej och revs sönder ett stycke.
Ljudet fick henne att gråta tyst. Hon bara stod där, snyftande, med hängande armar, tårarna trillande nedför kinderna. - Jag kunde varit död, tänkte hon.
Oändligt långsamt med knivskarp skärpa framträdde de tidigare så otydliga bilderna från tunneln. De kurande skuggorna som sedan kastat sej över henne, dragit omkull henne och pressat ner henne mot den hårda marken, sedan händerna som rivit i hennes kläder, krafsat mot hennes underliv med dödens klor, kärlekslöshetens frustrerade maktbegär. Dom ville henne inget gott, ville bara sarga och förgöra. Hur kan människor bli så skadade och sjuka? Hon kunde inte förstå det.
Ett häftigt illamående tog överhanden och hon slängde sej över diskhon, kräktes, gång på gång, tills det bara var tomhet kvar, men hon ville inte sluta, hon ville tömma ur sej allt lidande, all denna ondska som rivit i hennes liv. Slutligen rätade hon på sej. Uppgivet lirkade hon armarna ur klänningen och drog den över huvudet. Mekaniskt öppnade hon soppskåpet och tryckte ned den i soppåsen. Det som var kvar av trosorna fick gå samma väg. Hon kände sej smutsig,,, vidrig! Hon spolade vatten över händerna tvättade ansiktet. Kände en ömhet runt halsen och kom ihåg sitt kvävda skrik.
Gråten kom tillbaka med ny styrka. Hon stängde av vattnet och gick sakta mot badrummet, öppnade dörren och gick försiktigt in, såg mannen stå där i hennes badkar. Han hade inte märkt henne. Hon stod tyst och såg honom gnida över det torkade blodet som fortfarande fanns kvar på hans höft. Hennes tårar rann fortfarande när hon snyftande rörde vid hans arm.
- Håll om mej, sa hon och såg mot hans ansikte som flimrade genom hennes tårar.
Utan att fråga räckte han sin friska hand till henne och hjälpte henne upp i karet. Hon smög in sin kropp mot hans och han kramade henne mot sej. Hon hörde hans snyftande suckar och visste att han delade hennes gråt över allt mänskligt elände. Vattnet rann över deras kroppar, deras tårar rann renande genom deras själar - deras omfamning och deras våta hud bekräftade att dom inte var ensamma. Där, alldeles intill - fanns en annan varelse av kött och blod, av omtanke, närvaro, tillit och mod.
Länge stod dom så, stilla, tysta, deras gråt lugnades och deras händer strök ibland med mjuk ömhet varandras skinn. Ofrivilligt kvicknade dom till av att det varma vattnet plötsligt förbyttes mot ett kallare flöde, för att sedan som om ingenting hänt, åter bli varmt.
- Du,,, viskade hon. Jag är så trött,,, vill du sova här? Hon vände sitt ansikte mot hans, såg forskande in i hans ögon. Han nickade stilla, suckade och vände sej mot kranarna, men då han skulle fatta om kranvredet smärtade det åter till i axeln. Hon såg att han ryckte till och förstod att han hade ont.
- Låt mej, sa hon, sträckte sej förbi honom och stängde av vattnet. Jag hade en handduk till dej och ett lakan till bandage, sa hon undrande då hon såg sej om men inte kunde upptäcka tillstymmelsen av varken handduk eller lakan.
- Dom är nog kvar i köket, jag känner mej så förvirrad, sa hon och skakade bekymrat på sitt huvud. Hon tog sin badrock från en krok på väggen, slängde den över sina axlar och klev ur badkaret. Jag ska hämta dom. Vänta här, sa hon ivrigt.
Hon såg att han log åt henne, ett ömsint leende som fyllde henne med värme och hon log med honom. Det var som om hon med hans ögon kunde tycka om sej själv. Tröttheten var kvar men hon kände sej glad då hon skyndade ut i köket och var snabbt tillbaka, räckte honom handduken som han tacksamt tog emot.
Han började torka sej medan hon vek lakanet till ett bandage färdigt att läggas över såret. - Så liten hon ser ut, tänkte han, men kom på att det nog berodde på att han stod kvar i karet. Han klev också ner på golvet. Hon tog handduken ur hans hand och torkade noggrant kring såret, la därefter bandaget tillrätta över hans axel. Det såg ut att kunna skydda det skadade stället riktigt bra. I badrumsskåpet fanns några säkerhetsnålar som hon slutgiltigt fäste ihop det hela med, sedan var det klart.
- Sådär, sa hon och betraktade honom uppmärksamt. Känns det bra, undrade hon. Han nickade och log. Hon såg att hans hår fortfarande var ganska vått och tog åter handduken. Han såg hennes avsikt och böjde sej mot henne, lät henne rumstera om i sitt hår tills hon var nöjd. Hennes badrock saknade knytning men hon gjorde ingen åtbörd av att vilja skyla sej för honom. Han såg hennes bröst gunga vackert av hennes rörelser, såg hennes höfters mjuka rundning skymta i badrockens dunkel och hennes köns yviga skog.
I någon sorts frånvarande närvaro tänkte han meningslöst på att hennes könshår hade samma färg som tofsarna under hennes armhålor och att allt han såg var en vacker saga - han borde kanske tänka på någonting annat men kände sej alldeles för trött för att försöka finna något mer passande - föresten var det bra som det var... Han slöt ögonen och log.
När hon var klar rätade han på sej. - Du är också våt i håret, sa han konstaterande, jag är rädd att det är bäst att du torkar det själv - du förstår, sa han och gjorde en rörelse med huvudet mot axeln.
- Det är okej, sa hon, log och formade handduken som en turban omkring sitt huvud. Sedan sträckte hon försiktigt honom sin hand, närmast skyggt nu. Han mötte henne med sin som hon tog med en känsla av bävande ömhet. Därefter förde hon honom genom hallen mot sovrummet. - Är du hungrig, undrade hon då dom passerade köket. Han kunde inte tänka på mat nu och skakade nekande på huvudet.
Det var något ofattbart overkligt med deras situation. Det var som om allt detta hände utanför dom själva, dom gick där men ändå inte, vandrade som i en dröm, sida vid sida, hand i hand, en högtidlig lek, en sakral ceremoni - en andakt.
Båda visste att dom från denna dag skulle vara sammanlänkade för resten av sina liv. Hon visste att han hade kommit i ett mycket avgörande ögonblick, men hon anade inte vad det betydde för honom, vad hon från denna dag skulle betyda i hans liv och för hans syn på sej själv, men hon visste att han just nu betydde allt för henne, närhet och trygghet, längre än så kunde hon inte tänka - inte just nu.
Långsamt tog dom de få stegen genom vardagsrummet. Sovrumsdörren stod på glänt. Hon puffade till den och tände lampan i taket. Sängen var obäddad. Han tyckte den så rymlig ut.
Hon släppte hans hand och tände sänglampan. Vände sej till honom, frågade om han ville sova där och gjorde en gest med handen mot sängens ena sida samtidigt som hon släckte taklampan.
- Ja, sa han tvekande och såg mot den mjukt välkomnande sovplatsen. Det var länge sedan, tänkte han, en säng. I stum förundran stod han kvar utan att förmå lägga sej.
- Är det okej, undrade hon oroligt när hon såg hans tvekan.
- Ja, ja, mer än okej - det är för underbart, jag är bara rädd att jag ska vakna innan jag lagt mej, sa han och sjönk ner i sängen.
Hon gjorde i ordning en kudde till honom som hon precis han placera under hans huvud när han la sej.
Några ögonblick betraktade hon honom, såg honom ligga som ett tryggt och trött litet barn i hennes säng, kände ömheten fylla hennes sinnen för honom och suckade förundrat.
Hon log mot livets outgrundlighet - det gick inte att förstå, det var bra så... Därefter kröp hon över hans ben och drog täcket över dom båda. Letade bakom sej med ena handen efter den andra kudden, hittade den lade den tillrätta under sitt eget huvud, blundade en stund, kände hans kropp bredvid sej.
Nu var det som om ingenting ont någonsin hade hänt. Sängen slöt sin mjuka vila omkring henne, han fanns där hos henne, - han, den trygga goda mannen, hon drömde...
Några ögonblick senare slog hon klarvaken upp ögonen. Mannen låg där, blundade men sov inte. I hans mjukt slutna hand hade hon lagt sin. Vad hade hon egentligen gjort, var detta riktigt riktigt? Hur hade hon kunnat göra så här, hon förstod det inte... Men hade hon kunnat göra annorlunda - skulle hon då önska att hon hade gjort det?
Hennes sinnen lugnade sej, hon kände att det inte fanns något skäl till oro. Hon såg på honom, såg det sorgsna draget över hans ögon, intuitivt också det veka i hans själ inför livets svårigheter, såg också samma kärlekstörst som hon bar i sitt eget hjärta. - Nej, hon skulle inte vilja handlat annorlunda - inte nu.
Hon sträckte upp sin fria hand och släckte sänglampan, kröp åter ner under täcket, tydde sej närmare intill hans varma kropp och blundade. Sömnen suddade nästan omedelbart ut hennes medvetna sinnen. Kanske var det en flykt från allt svårt, tungt och obegripligt, men innan hon somnat helt kände hon en lätt kram om sin hand och hörde honom viska, "Sov gott du fina lilla kvinna". Långt inifrån drömmarnas land svarade hon, "Du med min verkliga vän".
Hemsida gallerikometen.se
|
|
