UPPBROTT OCH INBROTT

UPPBROTT OCH INBROTT

Datafläkten susade svagt - tangenternas periodiska rasslande gav genklang i tystnaden i den tomma porslinsfabriken - så när som på mej själv och min dotter som efter dagens pyssel nu tog det lugnt. Det vill säja, hon sov och jag lät mej förloras i drömmar. Ödsligheten i och kring dessa gamla - både på ytan och inuti, ganska fula betong och tegelhus får själen att vilja avlägsna sej så långt bort som möjligt.

Vad gör då den fångna själen om intellektet bestämt sej för att med kropp och så gott som allt annat befinna sej just på en sådan plats. – Jo, den flyr, och i min själs fall innebär det - in i fantasins, minnenas och drömmarnas värld.

För att inte närmare behöva gå in på dessa tingens ordning då någon frågar, brukar jag försöka förklara mitt konstiga val av tillhåll med följande ekonomiska faktum - billig hyra!
Det brukar räcka – och på samma sätt brukar jag förklara mitt i övrigt något annorlunda liv med ett troskyldigt – jag är konstnär förstår du!

Det brukar också av någon anledning räcka – mer än väl.

En annan orsak till att jag befinner mej här är det relativa lugn - som förvisso i allt högre grad börjat naggas i kanten på senare tid, men fortfarande vanligen råder under nattens timmar – Natten är min skapartid, tankero och för fantasin små tillgängliga inre dörrar att öppna.

Gläntar jag på en sådan dörr kan den leda till både tidigare besökta och ännu bara lockande världar.

Ibland är det helt immateriella äventyr som slukar det yttre seendet, och ibland är det kontinenter med brännande sol eller isande vindar. Den afton detta hände var det till Afrika jag drömde - savannens vind och jag smekte samma heta hud…

Jag har inte varit i Afrika så förfärligt många gånger men var gång lämnade detta stora land av död och liv sina spår i min själ. Nu är det dock rätt länge sedan som jag ”in persona” besökt denna fantastiska del av Jordens landyta.

Det sägs ju att jordelivets vagga stod där någonstans - vilket man naturligtvis kan diskutera – varför just där? Inte för att det har någon betydelse, livets stora kokande gryta fanns nog lite var stans skulle jag tro. Livet var väl då ungefär som det alltid kommer att vara – där det finns förutsättningar för dess existens, där kommer det att finnas.

Nu var det heller inte frågan om var livets vagga stod som var orsaken till att jag sökt mej så långt bort. Det var en annan längtan som gjorde att jag förlorade mej i blickandet bakåt i tidens rum.

Det var en helt annan vagga som likt kamelens gungande gång fick mina drömmar att glöda då minnets dofter eggade min själ att dansa.

Där i ögonblickets vilda skälvande kaos manade urtid och framtid mej och flickan som bar min kärlek i sina ögons evighetsdjupa mörker till kärleksfull förening, och med nuets flämtande livslust glödande i våra kroppars längtan var det aldrig en tanke på
att inte följa den maningen. - Gud, vilken kvinna!

Solen hade för länge sedan förintat våra kläder. Min hethudade flickas namn var Magobi, och Magobi var så full av livets lycka att den hade smittade mej utan inkubationstid så fort jag för första gången fått se henne.

Hennes lekfullt retsamma ”försök att ta mej om du kan” lek, mellan akaciaträdens stammar, resulterade varje gång jag lyckades få mina armar om hennes mjukstarka kropp i en gudomligt paradisk tummeldans på en bädd av gula blommor som hela tiden föll dalande över våra kroppar från trädens grenar – grenar som dignade under mogna getter som intresserat följde vår lek från första något man skulle kunna kalla
balkong.

Dessa grenar var de enda fasta punkter som det nästan gick att lita på, förutom då möjligen jorden, men inte ens med den var det så säkert. Våra, i extasens flykt famlande händer grep om grenarnas knotiga bark och i dessa ögonblick av intensiv frånvaro av all logik tyckte jag mej ibland se att träden lyfte sina rötter för att ta några steg med i dansen - för en stund fick då getterna något annat att tänka på än att bliga på mina och Magobis förehavanden under våra lyckolekars vilda glädje.

Getter kan vara väldigt intresserade - kan jag säga - och kanske lärde dom sej något.

Magobi och jag var två otämjda kärleksdjur som i varandras själar hade funnit den längtans mål som lockat oss till vandring - mej från norr och henne från öster till väster, och där i skärningspunkten på vår längtans stigar öppnades en livets dörr som jag aldrig hade avsikten att någonsin stänga…

Apropå djur och lockelser så höll jag en gång på att få 80 kameler på halsen i utbyte mot den kvinna som senare blev mor till våra tre barn. Vid den tiden älskade vi bara för nöjet att få flyga bland stjärnorna och efter lyckans virvlande ögonblick i tillitsfull mjukhet dala mot jorden oavsett vilken kontinent som tog emot oss.

Allting har ett slut sägs det, men jag har vissa invändningar mot det, men för äventyr och resor verkar det stämma. En dag kliver vi av tåget eller flyget på en plats som låter hemmalukten följa vart andetag in i själen. Något väcks i kroppen, något obestämbart, men inte utan budskap. Det som en gång varit finns där och väcker hjärtats minnen – ögon möter med ett igenkännande som snarare är att känna igen.

Minnen är ju alltid minnen och som sådana ska man ta dom. Kanske inte nödvändigt med salt, men med en viss avvaktande hållning och ett leende – om dom inte är sorgliga förståss - då det är mer i sin ordning att gråta.

Då, någon gång för länge sedan hade jag stått där med ryggsäcken full av oförglömligheter från Afrikas märkliga djur och heta kärlek, och kommer ihåg hur ensam jag kände mej.

Men det var jag trots allt inte, kunde jag så småningom konstatera. I mitt blod simmade någon som hette Polly-Dism, och som efter min hemkomst till Sverige inte var riktigt nöjd med denna geografiska position.

Plötsligt uppträdde ett märkligt fenomen i min kropp som ett flertal läkare inte kunde förklara. Jag kan beskriva dessa obehagligheter som något närmast liknande matförgiftning. - Helt enkelt ett illamående kombinerat med att min lekamen inte verkade acceptera den för mej vanliga upprättstående ställning som den i varje fall emellanåt, inte borde ifrågasätta.

Av någon anledning försökte den inta en vinkel till jordens yta som möjligen hade en viss överensstämmelse med förhållanden som råder någonstans i Afrika, varför jag började undra om det jag fått i mej på min resa hade fått hemlängtan, vilket är den enda förklaring som jag kan komma på.

Nu sammanföll mina minnens intryck av vind, värme, mörker med både min återseendets längta och den hemläntan som Polly så tydligt visade tecken på. Alla möten med människor och andra djur, alla förundrade ögonblick i djungler och på savanner, för att inte tala om de gamla städerna som inte på något vis hörde till någon annan tid än medeltid, möjligen med undantag från en del turbanförsedda vitfladdrande araber
som med en viss svårighet lyckats placera en störtkruka ovanpå turbanen och med en uppsyn som förkunnade att det var dom helt främmande att något skulle kunna komma i vägen för deras framfart i de trånga gränderna, vilket ibland visade sej inte stämma - men det var också allt, ingenting av allt det andra hörde till något annat än sagans.

Men detta något i mitt blod, denna Polly yttrade sej efter hemkomsten till mitt födelseland som om det befann sej på helt fel ställe i världen. Min kropp och själ befann sej nästan så långt från det mörka Afrika och livets ursprung som dessa båda företeelser kan komma - Norden... Denna det svala livets utpost, en utpost där livet så som det ser ut i dag aldrig skulle ha kunnat uppstå – möjligen luttras, vilket jag skulle kunna skriva under på nu, men då stod jag bara där - lika frågande som en larv inför sitt ursprungs vackra vingar, och detta larvens ursprung, inför detta kryp till
avkomma utan annat än förundran ändå anande naturens storhet, liksom jag inför Afrikas skälvande livfullhet ballanserande på gränsen mellan liv och död…

Mitt i denna saknadens sekund mitt hjärtas sång
pulsens oupphörliga förkunnelse.
- en gång Afrika,
alltid Afrika!

AFRIKA…



Men Jorden är rund, och detta något som inte trivdes så bra med sina nya
omständigheter verkade vara så ytterst nostalgisk i sin hemlängtan och i sin envisa strävan att lite nu och då försöka ställa in min kroppsliga vinkel efter Afrikanska förhållanden. Detta hade till följd att jag alltemellanåt hamnade i liggande eller krypande position på marken eller något golv.

Med viss svårighet försökte jag då återta upprättstående ställning, men detta något spjärnade emot.

Viljan att hålla fast vid min en gång så mödosamt inövade vana att gå omkring upprätt - på två ben - väckte något av ett "djävlar anamma" inom mej, och efter en tids träning kunde jag åter ta kommandot över mitt sätt att förflytta mej. Visserligen har det hänt både före och efteråt att jag kommit krypande på alla fyra - men det har varit av helt andra skäl.

Inget av dessa skäl hade något inflytande på min verklighetsuppfattning då jag den aktuella natten väcktes ur mina Afrikadrömmar av ett något burdust, plötsligt och hänsynslöst ljud utanför min dörr.

- Vad i halva fridens dar, tänkte jag. Det är ett sådant utrop som jag brukar ta till när jag inte har riktigt koll på läget. Nu ropade jag det inte, utan nöjde mej med att tänka det tyst i mitt för ögonblicket aningen irriterade men stilla sinne.

På grund av dessa oväntade aktiviteter hade rasslet från mina tangenter blivit betydligt mindre frekvent. Istället tog de göranden och låtanden som pågick utanför min dörr hela min observation i anspråk.

Det lät som sagt som om någon gick lös på något emballage och det verkade en aning jobbigt. Funderade på om jag skulle gå ut och fråga om jag kunde vara till någon hjälp, men plötsligt gick det upp för mej vad som höll på att hända.

Denne någon höll på att bryta sej in i förrådet, och nu var det inte frågan om Polly det var helt uppenbart. Det var det typiska ljudet jag hörde då en modern innerdörr rämnar. Man blir förvånad när dessa dörrars inre blottas och man inser att det i stort sett är tomt.

Vi hade en sådan dörr till bord på en fest en gång. Den låg helt fredligt på
ett par bockar för att i viss mån motstå gravitationens lagar genom att uppehålla en stor skål fylld med ”välkomstdrink” i vilken en flock apelsinskivor simmade i något som jag tidigare konstaterat smakat gott. Det hade även de två stämningsförhöjande musikerna gjort – en gitarrist och en dragspelare - med det resultatet att bolen behövt fyllas på ett antal gånger.

En gitarr är sällan fel - särskilt inte om någon kan hantera den. Det samma gäller för de flesta instrument, så även dragspel, men inför säckpipa känner jag en viss tveksamhet. Dragspelaren var på hugget så det förslog, vilket gitarristen passade på att utnyttja genom att inte vara så enveten med sin gitarr.

Dragspelets frenetiska utgjutelser berodde nog till stor del på att traktören blivit något överhettad av det tidigare innehållet i bålskålen som antagligen också var den största orsaken att även gitarristen tvingats dra sej tillbaka, vilket han i och för sej gjort på ett förhållande vis försynt sätt, men inte utan sinne för trevnad och estetisk komposition.

Han hade tagit sin tillflykt till bordet med bålen och en liten trave plastmuggar som innan gästerna anlänt varit ganska hög, men alltefter som folket tillströmmat högst väsentligt decimerats.

Nu satt gitarristen mitt på bordet med en av plastmuggarna i nypan vilken han använde som öskar i akt och mening att tömma bålskålen och rädda de stackars apelsinskivorna som annars så uppenbarligt riskerade att drunkna.

Han såg på en gång både lycklig och bekymrad ut vilket vem som helst skulle gjort i den situationen eftersom han var - relativt sett, en väluppfostrad man, och en sådan häller ju inte ut innehållet i en bålskål direkt på golvet om det går att undvika, hur behjärtansvärt det än tyckes vara att rädda vad som räddas ska. – Så vad göra?

Han löste det på ett sätt som för honom föreföll vara det ända rätta genom att hälla det i djupa klunkar i sin egen strupe, inbegripet då av hans anletsdrag att döma en viss belåtenhet...

Denna belåtenhet kontrasterade skarpt mot Musikens art, det vill säga dragspelets alltmer tilltagande svårmod. Det hade för länge sedan föranlett publikum att dra sej längre in i lokaliteterna där stämningen ännu inte nått kulmen, men var stadigt på väg åt de hållet.

Då dragspelaren - något för sent insåg att han spelade för döva öron, sjönk bälgen ner mot golvet i en långdraget mellanskolisk suck. Vet inte vad som tog åt honom i detta ögonblick, men man kan nog beskriva det som ett anfall av klarseende. Han stirrade nämligen på sin vän gitarristen och insåg vad som höll på att hända - även om det så småningom kom att visa sej att detta klarseende varit något begränsat. Dock när bilden av detta förefallit honom tillräckligt klar lät han även dragspelets andra ände följa den första mot detta golv medan han med viss vana långsamt och
metodiskt försökte frigöra sej från den sele som för band honom med instrumentet.

Det lyckades nästan, men bara till hälften. Med plågad blick och lite på kryss som en seglare skulle ha sagt och det motsträviga spelet släpande efter sej som ett veritabelt drivankare närmade han sej mödosamt gitarristen som nu mer eller mindre ohämmat skopade i sej av bålen som, som det visat sej bland gästerna på mer än ett ställe i lokalen - inte bara innehöll apelsinsaft, utan endast till en liten del.

Orsaken till det var att värdfolket haft för avsikt att i ren välmening redan i entrén till festligheterna låta bålens ingredienser i någon mån inverka förhöjande på tillställningens stämning som dom tänkt sej att de inbjudna sent skulle glömma, men möjligen av andra skäl än de som följde.

Nåväl då dragspelaren äntligen kommit i jämnhöjd med gitarristen sedan han tvingats till en lågsniffning i bästa jaktfalkstil till golvets regioner och där faktiskt lyckats frigöra dragspelet från dess välmenta försök att hindra en katastrof. Nu låg bälgen i en högst onaturlig ställning för en bälg, men spelet tycktes ändå finna sej i sitt nederlag, man kunde inte längre höra något mer jämrande läte från det fast det nu såg ut att vara mer befogat än tidigare.

Dragspelaren däremot jämrade sej i sitt försök att stå någorlunda stadigt medan han med vilt fäktande armar och understundom svärjande i högan sky försökte få upp en fot på bordet där gitarristen satt. Så småningom lyckades han men längre än så tycktes han inte komma.

Gitarristen som observerade hans belägenhet och antagligen kände ett visst medlidande överräckte den ena skopan efter den andra av det numer ganska hårt decimerade innehållet i skålen till sin dragspelarvän. Av någon anledning tycktes detta liva upp dragspelaren som insisterade änmer på att också komma upp med den andra foten på bordet.

Att få sitta där som gitarristen framstod antagligen i denna stund som en av livets högsta mål för dragspelaren som tyckt sej se krokodiler kring flotten och som dessutom stirrat lystet på det ben som han fortfarande hade i den sega och efterhängsna soppa som en gång varit ett golv, - Hur hamnade jag här, gnällde han gång på gång, medan gitarristen bara skrattade.

- Du,,, yrraarrrssschchurru, sluddrade han.

Bröder är ju alltid bröder, skulle man också kunna säga – ibland är dom sams, men det händer att dom råkar i luven på varandra. I båda fallen kan man ana att det under ytan i alla lägen finns en sorts kärleksfullhet som med någon outgrundlig logik frambringar handlingar som broderskapet förutan aldrig skulle ha blivit gjorda.

Så var det nu. Då dragspelaren svårligen kunde få tag i skopmuggen som gitarristen av förklarliga skäl inte kunde styra och inte heller kunde bevara innehållet i under sina alltmer tafatta försök att förse sin broder med dess innehåll, härsknade helt enkelt brodern till.

Krokodiler eller inte, nu kulle han upp på flotten, eller vad det nu var som hans före detta kompis satt på - sedan skulle dom nog bli två om den saken, nånn ordning fick det i alla fall vara.

Med en kraftansträngning och en koncentration som skulle ha förvånat vem som helst spände han ögonen i gitarren och röt något i stil med,

- Hit me kardan din chnåljåp!

Med ett fånigt flin lyckades "gitarren" få iväg kardan åt ”dragisens” håll som av ren och skär gripreflex fick ett någorlunda hyggligt grepp om hans handled.

Nu skulle han upp på vad det nu var – för där han stod med bara ett ben kunde man egentligen inte stå med bara ett ben – det andra visste han inte var det hade gått, och så kunde han ju inte ha de – näe, det kunde han ju inte, instämde gitarristen med full förståelse, men i en något inåtvänd ton.

Efter det konstaterandet som för en utomstående nog hade förefallit aningen tragiskt, med tanke på dragspelets pinsamma belägenhet, och att det andra instrumentet nyligen dalat till golvet med ett olycksbådande brak, men nu var det ingen utomstående som funderade på detta vilket därmed inte störde det i denna situation oundvikliga förlopp. Dragspelaren lyckades till slut häva sej upp över bordskanten utan att
varken dra ner gitarristen över sej eller putta ner honom på andra sidan.´

Just i det ögonblicket såg han det han inte visste var det var förut – det andra benet... - Där var det ju, triumferade han. Konstigt – det var ju inte de för en stund sen?

- Men kom nu då, uppmanade han den tidigare förlupne kroppsdelen som inte verkade överdrivet efterhängset nu heller. Men vad då, han hade ju klarat sej utan förut så vem bryr sej bannade han med blicken mot sitt knä. Föresten var är resten då? pep han anklagande, och fortsatte i förkunnande ton - med bara halva är det inte heller så lätt...

- Skit samma, tänkte han. Han behövde det ju inte, i alla fall inte nu när han äntligen satt här – det skulle bara vara i vägen – men suck då!

- Om de ska va på de sättet så… Sa han och tog ett någorlunda stadigt tag i byxan och började dra. Det var ett försök att få benet över kanten, eller vad som fans kvar av det.

- Förbannade krokodiler, fräste han då han med en kraftansträngning började se ett visst positivt resultat av sitt slit, men nu var det något som distraherade honom - ett mycket konstigt ljud – kanske från en krokodil, men låter dom så? - han visste inte, men bäst att snabba på…

Tanke och handling sammanfaller inte alltid helt med övriga omständigheter i alla alla situationer. Detta var fallet just i denna då ett helt menageri av krokodiler anföll flotten med oerhört förödande slag av sina kraftiga stjärtar och helt enkelt fick den att rämna.

Den bröts mitt itu, och hela härligheten gick i kvav. Även det som var kvar av soppan i bålskålen och alla apelsin skivor flydde i vild panik, vilket även de båda musikanterna velat göra om dom kunnat, men nu låg dom bara där och kippade efter andan med benen i vädret.

Vad gitarristen trodde är lite oklart för han somnade omedelbart. det blev helt enkelt för mycket för honom, han var en känslig man, men dragspelaren väntade sej att bli slukad i vilket ögonblick som helst.

Ungefär så kände jag mej också där jag stod bakom min dörr och hörde hur förrådsdörren smulades sönder.

– Vad i halva fridens dar skulle jag nu göra?

Tankarna rusade runt som vilsna höns. Uteslutet att gå ut och bjuda på kaffe - dessutom hade jag inte Gevalia... Att tala om att jag var där jag var skulle möjligen skrämma bort denne någon men han borde tas fast – bäst att ringa polisen så får dom helt enkelt ta hand om det hela – det är ju deras jobb. Men hur skulle dom kunna

komma in, eftersom jag inte kunde komma ut och öppna. Min hyresvärd bor strax intill så han skulle kunna…

- Yes, jag ringde och fick efter en stund höra en telefonsvarare som surrade nått om ett meddelande.

- Hmmm…

Missräkning. Nå Polisen då 112. En röst – koppling – en annan röst. Frågor, frågor och åter frågor. Samtidigt hörde jag snokande rörelser – nu inne i förrådet, dörren hade givit vika.

Jag kunde inte fortsätta prata för att inte avslöja min närvaro. Snart är det min dörrs tur – vad ska jag försvara mej med – hammare, kniv, träklubban kom fram med en fart som om jag aldrig gjort annat än att försvara mej mot oönskade intrång.

Ett av mina bekymmer var att min dotter låg till synes tryggt sovande i bädden. Hon älskar att vara i ateljén för att rita, måla och arbeta med lera. Efter dagens äventyr var hon trött och för tillfället tyst. Det är inte så ovanligt att hon under någon dröm ganska så högljutt ger uttryck för sina upplevelser i för den vakne osynliga världar, men som sagt nu var hon tyst.

Bland annat för hennes skull hoppades jag att hon skulle fortsätta att vara det. Det skulle lätt ha kunnat bli ganska så traumatiskt med en tjuv utanför dörren som kanske inte alls var att leka med, och jag själv hade ingen som helst ambition att spela hjälte. Det är så många som helt i onödan fått sätta livet till av sådan dumhet. Det är ett val mellan materiella företeelser och liv, och i det fallet väljer jag liv.

Efter tredje försöket med 112 kunde jag prata någorlunda ostört med polisen därför att tjuven av någon outgrundlig anledning tagit sej bortåt korridoren och brutit sej in i andra ateljéer.

Efter en stund lyckades jag förhållandevis ljudlöst glänta på min dör och sett trasiga öppna dörrar en bit bortåt i korridoren med tänt lyse och hörde denne någon rota i lådor och bland prylar där inne någonstans.

Nu frågade poliserna var det var någonstans. 112s växel ligger var som helst i landet eller i Indien där dom har en billig telefonväxeltjänst, som mot betydlig mindre ersättning förmedlar allmänhetens samtal till polisen. Det är bara de att dom som svarar inte vet någonting om de förhållanden som råder där det är en olycka eller ett pågående brott.

En orsak till att det tog så lång tid för poliserna att hitta hit, var att dom först trodde att min adress låg på andra sidan en vik. Den andra orsaken var att dom när dom väl var i närheten och förstått att det var i en gammal kuslig porslinsfabrik som de hela gick av stapeln så ville dom helst åka hem igen eller någon annan stans.

Plötsligt förstod dom inte alls vart jag sa att dom skulle åka.

- Förbi ICA-affären fram till en gata och där ser ni ett par stora fabriksdörrar av plåt, försökte jag så tydligt som möjligt förklara, men dom envisades med att åka åt motsatt håll och då jag fått dom att acceptera att det var fel så åkte dom helt enkelt förbi just de stora dörrarna av plåt där tjuven sedermera gick ut och försvann.

Nåväl, då jag så tyst jag kunde lyckats ta mej förbi tjuven som tycktes ostörd, smög jag ut genom den uppbrutna dörren och tagit mej ner till en ytterdörr varifrån jag såg poliserna borta vid ett nedlagt Domus där dom vände.

Då dom var på väg tillbaka såg dom mej som vinkande lyckats få deras uppmärksamhet och förståelse för var jag befann mej. När dom väl stannat sin bil och lite smått tveksamt kommit ut ur den mötte mej ett helt annat problem, nämligen tre förvånansvärt sävliga personer, men i snygga svarta uniformer.

Dom rörde sej lite osäkert kring polisbilen först, men då jag med ganska så bestämda vinkningar fått dom att till fullo inse att det var till mej dom skulle, närmade dom sej utan brådska men fortfarande med en viss ovillighet.

Då dom äntligen kom fram var det inte utan att jag spårade en viss försiktighet och undran i deras ansikten, men som situationen nu var kunde jag inte för stunden ägna mej åt deras bekymmer, ville ju så skyndsamt som möjligt få med mej dessa uniformerade ordningsknegare till platsen för det pågående brottet, och framför allt komma tillbaka till Lillungen som jag inte ville skulle råka ut för några otrevligheter.

Då den första konstapeln kommit ända fram till dörren kunde jag släppa den i tron att denne skulle ta emot den så att nästa skulle kunna komma in - den skulle ju gå i lås om den stängdes - att sedan samtliga skulle komma med mej upp genom trappor, gångar och vindlande korridorer som så småningom leder till det våningsplan som tjuven befann sej på, och att jag som kände till skrymslena helt naturligt skulle visa vägen.

I förvissning om detta pep jag iväg i övertygelsen om att dessa lagens väktare skulle följa med, lika villiga som jag att få fast denne fridstörare som rotade runt i våra ateljéer som ett annat tryffelsvin – men icke sa Nicke. Då jag mitt i en trappa inte hörde minsta ljud av någon annan än mej själv vände jag tillbaka för att se vart dom tagit vägen?

- Dom stod kvar i ytterdörren…

- Men kommer ni inte då, sa jag och nu var det min tur att uttrycka förvåning.

- Vi går aldrig in i en fastighet så här, sa en av poliserna som om jag borde känna till detta som det mest självklara i världen.

- Men han är ju där uppe, försökte jag en aning misstroget.

- Kom nu, la jag till en aning irriterat som en ren uppmaning för nu kunde jag inte vänta längre jag måste upp.

Då jag åter drog iväg uppför trappen hörde jag att dom kom efter men mycket försiktigt på behörigt avstånd.

På något vis förstår jag att dom är rädda – dom är väl också farsor och vill komma hem till sina barn, men dom jobbar med sånt här lite då och då, och i mitt stilla sinne så tänkte jag att dom skulle ha lite rutin, eller någon lämplig strategi – helt enkelt inte så tafatta som dom framstod.

I alla fall fick jag med mej dom efter ytterligare lirkande - nästan till den dörr som leder in till vår korridor och där tjuven kanske kunde vara kvar. Men när vi äntlige kom in hade det tagit alldeles för lång tid, så denne tjuv hade helt enkelt slutat sitt pass för dagen och var borta.

Hade förmodligen gått ut genom en dörr längst bort i korridoren och tagit trappan ner till våningen under där han genom att knäcka låset till gipsgjuteriet tillfälligt och tittat in för att konstatera att det knappast fanns något av värde där heller, och därefter knallat vidare ner till bottenplanet och gått ut genom den dörr poliserna åkt förbi då dom åkt till Domus för att vända.

Jaja, ingen hade ju kommit till skada i alla fal, men tjejerna i de ateljéer som haft påhälsning blev inte glada då dom dan därpå kallades till platsen.Reparationerna sattes igång redan på måndagen och på tisdan var det klart. Men det är klart att det uppstår en viss otrygghet efter sådana visiter. Tjejerna har tagit det förhållandevis lugnt – i dag har det varit full aktivitet, som sagt är det snart julmarknad - och dom är glada att denne någon inte ödslat en massa energi på att förstöra deras alster av glas och keramik som dom så mödosamt har tillverkat inför utställningar och julmarknads försäljning.

Men alla frågar sej med en viss rätt – vad hade tjuven förväntat sej hitta i fattiga konsthantverkares lokaler? Vanligen tvingas ju människor med sådan böjelser att dubbelarbeta för att överhuvudtaget ha råd att betala hyran.

Vad letade han efter, undrar dom.

- Ja,,, och det undrar jag med...


Om någon undrar kan jag tala om att pollydism är en lättmalaria som sprids av välmenande myggor som i NGO´s regi drver ett vaxinationsprogram i bland annat Afrika. Där betraktas denna åkomma som en barnsjukdom - efter den första infektionen utvecklas imunitet...