| |
|
I SKOGARS GRÄNSLAND
Gräsets tusen händer
Gräset viskade hemligheter, med vinden och mej som enda åhörare.
Vi ansträngde oss inte att förstå utan lät oss hänföras utan betänklighet av den världs minne som jag annars så tanklöst trampar på och som vinden så envist drar och sliter i.
Gräset berättade att dess dygd är följsamhet och dess styrka mjuk. Gräsets vilja är växande och gräsets gåva – liv.
Att ligga så och lyssna födde tankar, drömmar och längtan i min själ - jag förnam att i gräsets gåva andas jag, in när gräset andas ut och ut när gräset andas in.
Så delar vi i växelandning gräsets dröm att flyga, vindens dröm att rota sej och växa, solens dröm att vila och min dröm att hängivet få älska och älskas av livets mirakel.
Vinden tog min dröm och höll upp den mot solen, den blev inte genomskinlig - den dansade i yster glädje över att ha blivit fri.
Min dröm fick vingar och flög i vida cirklar högt mot blåa himlen.
Med ryggen mot jorden följde jag den med blicken, såg den möta en annan bevingad varelse.
– En annan dröm, sa gräset i mitt öra och lyfte mej på tusen armar, förde mej svävande över markens böljor mot ett mål jag inte visste, men min själ förstod.
Med slutna ögon såg jag i mitt inre landskap drömfåglarna ila på starka vingar mot den plats till vilken gräset tycktes föra även mej.
Utan fruktan bävade mitt inre när jag anade målet för min färd. Min längtan kallade, ur drömmars dimensioner en annan själ till möte och som svar på längtans längtan och drömmars dröm sjöng jag ur djupet av mitt inre mot oändlighetens rymder om den kärlek ur vars sköte spirar kärlek, en sägen i från fordom som jag burit genom tider mol allena.
För att lugna, smekte vinden över skinnet och solens strålar värmde när jag naken som ett barn föddes in i skogars gränsland och av gräsets tusen händer varsamt lades på en bädd av blommor.
I djupa andetag jag renades, av dofter sköna tvättades min själ och från alla mörka skuggor skildes mina sinnen tills jag låg där ren.
Mina ögon öppnade jag sakta – långsamt berusande såg jag mitt drömlandskap förenat med ett annat i ljus och färg och kullars form.
Bland strandens stenar hörde jag vågorna från havet tumla in, deras lukt blandades med skogens balsam och inne under trädens grenar såg jag stora djur vandra, eller rofyllt stå betraktande skönheten liksom jag.
Över ängsmarken där jag låg, fladdrade fjärilar omkring, virvlade runt varandra i ystra danser, med skimrande vingar spelade dom melodiska ackord som möte fågelsång som kom från alla håll.
Utan begränsning - i det nu som ligger onåbart för tidens mätsticka, skapades drömmens och livets brusande fantastiska symfoni – av gräset, vinden, havet, ljuset och djuren.
Då hörde jag mitt hjärta sjunga och en annan stämma vävas in i min. Med glödande iver spann den trådar att följa, små lysande trådar i gräset, röda som blod, blå som havet.
Jag reste mej ur min materia och lyssnade till sången, förnam dess budskap som också var ett svar, en fråga och ett lockrop.
– En öppen längtans hopp.
Angelägen om att snart få möta denna längtan som kallade min kärleksvilja, gömde jag min kropp tryggt vilande i Moderjords sköte, att växa till liv och sanning, att dia kärlekens förmåga vid det bröst som fött mej – nu ilande tillmötes det väsen jag saknat i eviheters ensamhet.
Som en gnistrande stjärna for jag fri utan tid, genom främmande världar av sorg och av glädje, följande min innersta viljas yttersta gräns mot den okända lockande klara och sjungande stämma, som nu helt nära mitt hjärta formade orden jag helst ville höra.
Och där i fjärran också min kropp lät ord av sanning och kärlek få luft ur sin strupe, att sändas till min älskades öra, som öppet som mitt, lyssnade på de hjärtans slag som nu i tvillingfödsel, ur det dunkla, in i ljuset väcktes till ett längtat liv.
Av känsliga fingrar lät jag mej smekas seende öppen.
Ännu i vila i min famn slöt jag levande varm, med jublande sinnen flätades våra lemmar och liv till en dans,
till en blomma,
till en sång,
till en tvåsamhetens kärlek i gränslöst givande.
Mottagande som gräset, som vinden, som solen – fast i allt, större och mindre, därför utan jämförelse, utan åtskillnad, utan frågasättande, endast i nuets totala närvaro, i ett med nuets ständiga förändring från ett sedan till ett då, - från ett sedan för länge sen helt nyss, till ett kommande, ännu ej förlorat ögonblick i vardande - då i tillit och nu i tillit.
I sanningsljus oförfalskat ser jag min kära i mej och mej själv i min kära. Som människobarn bär vi samma längtan till varandra, samma kärlekstörst – om än med annorlunda uttryck.
När jag det förstod och utan egots mall och krav, min älskade jag kysste – jag kysste ej mej själv. Men kysstes het av mjuka läppars törst och ömt jag gav min älskolust att glädja, det gladde också mej.
Så gav vi ut och tog emot av det kärlekens flöde som skapar världen, som skapat oss, och som är den gåva till oss små kärleksbarn som verkligen betyder något - i både dröm och verklighet.
Av vår inre eld vi lyste och som meteorer mot jordebädden föll, när i kärleksdansen över skogen, över havet i vårt sjungande crescendo givits oss ett liv att växa till en annan tid.
Nu i varma jorden här på ängen mellan hav och skog vi reder oss ett bo av mossa mjuk och blad från träden.
Här vi vänta ödmjukt, stilla bidande den stunden, då vårt älskobarn med sin mjuka fot beträda våran jord och med sin lilla hand förtroget smeker kind och modersbröst.
Vem den lille är och varifrån, det undrar vi med blicken emot stjärnor tusen i ljusa rymden där vi funnit vårat hem.
Så med ens en dag är glädjen stor – ett liv som vårt får skåda solen, får i förundran vara del av livet – ja livet självt, en del av skeendet på Moderjord, och liksom vi en gång i lek på allvar, utan givna instruktioner, sökande och längtande önskar delaktighet i livets innersta väsen.
Fast intet skilde eller skiljer, med blicken klar vi det förstår och i tacksamhet och utan förbehåll - lever här och nu...
|
|
