| |
|
AMINO
Kapitel ett
En saga, en dröm i tidens väv
77 år efter MBW´s revolutionerande uppfinning började människor mer allmänt ta denna uppfinnings frukter som det mest naturliga i världen, vilket helt förändrade inte bara det mänskliga livets förutsättningar, även allt annat liv fick därigenom en bättre chans till överlevnad.
Det är historia nu, men om någon inte vet det kanske det är på sin plats att tala om vad denna uppfinning givit mänskligheten – ingenting mindre än fri tillgång på obegränsad energi i form av roterande rörelse som lätt omvandlas till elektricitet.
För att inte närmare gå in på de rent tekniska lösningarna, som i sej skulle kräva en hel liten avhandling, kan det ändå vara bra att veta att det hela byggde på den urgamla iden om en perpetuum mobile – populärt kallad ”evighetsmaskin”. En apparat som i sin självdrivande rörelse ger ett litet men användbart energiöverskott. Ett överskott som kan användas till förändring av materiel lägesenergi, axiell rotation eller drag tryckkrafter, krafter som i sin tur kunde omvandlas till elektricitet, som visat sej vara en av de bättre och mest ekonomiska metoder man utvecklat för både energianvändning och kraftöverföring.
Det är väl inte direkt överraskande att det var just kraftbolagen som intensivast motarbetade tillämpning och användning av denna teknik så snart deras ekonomer insåg vilken betydelse denna energitillgång skulle få på den globala energimarknaden, som ditintills varit mycket lukrativ.
Dessa bolag världen över, förlorade under loppet av tio år en stor del av sina kunder. Till att börja med hade det varit småhushållen som anskaffat den utrustning som behövdes för att täcka sin egen förbrukning, men fler och fler av de större konsumenterna uppförde egna anläggningar av rena säkerhetsskäl då kraftbolagen allt oftare tenderade till att gå i konkurs och därigenom inte kunde leverera den energi som alla gjort sej beroende av.
Det var en svår tid för energispekulanterna som plötsligt insåg att dom ägde ansvarsandelar i ofta miljöfientliga industrianläggningar som många gånger inte på långa vägar hunnit förränta det så kallade riskvilliga kapital som satsats i förhoppning av en snabb och väl tilltagen vinst. Den gamla tidens energiproducerande industrier blev inte bara värdelösa, utan direkt kostnadskrävande. Enorma svängningar på världens börser följde i spåren av den mer och mer utbredda fria energin.
Även intresset för vind och solkraft minskade och upphörde så småningom helt, av det skälet att det trots den relativa miljövänligheten, helt enkelt blev olönsamt. Tillverknings- och driftskostnaderna blev för stora. Den temporära energiproduktion man kunde förvänta sej av dessa tekniker var dessutom oförutsägbar – det måste ju blåsa, alternativt lysa sol, för att det ska åstadkommas någon energi alls ur dylika anläggningar och som alla vet, lyser inte solen tjugofyra timmar om dygnet annat än rakt ut i rymden, inte blåser det heller jämt.
Solenergitekniken tillämpas visserligen ännu för uppvärmning och vindkraften används fortfarande i pumpanläggningar för bevattningsändamål där gamla hederliga konstruktioner i stort sett sköter sej själv.
Den nya tekniken ger ju energi konstant, med avbrott endast för service. Dessutom behövs ingen bränsletillförsel, inget fallande vatten, inget ljus. Den lilla apparaten bara går och reglerutrustningen sköter magasinering eller direktuttag, beroende på behov.
Det unika med den nya tekniken, (som förvisso nu är gammal, men ur ett historiskt perspektiv) var att var och en med lite händighet kunde åstadkomma en egen liten apparat som kunde förse ett mindre hushåll med den energi det behövde.
Cirka femton år efter att den nya tekniken blivit känd och folk lite till mans fått sina små anläggningar att fungera, sa man helt enkelt upp sina elabonnemang. Det var detta som fick energibolagens ekonomer och lobbyister att reagera – men för sent. Man försökte kriminalisera egenproduktion av elektrisk ström. Tillfälligt lyckades det också, men i högre instanser visade det sej med hjälp av några skickliga advokater på internationell nivå, att detta stred mot all form av fri företagsamhet samt marknadsekonomins grunder samt de medborgerliga fri- och rättigheter som de så kallade demokratierna sa sej stå bakom vilket man även kunde bevisa genom högläsning ur diverse högtidligt undertecknade dokument.
Orsakerna till att politikerna i första vändan fallit för frestelsen att lagvägen försöka begränsa och förbjuda dessa apparater var att en viktig skattekälla sågs gå förlorad. Tillverkningen pågick lite var stans i alla fall, möjligen lite mer i tysthet. Kanske fördröjde det utvecklingen något, men det finns undersökningar som hävdar motsatsen – att det var just förbud och kriminalisering som accelererade intresset. Inom psykologin känner man till en hel rad mänskliga trots- och autonomireaktioner vars huvudsakliga syfte är att hävda individens självständighet. Man antar att det var sådana reaktioner som gjorde friproducerad el till en folkrörelse som inte bara fick det att lysa lite var stans. Det experimenterades och diskuterades över nationsgränserna och fick människor över allt på jorden att känna samhörighet och medkänsla.
Fem år efter förbudet fungerade tre gånger till så många MBW apparater som det gjorde då förbudet kom, och dom blev bara bättre och bättre. Tjugo år efter det att patentet offentliggjordes stod fullt fungerande apparater och producerade ren elektrisk energi i nästan varenda källare.
I första hand var det kontrakten med kärnkraftsproducerad el som minskade eller upphörde. Under loppet av tio år sjönk den efterfrågan med 30 %. Man kan säga att det var ett gott tecken därför att det vittnade om ett medvetet val och i kärnkraftens fall var det inte för att den elen var dyrare än den andra, tvärt om.
Det var uppenbart att det var miljöskäl som inverkade på val och beslut. Kärnkraften stod ju inte endast för pålitlig elproduktion. Några uppmärksammade olyckor hade inträffat som med all önskvärd tydlighet visade att riskerna var lite för stora. Slutförvaring, strålningens halveringstider var andra problem som ytterligare komplicerade situationen, för att inte tala om risken för terror och i krigssituationer.
Sista spiken i kärnkraftens kista var slutligen priset, som steg brant efter att man först försökt konkurrera med bottenlåga priser. Förutom att det ledde till rejäla intäktsförluster, vilket för övrigt gällde all industriellt producerad el, gav det höga priset de större elkonsumenterna tungt vägande skäl att själva investera i egna större MBW-anläggningar för att täcka sina energibehov. Det visade sej tämligen omgående att det lönade sej, inte bara genom lägre kostnader utan främst genom säkrare tillgång. Anläggningarna lokaliserades till slutanvändarens närområde och transportförlusterna reducerades i stort sett helt.
Detta innebar dödsstöten för den industriellt producerade elenergin. Under loppet av ytterligare femton år minskade kärnkraftens produktion med över sextio procent och då var det bara att lägga ned.
De juridiska processer som försökt stoppa utvecklingen mot den fria energin förlorades till den fria energins fördel, vilket kostade stora summor i både skadestånd och rättegångskostnader för de stora elkraftbolagen. Konkurser och regeringsgarantier försökte dämpa svallen i det ekonomiska livet, men det största problemet var slutförvaringen av kärnkraftens gigantiska avfall, som till viss del skulle bekostas med fonderade medel, men som vanligt måste ges tillskott av skattemedel för att överhuvudtaget kunna förvekligas med någorlunda säkerhet.
MBW hade lagt ut ritningarna på ”Ultranet” och uppmuntrat folk världen över att själva bygga och använda den ”fria energin”. Då det visade sej att den faktiskt fungerade engagerade den ganska snart en inte ringa del av mänskligheten som började bygga av hjärtans lust och även spontant började delge varandra synpunkter och förbättringar via Ultranet. Då så många var så starkt engagerade i utvecklingsarbetet gick det undan och snart kompletterades grundkonstruktionen med en tidigare okänd teknisk lösning, kallad ”fältfusionseffekten”, som så att säga satte turbo på maskinen.
Kommunikationen över Ultra blev upptakten till en våg av samhällsintresse som svepte över mänskligheten. DFEM och TMFE, två organisationer som båda tillsammans och var för sej arbetade mot all form av kommersialisering av den fria energin och dessutom gjorde det mycket bra, garanterade att energin i fråga förblev fri. Det kostade visserligen att skapa den materiella förutsättningen, men produkten som kom ur maskinens egenrörelse var och skulle förbli utan kostnad och kunde därmed inte säljas. Det hade varit MBW´s enda krav då han förklarade att alla som ville använda hans experiment och beräkningar skulle få göra det utan att behöva betala för varken ritningar eller tillstånd – vilket gjorde alla former av kommersiella intressen olönsamma.
Ganska snart höjdes en del röster för de som av olika skäl inte kunde åstadkomma några fungerande apparater själva. Deras allt svårare situation i och med den darriga elmarknaden och de allt oftare uteblivna elleveranserna blev ett samhällsproblem som satte fart på de ideella krafterna.
Det blev DFEM och TMFE´s självklara angelägenhetsområde att organisera en mängd entusiaster för den fria energin som var beredda att hjälpa de som själva inte kunde bygga för eget bruk.
Även om MBW´s grundidé varit att alla själva skulle kunna bygga sin egen apparat, så insåg han – då han ställdes inför fakta – att alla har inte varken kunskap eller färdighet.
MBW var själv smart nog att inte driva några juridiska processer då det förekom övertramp, utan lät användarna utföra en självsanering, som faktiskt fungerade. Det var återigen "Ultras" förtjänst att det gick vägen. Där diskuterades alla tveksamheter i "OR - Offentliga rummet", både lokalt och globalt, det aktualiserade den lokala problematiken med synpunkter och engagemang från hela världen. Erfarenheter av liknande händelser fick belysa den aktuella. Snart hade en global ”moraletisk” rörelse tagit fart som engagerade sej i alla samhälleliga frågor. Den var inte ute efter att döma och hitta syndabockar. Istället ville den utveckla den mänskliga förmågan att fatta goda beslut och söka den bästa möjliga lösningen i varje enskild situation.
*
Trettio år efter att MBW offentliggjort sin konstruktion uppmärksammades hans belägenhet av en journalist som efter en del sökande funnit honom i en liten obemärkt småstad, där han hankade sej fram som uppfinnare och problemlösare. Mest sysslade han med små enklare förbättringar av känd teknik, men också med förfining av hans verkliga hjärtefråga – effektivisering av tekniken för framställningen av den fria energin. Det var i första hand friktion och timingproblematiken som intresserade honom.
Journalisten, som hittat honom, trodde att han skulle träffa på en rik man som levde sitt liv i lyx och överflöd. Istället mötte han en mycket jordnära och sympatisk person, som levde lugnt men fattigt. I likhet med andra försökte han få sin ekonomi att gå ihop – så gott det gick.
MBW förklarade för den förvånade journalisten att det bästa med hans uppfinning inte varit möjligheten till enskild rikedom, som förvisso funnits, utan den möjlighet som mänskligheten fått att rädda planetens liv och därmed sin egen existens.
Han påpekade att den tidigare, i särklass så destruktiva och tärande energikonsumtionen som mänskligheten ägnat sej åt, hade varit nära att förstöra livets förutsättningar helt och hållet. Ekosystemet hade varit svårt sargat av andra skäl också, främst olika former av föroreningar och rovdrift. Bland alla biologiska arter hade man konstaterat luftvägs och hudproblem, relaterade till restprodukter från mänsklig aktivitet, som främst hade med oren energianvändning att göra. Även den globala temperaturhöjningen var en direkt följd av dessa föroreningar och hotade att lägga allt större landområden under vatten då de landburna ismassorna i accelererande takt smälte med höjningen av havsytan som följd. En hel del havsnära områden hade evakuerats. Cirka tvåhundra års landhöjning på norra halvklotet hade återgått till havet och de flesta atollerna hade gått förlorade.
Den nya rena energin kunde sedan den kommit i allmänt bruk användas till, att i ekvatorialområdena framställa kyla och i polarområdena framställa värme och minskade både vedförbränningen och användningen av fossila bränslen – kol, olja och gas. Det var denna förbränning som direkt orsakade nedsmutsningen av luften, som i sin tur orsakade den så kallade växthuseffekten. I vedförbränningens fall orsakade den dessutom också erosion och ökenspridning.
På den tiden hade man talat om ”levnadsstandard”. Begreppets innebörd var att alla som kunde, skaffade sej så många levnadsstandardhöjande apparater som möjligt. För att uppnå eller upprätthålla denna standard krävdes en hel del energi. Ironiskt nog hade denna energianvändning samtidigt minskat möjligheten för det biologiska livets överlevnad över huvud taget. Det mänskligheten sysslade med var i praktiken ”som att såga av grenen den satt på”, eller som ”att bränna sina skepp”, vilket man till en början inte ville fatta. Eller kanske snarare, man fattade det alldeles utmärkt bra, men kunde inte hantera de mäktiga krafter som drev utvecklingen i fel riktning.
Orsaken till det var i första hand det dåtida helt dominerande kortsiktiga lönsamhetstänkandet och den tanklöst dåraktiga egoismen. Det var inte så att man inte visste, kunskapen fanns men människan hade en väl utvecklad förträngningsförmåga som – tillsammans med en viss lättja, samt en känsla av maktlöshet – för en tid förlamade viljan till engagemang och ansvar.
Dessbättre hände mycket på bara några få år och när sedan elbilarna fick sin huvudsakliga laddning från MBW kunde man notera en viss minskning av nedskräpningen av atmosfären. I jämförelse med den oerhörda energimängd som solen strålade in på dagsidan och som sedan strålade ut igen på nattsidan, var den energi mänskligheten frigjorde försvinnande liten. Stoft- och partikelnivån i atmosfären reducerades av sej själv då tillförseln upphörde och man uppmätte tydliga skillnader på bara några få år. Medeltemperaturen närmade sej den beräknat normala inom loppet av tio år då koldioxid och partikelhalten sjönk, vilket varit den största orsaken till den tidigare höjningen.
Ozonet var ett annat problem som var lite svårare att komma tillrätta med. Det var många som jobbade på diverse lösningar för att återskapa den ozonkoncentration som var nödvändig för blockring av det farliga UV-ljuset, men det viktigaste var att man lyckats stoppa nedbrytningen. Återbildningsproblematiken hade man ännu inte funnit någon lösning på, fast en viss spontan förbättring hade ändå kunnat iakttas, hoppet om självläkning hade därmed fått ny näring.
Journalisten gjorde alla samband kända genom exklusiva intervjuer i en av de globala TV-kanalerna. MBW och andra specialister representerade alla berörda vetenskapsområden. Det var ingenting annat än stor enighet vad gällde betydelsen av tillgången på ren energi, man konstaterade att detta var den egentliga orsaken till att det fortfarande fanns hopp för det mänskliga livet.
Samtidigt arbetade journalisten på en biografi över MBW´s liv och nuvarande livsvillkor. På så vis blev hans mycket blygsamma ekonomiska situation känd. ”Mannen som räddade världen lever på svältgränsen”, hette det bland annat i WWT (Word Wide Tabloid). Vidare sa man att han direkt varit orsak till den ekonomiska omvandling som följt i spåren på ”Ansvarismen”, eller som rörelsen globalt kom att heta, GR & LOVERS, (uttalas Grandlowers), Global Response and Love, eller kort och gott Respons. Kärt barn har många namn och det växte fram hemsidor med smeknamn på rörelsen som under de första fyrtiofyra åren ståtade med tillägget NGO, Non Goverment Organisation, tills den själv blev det, det vill säga övertog ansvar och beslutsfunktionerna för samtliga styrande organ över hela planeten. Allt kom att organiseras över Ultra men det är att titta ytterligare trettio år fram i tiden.
Biografin lästes av alla och blev efter bara några år film. ”Mannen som satte punkt för kommersialismen”, hette filmen och handlade om den egensinnige självtänkaren som i det avgörande ögonblicket valde hjärtats väg i stället för magens.
Otack är världens lön heter det, men det bekymrade inte MBW som trivdes rätt bra med att ingen visste vilken storhet som bodde på den lilla ort där han höll till. Han började bli lite till åren och ville helst leva ett tillbakadraget liv och tyckte inte riktigt om rampljuset. Han vädjade uttryckligen i ett efterord i biografin och i en intervju i slutet av filmen att alla medmänniskor skulle förskona honom och sej själva från eländet att av hans person skapa ytterligare ett objekt för sensations ”onanistiken”.
Hans önskan hörsammades och han fick gå lugnt till marknaden för att köpa sin mat även i fortsättningen. Men en effekt hade det ändå. Spontant bildades ett par fonder i MBW´s namn vars målsättning var att avkastningen skulle ge MBW bättre ekonomi och trygga hans ålderdom.
På kort tid blev fonderna så gruvligt stora att det som kunde tänkas bidra till MBW´s uppehälle och ekonomi närmast kunde betraktas som marginellt svinn eller kaffepengar. MBW ordnade med en god förvaltning av dessa medel, använde egentligen ingenting för egen del, då han sa sej inte för ögonblicket behöva några tillskott. Det var många livsförbättrande projekt som på det viset fick sin finansiering. För övrigt fördelades avkastningen på diverse intressanta idéer med god och icke kommersiell målsättning.
Det ickekommersiella och kapitalvinstproblematiken var två områden som han inrättade två institutioner för att studera. Han hade en teori om att mänskligheten mentalt och moraliskt stod inför möjligheten till ett evolutionärt språng vilket hindrades av den dåvarande ekonomiska samhällsordningen och ett regelverk som i huvudsak ägnade sina krafter åt att bita sej kvar i gamla maktkonserverande strukturer – nu vet vi att hans teorier stämde.
Då de nya institutionerna börjat sitt arbete med polariteten – kapitalvinst kontra idealitet innebar det att en klarare bild av kapitalismens inverkan på det globala livet kom i dagen. Deras arbete skedde helt inför öppen ridå via ett närmast globalt tele- och datanätverk som senare utvecklades till Ultranet, vilket på ett avgörande sätt bidrog till en acceleration av samhällsutvecklingen, och detta i en aldrig tidigare skådad omfattning och snabbhet. Det var som om mänskligheten legat i startgroparna och bara väntat på att få börja använda och leva efter en i grunden självklar moralisk ideologi, som verkade ha legat slumrande i det mänskliga psyket, som vissa uttryckte det – alldeles för länge.
Hela politikerkåren blev inom några årtionden helt marginaliserad och lönsamhetsbegreppet ställdes på ända. Nu var det inte längre frågan om kapitalets avkastningskrav, utan om de planerade eller pågående mänskliga aktiviteterna gagnade överlevnaden – sin egen såväl som andra levande varelsers. Man hade förstått att en förutsättning för detta var aktivt arbete för att försöka bibehålla samtliga livsprocesser.
Till skillnad från diverse tidigare försök till omdaning av livets förutsättningar i samhällets hägn, som till exempel utbildning, födelsekontroll, kosthållning och hygienisk födoämneshantering, initierade av, (i och för sej välmenande) akademiker och tjänstemän i styrelser, departement och parlament, kom den nya förändringsviljan underifrån. Det var helt enkelt den samlade viljan och kraften hos varje liten samhällsmedlem som kom till uttryck och ville återta initiativet, själva vara med och forma förutsättningarna för det mänskliga samhället, och detta i samklang med de förutsättningar som livet faktiskt hade att erbjuda.
Begrepp som livskvalitet fick en ny och avgörande mening där konsumtion inte längre hade den betydelse den tidigare haft, utan mer den utvecklingsmöjlighet som öppnades eller stängdes i och med något beslut eller åtgärd. Frågan blev, gagnade eller gagnade det inte livet?
Människor började globalt bedöma sina olika samhällskonstruktioner. Man lärde sej förstå klimatets inverkan på förutsättningarna och via det framväxande Ultranet gjordes kontinuerligt jämförelser och delades erfarenheter och lämnades synpunkter till alla engagerade över hela världen.
Faktum var att det bara var några få maktgalna potentater som aktivt försökte stoppa utvecklingen, först inom deras egna domäner men också genom att försöka starta en global motståndsrörelse. Det lyckades dessbättre inte, främst därför att basen för detta motstånd, maktmänniskan, inte längre såg sej förfoga över särskilt många lojala anhängare. Det visade sej snarare vara tvärt om. Då det stod helt klart att makten inte längre hade någon makt, det vill säga att förtryckarna inte längre hade några bödlar, upphörde förtryckarna att existera.
Några av dessa genomgick vad läkarna betecknade som mental kollaps, vilket var den vanligaste orsaken till en längre eller kortare tids psykvård som dessa ofta överspända personer nödsakades genomgå. Andra tog helt enkelt livet av sej, vilket var den näst vanligaste orsaken till att deras förtryck upphörde. Andra däremot – sedan dom insett att en ny "tidens ordning" stod för dörren, anpassade sej förvånansvärt snabbt och blev effektiva förespråkare för det nya och förvånansvärt ofta, mycket goda organisatörer.
Annars var det mest på grund av att polis och militär helt ställt sej på utvecklingens sida, förvånande nog – för så brukar ju inte vara fallet. Det var några incidenter då polisen försökte hejda utvecklingen genom att konfiskera några kontroversiella utvecklingsprojekt och arrestera initiativtagarna.
Till stor del bestod projekten av utbildningssatsningar, vilka alla syftade till att förankra angelägenheten för allas vårt liv till var och ens ansvar, ett ansvar före och inte efter konsekvensen av ett eventuellt feltänkande. Dylika konsekvenser blev också allas hjärtefråga, det var inte längre fråga om att hänga någon, utan mer om att försöka återställa eller minimera det aktuella misstagets effekter, helst med hjälp av de inblandade som gjort misstaget. Inte som straff utan som upprättelse. ”Misstag kan alla göra”, hette det och genom att klara ut och minimera skadorna av de felsteg som man insåg ändå måste begås fick man möjlighet att återfå sin heder.
Det som hände på den tiden var – som många då uttryckt det, ”underbart utopiskt”, medan andra till att börja med avfärdade alltsammans som fullständigt omöjligt, samtidigt som dom deltog med liv och lust i vad det än kunde vara som förde det mänskliga livet mot verklig värdighet och glädje.
Förutsättningen för hela detta utvecklingsförlopp var, förutom att mänskligheten nått den mentala och själsliga nivå som möjliggjorde det nytänkande som svepte över världen och dagligen rapporterades om genom den oerhört effektiva kommunikationen via ”Ultra”. Nyhetsbyråerna och de vanligen politiskt, kommersiellt och även religiöst styrda radio, teve och tidningar slutade med sensationsmakeriet därför att det folkliga intresset för tillrättalagda lögner hade upphört.
Ultra eller ”kanalen” som man sa, kom att omfatta all information, alla händelser och politiska beslut – små som stora, som någon ville redovisa eller uttrycka sin åsikt om – blev på så sätt tillgänglig för allmän kännedom, värdering och öppen diskussion. Dessutom blev all kunskap och forskning i princip tillgänglig i samma stund den kom till, då allt skedde ”online”. Alla arkiv som över huvud taget fanns, öppnades ocensurerade och översattes så småningom – om någon ansåg att det behövdes, till alla möjliga språk.
Det var en fantastisk tid att leva i. Människor vaknade upp ur en förkvävande sömn och började – andligt lysa – då dom kände delaktighetens eld brinna i deras blod. Detta har forskningen senare också konstaterat, var den bärande förutsättningen för detta mycket säregna utvecklingssprång i mänsklighetens historia.
En annan stor fråga som den så kallade feministiska rörelsen tog tag i, var allas lika ställning som person, oavsett kön, sexuell läggning och ekonomisk status. Ganska snart förstod man att det var ett gigantiskt undervisnings- och attitydförändringsprojekt. Man kan inte påstå att det rådde någon fullständig entusiasm hos alla etniska variationer som mänskan uppvisar, inför de många gånger ganska genomgripande förändringarna. Och tvärt emot vad man skulle kunna tro var det inte bara i resterna av de patriarkiska strukturerna som motståndet mot var och ens lika ställning hårdnade för en tid. Det visade sej att även i de så kallade emanciperade kulturerna började en del privilegiebärare försöka sabotera den framväxande ideologins efterlevnad. Det var när lika ställning skulle praktiseras i vardagen som svårigheterna visade sej. Man skulle kunna tro att det i huvudsak var män som gjorde motstånd till försvar för sina traditionellt manliga privilegier, men så enkelt var det inte. Det visade sej att även kvinnor hade väldiga svårigheter att släppa sina traditionellt kvinnliga privilegier.
Detta var en av de stora frågorna. Ibland var det mer allmänt hållna diskussioner men det hände ofta att det handlade om verkliga händelser och problem. Förhållandena togs upp i Ultra och reaktionerna blev kända och tämligen grundligt nagelfarna. De inblandade fick förklara sin inställning, diverse lösningsförslag strömmade in från hela världen och parterna fann sej stå inför en kärleksfull och välmenande mänsklighet, som utan att fördöma gav sin syn på problematiken i förhoppning att de berörda skulle göra allt för att finna den bästa lösningen, vilket i stort sett undantagslöst också blev fallet.
Omdaningsprocessen fortgick i både stort och smått. De som verkligen trodde på och ville efterleva lika ställning och icke könsrelaterad livsstil och kompetenstillsättning var i majoritet och blev bara fler allteftersom tiden fortskred. Pedagogiken gjorde sitt till med exempel ur vardagen, vilka tydligt pekade på orimligheten i en rättvisa som grundar sej på vad parterna har mellan benen, som i praktiken endast berör reproduktionsförhållandet.
Vad det hela handlade om var inte bara en attitydförändring, det var mer än så. Innan ansvarstänkandet tagit över det tidigare så definitivt dominerande ”snikegoistiska” tänkandet genomgick nästan alla en hel del konfrontation med sitt eget lilla samvete och personliga moral. Det var inte alltid lätt, det fodrades mycket inre övertygelse för att också börja handla efter det som var och en ganska snart förstod var rätt. På Ultra uttryckte en person det, ungefär så här – Om en handling behöver försvaras, är den förmodligen inte riktigt bra.
Den devisen blev allmänt spridd och belyser i någon mån den mentalitet som legat i beredskap i det mänskliga sinnet och som fick sitt uttryck i den globala rörelse som skämtsamt kom att kallas ”Ansvarism”.
Förvisso var det många gånger svåra frågor och långt ifrån alltid fattades de bästa besluten, men alla nya tider och all förändring har haft så kallade barnsjukdomar och i stort sett var det denna situation som var rådande sjuttiosju år efter MBW´s presentation av möjligheten till fri energi.
MBW hade sluta vandra på Aminos yta, men hans ande dröjde sej ömsint kvar i livet, han hade blivit en legend och ett föredöme för hela mänskligheten. En del av det som berättades om honom var inte sant. Det hade uppstått en del myter som det nästan alltid gör kring personer bakom stora bedrifter. MBW hade förutsett detta och i sina memoarer försökt framställa sej själv och sitt liv så sanningsenligt som möjligt. Där framgick att han var den yngste i en barnaskara om tre. Hans dagars upphov var några ganska praktiska och jordnära konstnärstyper som dessutom skilt sej ganska snart efter hans födelse. Dock upprätthölls kontakten mellan föräldrarna och en viss vardaglighet präglade relationen – skilsmässan till trots.
Hans första skolår var inte direkt positiva, men han tragglade sej genom eländet utan att ha blivit alltför illa stukad. Så småningom förstod han att det inte var fel på honom utan på pedagogiken och det dåvarande samhällets föreställning om vad en människa är. Det skulle tyvärr ta ytterligare några år innan den allmänna kunskapen skulle komma så mycket längre på den punkten, men det stärkte hans motivation att ändra på en del saker i människans livsvillkor, vilket så småningom gjorde honom självgående.
Bland hans vänner ansågs han vara en märklig kombination av en humoristisk spjuver och seriöst tänkande individualist. Vissa som kände honom väl sa att han under skämtlynnet egentligen alltid var en mycket allvarlig människa.
Denna kombination gjorde att han hade lätt att finna sej till rätta i alla möjliga sammanhang, situationer och miljöer. Han hade lätt att få vänner genom sitt förstående sätt och personliga engagemang. Dessa uppgifter är hämtade ur den tidigare nämnda journalistens biografi och grundar sej på en mängd intervjuer med MBW´s barndomsvänner, studiekamrater, partner, barn och barnbarn, samt arbetskamrater och medarbetare. Det var ett digert material han hade skrapat ihop, man kan inte säga att han legat på latsidan.
Det var nog inte så att en ny religion uppstod i hans kölvatten, men bra nära. MBW hade inte tyckt om det. Han var komplett oreligiös själv. Men han blev i alla fall ett föredöme och faktiskt ett bra föredöme, någonting i stil med Kemal Attaturk, Watslaw Havel, Mahatma Gandi, Nellson Mandela, Tage Erlander eller Martin Luther King, fast utan politik och religiös övertro. Själv skulle han nog gärna vilja bli jämförd med Albert Einstein, fast med beräkningarna för atombomben kvar i bakfickan. Han ansåg att mänskligheten egentligen aldrig skulle kunna bli mogen för den kunskapen. ”Det finns för många Jokrar i leken” brukade han säga inför all oförutsägbarhet. Eller som han också brukade säga då någon försökte ta någon poäng med efterklokhet, ”Det är ingen konst att komma med profetior i efterhand”.
I övrigt ansåg han att livet var här och nu, utan både himmel och helvete, annat än som en faktisk realitet i de mänskliga relationerna.
Då han diskuterade livsproblematiken med seriösitet och ville klargöra sin egen syn på livets orsak och konsekvens kunde han deklarera att, citat ”En människas livstid står i kontinuitetsrelation till urlivets första skälvande frigörelseögonblick ur materiedynamikens viljelöshet mot medvetande, erfarenhet och förmåga att välja. Först då denna förmåga kombineras med kunskap, ansvar och försiktighet helt frigjort från lönsamhetskrav i monetära termer och med livets framtid som avgörande faktor kan människan anses som fri, en frihet som dock alltid kommer att begränsas till de förutsättningar som utvecklas ur den materiella situation som tillsvidare är själva grundförutsättningen för detta liv, en förutsättning som det är nödvändigt att vi tar hand om. slut på citat.
Detta sa han i en tid helt präglad av kvantitativt tänkande, ett tänkande som understöddes och avpersonifierades genom statistiken där ingen individ var något annat än ett nummer.
Det nya tänkandet och ansvaret utgick från individen, inte som objekt utan som socialrelaterat subjekt. Varje individ blev med utgångspunkt från eget val och vilja, integrerad och önskad som en omistlig del av den kontinuerligt pågående förändringen. Förändringen av mänsklighetens förhållningssätt till livet och varandra blev tydlig och medvetet erkänd först ca femtio år efter det att begreppet ”den fria energin” blivit en del av vardagen.
Det som framför allt inverkade på och accelererade förändringsvågen var att konkurrensen stegvis upphörde. Man konkurrerade inte längre mot varandra utan mot svårigheterna att nå det önskade målet. Människor slutade helt enkelt att tävla mot varandra, men trots detta tävlade man fortfarande, men tävlandet relaterades till detta gemensamma mål. Själv tävlingsmomentet blev i stället att tillsammans söka den bästa möjliga lösningen på den aktuella problematiken och nå detta mål under så goda omständigheter möjligt.
Det som gjorde denna process så framgångsrik var att resultatet som begrepp inte begränsades till ett ensidigt slutmål där ändamålet helgar medlen, utan inbegrep en helhetssyn på både processen som sådan, effekter och bieffekter, social relationsdynamik under arbetets gång, likväl som inverkan på det biologiska livet och eventuellt nödvändiga kompensationsåtgärder. Detta var ”holism” i praktiken.
Under denna dynamiska tid skapades den nya människan. Sjuttiosju års, i huvudsak god och i grunden omdanande samhällsutveckling hade förändrat människans livsförutsättningar från en fem över tolvuppgivenhet, till en möjlig möjlighet, där individen – personen, du och jag, nu och alltjämt inverkar som en god och positiv kraft på allt levande. Det var denna medvetenhet som stärkte tron på livets förutsättningar och som fyllde mänskligheten med optimism och tillit .
Den nya människan hade skapats ett otal många gånger förut, men nu var det verkligen så. Mänskligheten hade kommit tillrätta med den tidigare så förödande lönsamhetscynismen. Den hade helt enkelt visat sina kort och där fanns inga jokrar och ingen nödutgång, vilket man smärtsamt hade fått erfara i alltför stor utsträckning. Man hade förstått att kapitalismens frukter bara räckte till de få i toppen medan alla tvingades att bära oket, inte ens de som hade pengar kom undan. Det var den insikten som gjorde att det enskilda vinstintresset kom att spela ut sin roll för var och ens personliga strävan. Den stora skillnaden kunde bland annat märkas på att det blivit var och ens ansvar och angelägenhet att ta hand om livets förutsättningar. Förutsättningar som man sent om sidor förstått att var och en själv var en del av, liksom man i samma tid insåg att varje nytt barn också var allas angelägenhet. Begrepp som ”mina barn och andras ungar”, tänktes inte längre. Barn fick kärlek och engagemang från alla i alla situationer och växte mer och mer upp som älskade varelser som i mötet med vuxna kände sej respekterade som den person de var. Välvilligt visade alla efter bästa förmåga vägen för de unga till eget ansvar och engagemang varigenom även kärleken började frigöras ur den tidigare så förhärskande egoistiska tvångströjan.
*
År 77, alltså enligt den nya tideräkningen, föddes en liten ficka en midsommarnatt med klar himmel och sval luft. Det var en riktig liten klimp redan med långt mörkt hår på sitt lilla huvud. Nåja hon var nu inte mindre än andra barn, men man säger ju så om dom små. Förutom hennes ljusbruna skinn och varmt bruna ögon med vaken och intresserad blick upplevde den som tog en närmare titt på flickebarnet en oerhört stor integritet i detta lilla väsen.
Hennes namn hade dessförinnan inte uttalats av någon, det var ett annat barn som gav henne det, en liten pojke i grannfamiljen. Överlycklig dansade han kring hennes lilla säng samtidigt som han gång på gång ropade ”Minima, Minima” och den lilla flickan skrattade för första gången i sitt liv. Hennes föräldrar tittade på varandra och upprepade det han sa – ”Minima”, nickade i samförstånd och den lilla flickan hade fått sitt namn.
Pojken hette Alloky och var två år och från den stunden var Minima en av hans stora angelägenheter i denna värld. Lyckligtvis blev hans kärlek besvarad av henne i samma stund. Dom förblev oskiljaktiga genom hela deras barndom, genom studietiden och vidare genom den förberedande forskartiden, tills en dag då även dom själva betraktade varandra som grunden till en familjebildning, vilket nog alla väntat sej, eller snarare inte haft anledning att tro något annat.
De båda vännerna hade under det senaste året utfört ett, som det visade sej mycket givande forskningsprojekt. Samarbetet dem emellan hade fungerat mycket bra och nu skulle – som seden blivit, de båda ut på sin vandring. Det vill säga, dom skulle i stort sett få resa vart dom ville, dessutom under den tid det tog.
Dessa resor hade under de utvecklats till en nödvändig tradition och kunde göras helt på universitetens bekostnad, en kostnad som hitintills under de tjugo år det varit möjligt att företa dessa resor, inte belastat dessa kunskapsinstitutioners ekonomi på något vis. Kommuner och enskilda hade från början tagit det som sin uppgift att sörja för studenternas logi under några dagar. Man betraktade dom som gäster och förstod att tillvarata studenternas kunskap som en berikande tillgång genom att anordna föredrag och seminarier där de gästande studenterna redogjorde för sin forskning.
Det enda villkoret som studenterna åtog sej under deras studieresa var inte särdeles betungande men berikande. Det gick ut på att kontinuerligt redovisa resans erfarenheter över ”Ultra”. Det blev ofta små pittoreska betraktelser av kulturella värden och egenheter som studenterna mötte vilket vanligen kom orten tillgodo som studenterna gästade genom att ortens befolkning själva insåg sin speciella kulturs värde, men också genom de friska intryck och synpunkter på ortens aktuella problem – och försöken att lösa dessa på bästa vis – som studenterna fick ta del av och senare redovisade i ”Ultra”. Det ledde ofta till ett globalt engagemang, friska idéer strömmade in från hela världen, likväl som att lösningarna blev kända och inspirerade till likartade åtgärder på andra platser.
Då Minima och Alloky gav sej av på sin resa hade dom inget klart utstakat mål och ville inte heller belasta sej med några förutfattade meningar. Deras identitet var inlagd i Ultras register för ”Fri studenttid”, vilket berättigade till lämpliga mängder mat och logi var dom så önskade, ”där det rimligen gick att ordna”, som det stod i stadgarna.
Som sagt så hade några räkningar för studenternas kost och logi inte förekommit, men om så skulle ske och dessa studenters identitet av någon anledning måste styrkas, praktiserades sedan ett trettiotal år tillbaka en kombination av irisidentifikation och biostat vid all personbestämning. Detta hade visat sej absolut tillförlitligt sedan startsvårigheterna övervunnits. Det var denna teknik som skulle garantera att deras resa kunde företas utan kontanta eller elektroniska betalningsmedel om något sådant behov skulle förekomma.
Detta betalningssystem hade slagit igenom helt vilket också hade en annan framsida. Det gick inte att använda pengar, detta tillsammans med att de tidigare så helt förhärskande sociala och ekonomiska orättvisorna i stort sätt inte existerade bidrog till att rån och annan ekonomisk brottslighet så gott som helt upphört sedan lång tid tillbaka. Även korruption och den tidigare så utbredda könsprostitutionen hade upphört.
Cirkulerandet av orelaterad valuta nämndes bara i historieböckerna. All plus och all minus, debet och kredit uppfördes på var och ens personkonto och balanserades successivt mot tjänst och konsumtion och var och en hade själv ansvaret för balansen. Det var just detta som givit upphov till namnet på mänsklighetens nya ekonomiska ordning ”Ansvarismen”. Alla var medvetna om att det berodde på var och ens engagemang om samhället – detta gemensamma projekt och grunden för en god livskvalitet skulle bestå och utvecklas, förfinas och kanske fulländas så småningom. Därför var det snarare så att den som kunde byggde upp ett överskott på sin tjänstesida, gärna gjorde det, vilket gagnade alla. Det märkliga var att detta inte på något vis upplevdes som betungande, särskilt sedan all skräpproduktion upphört och speciellt sedan övervinst och förräntningsfilosofin fallit på eget grepp. Det vill säga sedan valutakoncentrationernas makt blivit tandlös och mänsklighetens goda vilja frigjorts från det mekaniska rentabilitetskravets självändamål, till den fysiska människans faktiska förmåga till organisation och samarbete utan andra bevekelsegrunder än att medverka till skapandet av livsvärde som ger mer än det tar.
En annan tärande sektor hade också helt fallit från mänsklighetens tidigare så tyngda axlar; militären. Behovet att skydda gränserna hade ju upphört i och med att gränserna suddats ut. Nu underhöll man en global insatsberedskap vars huvudsakliga uppgift var att bistå världens befolkning då den drabbats av naturkatastrofer. Det var en styrka på en miljon personer, kvinnor och män, som ständigt tränades för dessa ändamål. Fortfarande hade man stridsberedskap som en försäkring mot övergrepp och hot mot planetens befolknings fria liv. Det hade förekommit en gång att en mentalt störd men karismatisk maktaspirant hade visat dylika ambitioner, men sedan dessa planer blivit kända och analyserade på Ultra och krigsmaterielindustrin lagts ned och hotet från rymden kunnat avskrivas som osannolikt hade mänsklighetens krigiska tankar reducerats till näst intill obefintlighet.
Genom en hel del dokumentärt material hade man fått lära sej vad krig verkligen var. Entydigt visade det att en mänsklighet i krig var en mänsklighet i djup mental nöd och man var glad att detta sorgliga kapitel i mänsklighetens historia var till ända.
*
Minima och Alloky började sin resa i det ögonblick då dom gick ut genom sina respektive dörrar. Dom hade sedan länge bott i vetenskapliga studentförläggningen i anslutning till det universitet där dom arbetade. Nu hade dom städat ur sina rum, sänt sina personliga ägodelar till sina föräldrar och tagit farväl av sina vänner.
Av någon anledning hade det blivit sed att starta den fria studietidens resa till fots vilket även dessa båda vänner gjorde. Lite planlöst trevande till en början, men sedan då deras steg funnit en riktning mot något som för dom båda kändes som ett gemensamt fjärran mål, öppnade sej vägen framför deras fötter självklart och oomtvistligt.
Det var just så dom ville ha det, inga färdiga planer. Resan i sej var ett sökande och dom hade full frihet att leva detta sökande. Det kändes lite ovant till en början, men efter några timmar hade dom lämnat vägens obesvarade frågor att fritt uppenbara sina svar då svaren fanns att få. Nu kändes det fullt tillräckligt att bara vandra – ibland under livligt samtal men också under djup tankfull tystnad.
Redan under resans förberedelser hade något börjat vakna i ungdomarnas känsloliv, en spirande förväntan, en längtan, en förundran inför aningen om något kommande. Nu då dom äntligen var på väg och detta något stod som en öppen dörr mellan dom, var det till att börja med lite svårt att ta det första steget över dörröppningens tröskel till den andres okända värld.
Framför allt var det i tystnaden som deras vilja till varandras omedelbara närhet kändes stark. Deras ögons öppna frågor, kroppslig närhet och varm hud väckte deras längtan till varandras öppna famn.
Det var nog så att detta glimmat till emellanåt under deras liv och en tid experimenterade dom med sin sexualitet och sin könsliga förmåga, men aldrig upplevt ens närheten av någon hängivenhet. Av någon anledning hade dom inte tillåtit sej att närmare utveckla den delen av sin erfarenhet. Kanske var det för att dessa båda personligheter varit så utpräglat inriktade på de intellektuella prestationer där dom också haft stor tillfredsställelse av varandra, eller var det kanske därför att deras mognad inte kommit till den fasen i deras utveckling.
Nu kändes det plötsligt annorlunda. Deras kroppar ville inte något avstånd, deras händer ville närhet, ville möte, och rätt som det var – utan att dom riktigt visste hur det gått till – gick dom hand i hand. Deras ögon möttes frågande inför detta faktum och svarade i fullständig kapitulation inför denna kroppsliga vilja med förvånade men ömsint strålande leenden.
Det var samtidigt insiktens leende, leende i samförstånd – dom visste det ju sedan länge, hade ju alltid haft denna vilja till varandra, men hitintills hade vardagen och deras studier och arbetet på universitetet uppfyllt tillvaron. Nu blev allt annorlunda, nu var det som om dom fick börja andas med en annan del av sin varelse, något hade vaknat i deras sinnen och börjat förbereda sin blomning.
Det är här denna berättelse egentligen har sin början.
|
|
